Skip to content

– Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

28 april, 2015

Strålande solsken, vindstilla och nästan försommarvärme i luften. Småfåglarna hade väldigt småtrevligt invaderat gräsmattan på jakt efter de hundpälstussar som jag borstade ur pyrrepinglornas päls igår kväll. För nu fäller de, pyrreprylarna, och uppskattar lite lättare klädsel i värmen tror jag.

Jag ska ta mig tusan också lätta på klädseln lite, tänkte jag och valde bort långbyxorna och drog istället på mig mina knälånga shorts innan vi ploppade ut på agilityplanen för lite Back to Basic-träning i det förtokat sköna vädret.

Men jag hann inte många meter över gräset innan jag hörde Pôppet skrika högt.

Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

Vad vad?! sa jag förskräckt.

Mina ööögon! pep hon och höll för ögonen. Hårt.

Vad är problemet? sa jag oroligt.

Du bländar mig! pep hon och pekade jätteintensivt på mina ben. På mina väldigt vita ben.

Ni vet på sensommaren, när man är som brunast? Då man också råkar ha väldigt skarpa solbrännelinjer överallt? Man är så brun, så brun efter en sommar i solen, men knallvit till exempel under linnekanten eller under shortsen, alltså riktigt blekvit. Som i ”vi kroppsdelar här under brukar aldrig se solen för vår människa som vi sitter fast i solar aldrig naken”. (Nä, jag gör inte det.)

Och så tittar man på allt det solbränt bruna och jämför med det alldeles vita och funderar över om det vita blir vitare bara för att allt det andra är brunt, eller om man verkligen är så vit på riktigt när man inte är solbränd.

Och på vintern, när man inte har en endaste solbrännelinje kvar, så upptäcker man att man är just så vit. Till sin förfaselse.

Därför kan det vara ett känsligt kapitel första gången man tar på sig shorts på våren. Men det brydde inte Pôppet sig om, uppenbarligen.

Visst visst, rub it in, sa jag och tittade på mina vita smalben.

Är det där på riktigt eller…? viskade hon och öppnade ena ögat för att kika, men stängde det snabbt och knipigt med ytterligare ett teatraliskt ”Ajajaj”.

Och det är därför jag kommer börja fnittra agility med Spunk idag istället för dig, sa jag och hämtade Spunks favvisboll och Spunket själv och satte igång. För Spunk gillar sin favvisboll mer än vad mina ben var vita.

Ni ser ut som ett schackbräde när ni springer ihop! förfasade sig Pôppet från läktarplatsen och knep ihop ögonen igen.

Stå ut, svarade jag.

Och sedan låtsades jag inte höra ögonknipet och förfasningen, utan njöt av solen och gräset och pyrrarna (åtminstone den som inte pep om blekhet) och agilityfnittret och hoppades att benen skulle hinna bli lite mindre skräckvita bruna innan jag behövde visa dem offentligt nästa gång.

Och det här inlägget kompletterar jag inte med en bild på mina fina ben, utan på Back to Basics-banan vi fnittrade. Jag tror det blir bäst så. För oss alla.

Back to basics ut3

– Du har väl ingen valp? sa maken förbryllat.

23 april, 2015

1På torsdag kör vi lite valpagility på förmiddagen förresten, sa jag till maken häromdagen. För fnittra valpagility gör vi lite nu och då, valpinnehavare och jag, men nästan alltid på olika veckodagar. Så för att vi skulle känna oss som ett informerat och sammansvetsat team, maken och jag, så ville jag gärna berätta det för honom att det blev just nu på torsdag.

Valpagility, igen? Varför det? Du har väl ingen valp? sa han lite förbryllat, vilket gjorde att jag måste missat nåt i teambuildingen. (Fast det fick mig också att fundera över om jag skulle kunna smyga in en valp i huset utan att han märkte det, eftersom han ställde frågan.)

Nä? blev därför min smarta replik. För valp, det har jag ju ingen.

