Skip to content

Jag tror inte ungtjurarna gillar honnar, sa farbrorn.

5 juni, 2015

Titta, titta, kor! jublade Pôppet och pekade på de muande fyrbeningarna i hagen rakt framför oss. Den hagen som vi brukar gena genom för att komma hem efter en av skogsrundorna.

Det är inte kor, jag tror det är ungtjurar. Så vi får vända, sa jag och tänkte att det var rackarns att jag inte kollat upp att det var tjursläpp i veckan. Sånt är så roligt att titta på.

Jag tror jag kan ta dem annars, sa Spunk.

Det tror jag med att du kan, sa jag på låtsasspråket, samtidigt som jag hörde en röst bakom mig.

Jag tror inte ungtjurarna gillar honnar.

Jag vände mig om och såg tre farbröder, såna där genuina, mysiga lantfarbröder, sitta på bänken vid dammen och dricka kaffe och mumsa sju sorters kakor ur små burkar som jag i rena rama förvåningen tänkte att deras fruar skickat med dem. Det var ju fördomsfullt tänkt.

Jag tror inte jag törs gena genom en hage med ungtjurar ändå. Kor spelar inte så stor roll, men ungtjurar… nja, sa jag otufft.

Vad bra, för di gillar inte honnar, sa den andra farbrorn.

Men jag tror jag kan ta dem, sa Spunk och spottade i nävarna.

Här ska inte tas någonting, viskade jag till Spunk och vände för att gå tillbaka.

Vill ho ha lite kaffe? sa den tredje farbrorn och höll fram termosen.

Nämen vad snällt, sa jag och blev glad. För jag tycker om kaffe.

Tänk att uteserveringarna öppnat även i skogen, nu är det verkligen sommar, viskade jag till pyrrepryttlarna.

Vad menar du? Uteserveringarna har ju öppet året runt? sa Pôppet förvånat.

Om man fikar på skogsdjurspoop ja, men det gör inte jag, viskade jag tillbaka med ett uäk.

Så jag slog mig ner på bänken ihop med lantfarbröderna och slurpade kaffe under tiden pyrreprylarna sprakade runt kring dammen och buskarna och ibland tog ett svep förbi bänken för att försöka hypnotisera en och annan kaka ur handen på någon av farbröderna.

Titta, honnen tog bullpappret, skrockade en av farbröderna åt Spunk som snappat åt sig ett sommarvindsbortfläktat bullpapper och nu försökte mumsa upp eventuella bullrester.

Var bor du då? sa andra farbrorn.

Hon bor ju där alla hindrena är, du vet, sa den tredje farbrorn och syftade på agilityplanen som jag har bredvid huset.

Åhå. Är det du som springer med honnarna där? Så du har lydiga honnar då? sa den första farbrorn.

Nja, alltså… hann jag börja innan jag blev avbruten.

Det är ju di honnarna som skäller så dant vid staketet när en går förbi, sa den tredje farbrorn.

Jaså är det DI honnarna, sa den första farbrorn med betoning på ”di” och tittade på pyrrarna som försökte klättra på varann under tiden de sprang sitt fortaste upp och ner på en stor sten.

Ehh, alltså… sa jag och funderade hastigt över om det där var nåt bra att vara känd för i byn där jag bor.

Så är det väl om man har vakthonnar, men inte är di stora inte, dina vakthonnar, sa den andra farbrorn. Är di verkligen färdigväxta? Blir di inte större?

Nä, de är färdigväxta så där, sa jag.

Vad är det för ras? undrade den första farbrorn.

Det är franska vallhundar, sa jag och kände att jag rationaliserade bort hela det där om Berger des Pyrénées och poil long och face rase och var osäker på om jag ljög när jag sa så eller om jag bara gjorde livet lite lättare för oss allihop.

Vallhonnar? Inte vakthonnar då?

Jo det är väl lite vakt i dem, sa jag och tänkte att det kanske mest är en stor skopa skall i dem egentligen.

Fast det är bara jag som är fransk på riktigt, sa Pôppet lite stolt och pekade sen på Spunk, hon den där är korsning svensk och finne.

Men farbröderna tog ingen notis om Pôppet, till hennes stora förtret, utan slurpade på sitt kaffe och mumsade på sina kakor och njöt av solen där invid dammen.

En får tacka för kaffeslurken och pratstunden då, sa jag glatt och menade det, och ställde tillbaka muggen i deras kaffekorg.

Tack själv, sa farbröderna också glatt så alltihopet kändes så mysigt och trevligt och lantligt.

Och sen vände vi och gick hemåt, samma väg som vi kom. Eftersom jag inte ville gena genom tjurhagen.

Fast jag tror jag kan ta dem alltså, sa Spunk.

Det tror jag visst att du kan, sa jag på låtsasspråket och njöt lite av solen jag med.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Berit Claesson permalink
    22 juni, 2015 12:49

    Vilken fin liten berättelse!😋

  2. 8 juli, 2015 11:08

    Jo dä ä enna rediga vakthunner du har å söta ä di oxå💕

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s