Skip to content

Som om åskmolnen blixtrar maskrosor, sa jag till Spunk.

19 maj, 2015

Det blåser ute, det blåser ute!

Jag kastade mig upp ur morgonsängen med mitt allra mest entusiastiska upp-ur-sängen-kast. För under den sekunden jag morgonmornade mig så hade jag genom husväggar och hustak hört de väldigt karaktäristiska swoosh-ljuden av superduperblåst ute. Och superduperblåser det, så har vi bråttom. Där jag bor, mitt i skogarna, så superduperblåser det inte särskilt ofta faktiskt. Därför hade vi nu bråttom.

Vi har bråttom, vi har bråttom! tjoade jag så pyrrepryttlarna blev alldeles till sig av förtjusning. För de älskar att ha bråttom. Det är nog det allra bästa de vet, faktiskt.

Vad har vi bråttom till för något? hoppade Pôppet lyckligt.

Till frukosten välvälväl? sprakade Spunk glatt.

Nej ut på baksidan, vårt snabbaste, sa jag och tog trappan till bottenvåningen i tre jättesprång. Eller kanske fyra, jag hann inte räkna. Så pass bråttom-skyndade jag mig.

Baksidan it is! sa Pôppet och hoppade mot altandörren.

Jag nappade åt mig borsten i förbifarten och sprang mot altandörren jag med.

Och varför nappar du åt dig borsten mitt i bråttomheten? sa Spunk misstänksamt och kom av sig lite i spurten.

Ehh… vi har bråttom, kom nu, sa jag och gömde borsten lite tafatt bakom ryggen.

NamnlösUte på baksidan så blåste det nåt alldeles hialöst. Å-vattnet såg ut att flyta motströms av vågorna, och träden på andra sidan ån svajade i vinden och de alldeles nyfödda maj-löven höll sig i grenarna jättehårt och undrade säkert både förvånat och lite oroligt om det var så här blåsigt som livet skulle vara för alltid. Jag ville viskat till dem att så hade det varit om de fötts i Skåne istället för här i skogen, men jag hann inte. Är vindförhållandena såhär perfekta får man inte missa en endaste minut mer än nödvändigt.

Nu kan ni ställa er här på kö, sa jag till pyrrepryttlarna, så ska jag borsta igenom er jättenoga.

Öhh borsta? Mäh…? sa Pôppet och slog sig själv för pannan, eller också var det vinden som blåste tassen rätt mellan öronen på henne.

Borsta? Man bah… sa Spunk och himlade med ögonen, eller också var det huvudet som blåst oppåner på henne.

För om jag borstar er jättemycket nu, så tovorna floffar vilt, så kommer tov-alltihopet blåsa iväg. Jag kommer inte behövs sopa ihop någonting, och slippa samla upp det överhuvudtaget. Allt kommer bara försvinna av sig självt. Poff, bara, sa jag och såg väldigt intelligent ut och samtidigt lite magiskt trolleriaktig för att jag tycker det är roligt att se sån ut.

Man bah… sa Pôppet eftersom Spunk sagt det nyssens.

Mäh…? sa Spunk för hon också gärna vill vara tonåring tror jag.

Men jag låtsades som att de också tyckte att det var världens bästa idé att borsta päls i superduperblåst och satte igång.

Tänk vad mycket tid jag kommer spara på det här, sa jag och tittade på pälstossar som virvlade iväg i de väldigt bestämda vindarna.

Du hade sparat ännu mer tid på att inte borsta oss alls, sa Spunk.

Det hon sa, sa Pôppet medhållande med ett pek på Spunk.

Den här kommer jag inte behöva samla opp, sa jag och släppte iväg en bortborstad pälstuss i vinden, och den här kommer jag inte behöva sopa ihop heller, sa jag och släppte iväg en pälstuss till som försvann sitt fortaste upp i blåstpoffet.

Om du inte borstat bort den så hade du inte heller behövt samla upp den, muttrade Pôppet.

Det hon sa, sa Spunk medhållande med ett pek på Pôppet.

Fast det är ju så roligt att se tussarna blåsa iväg också, sa jag muntert och tittade på en gråisch Pôppet-tuss som puffade iväg. Tussarna ser ut som små yttepyttiga regnmoln som poffat vilse, ju.

Inte mina, sa Spunk och gjorde sig så svart hon bara kunde.

Dina tussar liknar mer vilsna, vilda åskmoln kanske. Om vi stoppar en maskros i en av dina tussar kan det se ut som om det blixtrar maskrosor och det hade ju varit väldigt annorlunda, sa jag och drog borsten en sista gång genom pälsen på Pôppet. Men nu är vi färdiga, nu har vi bråttom in i huset igen.

Phu, äntligen lite bråttom igen, sa Pôppet och ruskade på sig och skuttade med.

Vad har vi bråttom till nu då? sa Spunk och puhuade glatt åt att borsten inte fick följa med på bråttomheten den här gången.

Jo. Nu ska vi öppna alla dörrarna på vid gavel i hela huset, sa jag och började öppna dörrar. Altandörr ett och altandörr två, samt groventrén.

Stormvindarna upptäckte dörröppningarna snabbare än Pôppet olovandes snattar köttbullar från köksbänken, jättejättesnabbt alltså, och kastade sig in med ett öronbedövande swoosh (nä, inte egentligen, men det är så roligt att skriva att swooshet var öronbedövande) genom hela huset så öronen fladdrade till och med på mig.

Men du, det blåååser lite i vardagsrummet nu, skrek Spunk genom vinden med fladdrande svans.

Och i hallen också, skrek Pôppet genom vinden också, och med fladdrande hela sig självt.

Eller hur, tjoade jag tillbaka väldigt lyckligt. Vi kommer inte behöva dammsuga på hela veckan!

Vafalls? sa Spunk och hoppade högt för att inte krocka med en dammtuss som kom farandes i hundranittio tvärs över vardagsrumsgolvet.

Vi ska bara se till så att dammtussarna blåser åt rätt håll, det vill säga ut. Därför är det viktigt med tvärdraget, sa jag och skuttade över till andra änden av huset och öppnade huvudentrén också.

Och vindarna puttade dammtussar sitt allra vildaste, åt ena hållet till det andra och ut genom dörrarna, som om vindarna tyckte att det var riktigt roligt.

Och du ser ut att tycka det är roligt också, sa jag till Spunk och pekade på hennes svans som fladdrade i vinddraget. Viftar du på svansen eller är det vinden?

Lite av båda kanske, sa Spunk och var nog lite glad över att slippa själva dammsugaren. Den är inte hennes bästa kompis, om man säger så.

Efter en liten stund så tyckte vi att det var färdigstormdammsugat, så då stängde vi alla dörrarna.

Ett typ städat hus, himmel vad vi jobbar effektivt idag, sa jag en smula förnöjt, för blåsten var så hjälpsam att man skulle kunna tro att vi dammtorkat också.

Jag undrar om vinden tog dammtussarna under sängen också, eller om vi måste skicka in Pôppet därunder som vanligt? sa Spunk och spanade mot övervåningen.

Inte en aning. Men det spelar ingen roll, för nu ska vi dansa regndansen och hoppas på lite regn också, så vi kan låtsas att vi tvättat bilen och putsat fönstrena med, sa jag och kikade ut genom fönstret efter några gråa regnmoln.

Fast det enda jag såg var virvlande, yttepyttiga gråisch små regnmoln som såg ut att ha poffat vilse, och det tror jag inte var några riktiga regnmoln egentligen.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s