Men varför ska du ha valpagilityträning här då? Igen? blev hans naturliga följdfråga, kanske man kan tycka. Om man tycker som han, och inte tycker som jag, då.

Det är ju för din skull, raring, sa jag. För att det var det. Av omtanke, var det.

Uh? tror jag inte maken svarade alls, men han hade kunnat gjort det.

Så jag får mig lite valpmysbus till livs och således undviker valpköp den närmaste tiden, sa jag på riktigt och använde ordet ”således” bara för att jag råkade tänka på det ordet just i det ögonblicket.

Vad snällt, tror jag maken sa. Eller så tänkte han det bara, eller så varken sa han det eller tänkte det, för ibland hittar jag på saker som han tänker, påstår han.

Så idag, torsdag, har vi haft valpsprattelbus på agilityplanen i Villa HumleSpunk. Igen. Och jag älskart. Älskart, säger jag.

Vilken tur att det finns goa människor som kommer hit och fnittrar vappisagility med sina valpar, och ställer upp på vadhelst jag hittar på för utmaningsbus, så jag kan få sniffa lite valp och krama lite valp och beundra lite valp och uttrycka ett förkärlekat ”Naaw” både kroppsligen och verbalt. Så jag kan stilla min valpabstinens.

Tur är det. För jag ska inte ha nån valp än. På jättelänge. Jag ska inte det.

Och så var det med den saken.

– Ett RC-horn finns visst, sa Pôppet medhållande.

20 april, 2015

Men titta, ett rådjurshorn! sa jag jätteglatt och blev väldigt lycklig i hela kroppen. För om man  hittar ett rådjurshorn i mossan så betyder det att man kommer få det så himmelens turligt framöver, och ett rådjurshorn toppar lätt lyckobringandet i att hitta en fyrklöver till exempel. Jag tror det står på internet att det är så, så det är sant. Och om det inte står på internet, så skriver jag det här, så jag kan googla det efter jag postat det här inlägget och hitta det här. Då blir det sant, faktiskt.

Jag kommer få sån tur, sån tur, trallade jag lyckligt, och vi ska träna så mycket RC när vi kommer hem!

11166034_820111491399331_454436234_n
Jag vet inte om man får tur om man hittar ett RC-horn egentligen, sa Spunk lite torrt konstaterande.

Det finns inte något som heter RC-horn, duh, sa jag med en liten piffig amerikansk touch som avslutning på meningen, och himlade med ögonen så det blev komplett.

Fast samtidigt funderade jag raskt och i tysthet på om RC-horn har samma internetsanningsregel som att det är ”turligt att hitta ett rådjurshorn i mossa”, för i så fall tänker jag inte skriva det här så det blir sant. Om en skulle råka googla det, menar jag.

Jo det finns det visst det, RC-horn, sa Spunk och himlade med ögonen hon också.

Det gööör det faktiskt, sa Pôppet som landade mitt i konversationen och inte hade en aning om vad hon höll med om. Men som vanligt försitter hon inte en chans att hålla med Spunk, eftersom hon väldigt gärna vill vara Spunks kompis. Mer gärna än Spunk, om man säger så.

Milda makarutter, varför skulle det finnas RC-horn? sa jag och viftade på öronen. (Nä det gjorde jag inte alls, jag vill bara prova internetsanningsregeln, för det hade varit roligt att kunna vifta på öronen obehindrat och hur som helst. Och står det på internätet att jag kan vifta på öronen, så…?)

Om det ligger ett rådjurshorn i mossan, så betyder ju det att ett rådjur drämt huvudet sitt allra hårdaste i ett träd så hornet trillat av. Och varför skulle den drämma huvudet sitt allra hårdaste i ett träd, om den inte tränade RC? sa Spunk med nåt slags ”I rest my case”-tonfall.

Ja varför skulle den göra det, vavava? sa Pôppet med en tågvisslas intensitet, men jag tyckte mig sakna en lokomotivförare bakom den ångtågsratten om jag ska vara ärlig.

Jag är inte säker på att rådjur tränar RC, viskade jag tyst så det nästan inte hördes, för att inte tumma på internetsanningsregeln.

Åh? Ja i så fall är ju det här alldeles obegripligt, sa Pôppet och vände blicken mot Spunk.

Ja då vet jag inte heller, vad menar du skulle ha hänt i så fall? sa Spunk och vände blicken mot mig. Eller, mer att hon spände ögonen i mig, skulle jag vilja kalla det för.

Ja.. ehh… alltså rådjur tappar hornen lite nu och då. På vintern. De gör bara det. Sen växer de ut igen, sa jag och gjorde en hokus pokus-gest.

Låter konstigt, sa Spunk och kisade med ögonen som om hon inte trodde alls på vad jag sa.

Jättekonstigt, sa Pôppet eftersom Spunk sade så.

Låter mer troligt att det är ett RC-horn faktiskt, sa Spunk.

Mer troligt absolut, sa Pôppet och sneglade på Spunk medhållande.

Men alltså. Spring och lek i mossan istället, sa jag med ett fingerpek på mossan lite längre bort.

Apselut, sa Pôppet och sprätte iväg omedelbums för det är sån hon är.

Hur är det med din bula förresten? sa Spunk kanske omtänksamt, jag var inte riktigt säker faktiskt.

Jotack, den är bättre idag, sa jag och petade på min bula i pannan med ett tillhörande ”Aj!”.

Och du tränar RC eller? Vet du vad en bula i huvudet kallas för hos en person som tränar RC? sa Spunk med det där ”I rest my case”-tonfallet igen.

Fast den här bulan fick jag ju när jag stängde bakluckan på bilen, sa jag och tillade med ett visk, och råkade ha huvudet i vägen, vilket kan hända vem som helst.

Vi kan säga så, sa Spunk och nickade på låtsas. Sen sprätte hon iväg i mossan också.

För ett ögonblick så blev jag lite orolig över varför Spunk kände sig nödgad att fråga om jag tränar RC. Jag hade hoppats på att hon själv visste om det, eftersom hon samt Pôppet är en essentiell del i den träningen.

Men sen bestämde jag mig för att jag kanske hört fel, eftersom min RC-baklucke-bula i pannan är rätt stor och den eventuellt bula-tillhörande hjärnskakningen måhända påverkat mitt hörande.

Så tror jag det är, tänkte jag högt för mig själv och bestämde mig för att googla om hörandet påverkas av en RC-backlucke-bula. Fast googlar sånt viktigt gör jag efter att jag postat det här inlägget.

För allt som står på internätet är sant, det har jag läst på internätet.

– Vill du hellre ha vildsvin i trädgården? sa Spunk.

20 april, 2015

11117854_820067004737113_902855065_n

Påminn mig om att bjuda hem lite vildsvin på kalas när det är dags att gräva om potatislandet, sa jag till pyrrarna när vi passerade förbi ett rejält bökat område i skogen.

Eller så kan du sätta potatisen här istället, så behöver vi inte bjuda hem några vildsvin? kontrade Spunk nästan lite för snabbt.

Sätta potatis mitt i skogen? Nja det vet jag inte, sa jag.

Varför inte? sa Pôppet som kom ploppandes med mossa i pälsen och tänkte sig att skogpromenaderna borde åtminstone förtripplas om ett potatisland placerades däruti.

Mjo. Fast. Tänk om jag blir sugen på en potatis mitt i natten till exempel. Då vill jag ju inte dra på mig gummistövlarna och mössan och vandra ut i skogen långt bort i mörkret för att hämta mig en, sa jag tveksamt.

Vill du hellre ha vildsvin i trädgården? sa Spunk.

Nä, bara tillfälligt och bara i potatislandet, sa jag.

Det är det där ”tillfälligt” och ”bara i potatislandet” som kan ställa till med problem, sa Spunk som om hon visste precis hur vildsvin fungerade.

Fast det är roligt med nya kompisar, sa Pôppet och blinkade glatt med sina halvblå ögon. Vildsvinskalas, liksom. Det kan bli ett riktigt win-win det här.

Eller lose-lose, muttrade Spunk och tänkte inte alls på att vildsvinspoop ligger med på hennes topp fem-lista på mumsigast skogsdjurspoop. En väldigt äcklig lista, för övrigt.

Ja det finns verkligen för- och nackdelar med allt, sa jag och ryckte lite på axlarna.

Och sen vandrade vi vidare genom skogen och njöt av vårligheterna. Och kanske att Pôppet spanade lite extra efter vart en vildsvinsbrevlåda skulle kunna tänkas bo, om jag skulle få för mig att skriva ett inbjudningskort till ett vildsvinskalas i potatislandet.

Don’t you worry about a thing, sa Spunk och Pôppet.

18 april, 2015

På tal om allt och inget så finns det Agilitylåtar, som har uppenbara agilityanknytningar och kanske till och med innehåller ordet agility.

Och sen finns det Agilitylåtar. Såna låtar som bara ÄR agility, fastän själva ordet aldrig nämns.

I den förstnämnda kategorin bör såklart två starka stjärnor nämnas.

Living for agility av Nori Rickenbacher og Guisi Calabro.


Och I’m gonna enjoy the ride av Krewella

Men sen har vi då den sistnämnda kategorin, där man kanske hittar låtar som inte är alldeles agilityuppenbara. Till exempel Sugah Daddy med D’Angelo, som varit vinterns banvandringslåt. Hör jag den, så tänker jag direkt på inomhushall och banvandring. Och själva låten har egentligen inget mer gemensamt med agility mer än att jag tycker båda är apbäst. Så är det.


Och i den sistnämnda gruppen hittar man även pyrrepinglornas agilitylåt. För märkligt nog har de en. Tror jag.

Sen när har ni en egen agilitylåt? frågade jag dem när de sprakade runt över agilityplanen, nynnandes på den alldeles awesome Don’t you worry about a thing av Stevie Wonder.

Den valde jag redan när vi började tävla, du och jag, för du var så stållans nervös, sa Spunk med ett öronflärp. Du behövde höra nåt lugnande.

Men vad sött av dig, sa jag och tyckte det också, för jag var jättejättenervös faktiskt.

Och jag valde samma som Spunk, alldeles av en slump faktiskt, sa Pôppet och nickade väldigt övertygande eftersom hon väldigt gärna håller med Spunk i allt men kanske inte vill låtsas om det.

Men är ni lite goa eller? sa jag hjärtomhuldande.

Goa och goa. Du behöver inte oroa dig helt enkelt, de e bare å åk, sa Pôppet på Stenmarksspråket. För det blir som det blir ändå.

”Everybody’s got a thing, But some don’t know how to handle it”. Det är lite mitt-i-prick-DU när man släpper lös dig på en agilityplan. Inget att oroa sig för alltså, vi förstår att du inte kan handla allt, sa Spunk med ett nynnigt axelryck.

Fast vänta nu? sa jag och kände att vindarna vände från omtänksamt till något annat som mer påminde om en klapp på huvudet.

”Don’t you worry ‘bout a thing, mama. Cause I’ll be standing on the side When you check it out”, nynnade Spunk med en menande blick.

Hon pratar om banvandringen nu. När du checkar out banan. Vi ser ju hur du viftar alldeles hopplöst, och toffar med fossingarna över gräset, när vi står och väntar vid sidan om, sa Pôppet ovanligt roat.

Fast… alltså… jag viftar inte hopplöst, jag har ju koll, sa jag som om jag trodde på vad jag sa samt konstaterade att vinden nu vänt.

Absolut. Eller…? sa Spunk.

Såklart. Eller…? sa Pôppet.

Ja… alltså… sa jag och rodnade lite utan att bli röd om kinderna egentligen. Mest om öronen och de syns ju knappt om jag inte har tofs. Fast tyvärr hade jag det just vid det här tillfället.

Don’t you worry, sa Pôppet och klappade mig på huvudet.

– ‘Bout a thing, sa Spunk och klappade mig på huvudet också.

Tack, sa jag. Och kände att det räckte med det och det var dags att byta samtalsämne till något helt annat.

Jätteprinshunk, sa Spunk och nickade.

17 april, 2015

I ögonvrån såg jag Spunk komma springandes över gräsmattan bort till Pôppet, lite med andan i halsen och exalterat och sprattligt. Precis som vanligt alltså, förutom att hon sprang till Pôppet och inte från.

Hörrö hörrö hörrö! väste Spunk med sin jättespännande piratröst sådär viskigt så Pôppet skulle bli tokintresserad. Och det blir Pôppet helt automatiskt om Spunk pratar med henne, oavsett röst. Så den jättespännande piratrösten var lite bortkastad egentligen.

– Vaddå vaddå vaddå? svarade Pôppet tokintresserat, som sagt.

– Är det inte förskräckligt tråkigt att vara i värsta tonåren och inte få dejta nånting alls? sa Spunk och spärrade upp ögonen jättestort för att visa hur förskräckligt det egentligen var, fast det egentligen bara var på låtsas.

Vet inte, jag har aldrig varit tonåring förut, sa Pôppet och menade det.

Men jag har varit tonåring och det är såklart man måste få dejta, sa Spunk med eftertryck även om hon själv aldrig dejtat i hela sitt liv. Men var det bus på gång kunde man tydligen töja på sanningen som om sanningen var en degklump och man själv var en italiensk pastamaskin.

Men… dejta vem då? sa Pôppet och funderade förbryllat över alternativen. Grannens irländska setter var inte riktigt dejtningsbar längre, inte heller den yttepyttelilla chihuahua-gossen på andra änden av byn, av helt naturliga skäl.

Prinsen där borta, sa Spunk med ett pek mot gräshorisonten.

Vart då? sa Pôppet och letade förvånat med sina halvblå ögon men såg ingen stilig hanhund alls.

11160150_818213821589098_1374263878_nSänk blicken och kraven. För han ser ut som en groda, men om du pussar honom kommer han bli en jätteprinshunk, sa Spunk och pekade på en padda som floffhoppade över gräset.

Vem då? Groddjuret? Prinshunk? sa Pôppet förundrat.

Japp. Det har jag läst i en bok, sa Spunk som om hon visste allt om prinsar och pussade grodor i sagoböcker utan att ha blivit nattad med en endaste sagobok någonsin.

Jag ska bara pussa honom menar du?

Japp. En tungkysspuss. Eller slicka till honom bara, vettja. Rejält.

Men du, då gör jag det, sa Pôppet för att hon är just så lättlurad.

You go girl! hejade Spunk.

Och Pôppet tassade fram mot paddan både nyfiket och kanske med lite avsmak också. Eller kanske inte med avsmak förresten, hon är väldigt flexibel så. Men det fanns inga romantiska vibrationer i luften, om man säger så. Och det var här nånstans som jag plötsligt fick syn på vad som var på gång att hända.

Men stopp! sa jag och hejdade Pôppet i sista sekund.

Vafalls? Missunnar du flicketösen lite hångel när hon är värsta tonåringen och till och med löper? sa Spunk väldigt taetraliskt förorättat.

Alltså, du vet mycket väl vad som händer om en hund slickar på en padda, sa jag och funderade över om jag var hundägare eller dagisföreståndare och varför Spunk ville att Pôppet skulle se ut som nån som borstar tänderna med jättejättemycket tandkräm. Eller har rabies.

Åhå, är det en padda? Jag trodde det var en groda, sa Spunk fejkat oskyldigt och fnissade inombords jättehögt så det syntes på utsidan.

Jag ser ditt svansvift, sa jag.

Måhända det blåser om svansen? sa Spunk och skuttade glatt och obekymrat vidare över gräsängarna. Så jag vände mig mot Pôppet omedelbums.

Step away från paddan i ett ögonaböj, sa jag och låtsades att det var jag som bestämde allt i det här huset fastän det  inte är det på riktigt.

Inget hångel alltså? sa Pôppet och tittade oupphånglat samt en smula besviket på mig.

Näpp, inget hångel, sa jag å det bestämdaste och puttade ut paddan gömsligt i det höga gräset bredvid gräsplanen och räddade således både paddan och Pôppet från en löddrig katastrof.

Mäh bah, sa Pôppet på tonårsspråket och plumsade efter Spunk över gräsmattan.

Du kommer tacka mig en dag, det kommer du, ropade jag efter Pôppet och lite till paddan också, men jag trodde inte riktigt på det jag sa om jag ska vara ärlig.

Men det snöar inte.

30 mars, 2015

Regn och regn, från tidig morgon till nästan kväller.

Regnet måste fystränat lite under vintern, sa Spunk och höll upp tassen i luften samtidigt som hon tittade upp bland gråigheten på himlen under vår skogsrunda.

Eller hur. Maken till kondis och uthållighet på årets första, riktiga vårregn skådar man sällan, sa Pôppet medhållande, för hon håller nästan alltid med Spunk eftersom hon vill vara en bra kompis. Förutom om ett tuggben är iblandat, då kan hända att det inte är så viktigt med vem som är kompis med vem längre.

Men det snöar inte, sa jag och vände upp ansiktet mot regnet och njöt lite faktiskt. För det var bara regn. Inte snö. Allt annat än snö är bättre, förutom jordbävningar kanske.

Så det blir lite agilityfnitter efter skogsrundan då, eller? sa Pôppet och kunde inte låta bli utan att ta några extra snurrsteg i luften sådär bergerskt förväntansfullt.

Ingen agility idag, det har regnat alldeles för mycket, sa jag. Agilityplanen är alldeles jätteblöt och halkig och du är inte så klokfotad.

Nä hon är rätt lättfotad, sa Spunk och tittade på Pôppets fötter. Verkligen inte tungfotad, eftersom hon står på framtassarna när hon sprinklar ettor.

Måhända jag är flexibelt fotad, men vad har det med vädret att göra? sa Pôppet och skulle säkert höjt inte bara ett, utan båda, ögonbrynen om hon haft några.

Eftersom du är rätt sprattelfotad så lär du halka ihjäl dig en smula på en regnblöt agilityplan, sa jag till Pôppet.

Och okoordinerat fotad i allmänhet. Speciellt på trampolinen, där lär du halka som en tvål, sa Spunk.

Ja det är sant, på trampolinen kan jag nog halka i själva hoppet eftersom jag är så tjohofotad, sa Pôppet och nickade med ett tjoho om fötterna.

Men… vi har ingen trampolin på agilityplanen? sa jag förbryllat och höjde båda mina ögonbryn bara för att jag kunde.

Visst visst, sa Spunk med samma tonfall som man använder när man klappar ett barn på huvudet, och sprang vidare.

Så kan vi säga om det känns bättre för dig, sa Pôppet nickande och sprang vidare hon med, eftersom hon gärna springer där Spunk springer.

Och så funderade jag lite till på om jag verkligen hade en agilitytrampolin som jag inte visste om. Och under tiden jag funderade på hur en agilitytrampolin skulle se ut, och om den borde vara riktad mot ån i så fall, så vände jag upp ansiktet mot regnet och njöt en smula.

Det snöar inte i alla fall, sa jag för mig själv och tyckte om våren lite extra.