Skip to content

– *hump hump* svarade Spunk.

5 maj, 2015

Det är du nu, sa jag glatt till Spunk och viftade lite med fingrarna individuellt och var för sig, som om de inte satt fast på samma hand nästan, för då såg det ut som om jag strödde Tingeling-älvdamm-sprinkel över nuet. Så där magiskt. Och det gillar Spunk att jag gör.

Äntligen, sa Spunk ivrigt och passade på att hoppa upp och ner ett par gånger också eftersom hon aldrig missar ett tillfälle att göra det, även om det inte behövs. Glöm inte köttbullen!

Vi tillbringade helgen i Skåne, på agilitytävling, och jag hade precis banvandrat och hade ett alldeles lagom startnummer så jag kunde värma upp Spunk och mig i lugn och ro innan det var vår tur. Såna startnummer är bästnummer.

Bästnummer, sa jag till Spunk när vi skuttade oss fram över gräset som uppvärmning.

Har du anmält oss till inropet? sa Spunk och drog i kopplet för att skynda sig mot banan.

Såklart jag har, sa jag och tänkte efter samtidigt som jag pratade och kände en glömskhets-il över nacken för ett ögonblick innan jag kom på att jag visst hade anmält oss.

För du minns vad som hände när vi hade startnummer ett och du skyndade dig för att hämta mig så pass att du glömde att anmäla oss till inropet? sa Spunk.

Nej det tänker jag inte minnas precis just nu. För nu gäller bara glada tankar, bara glada tankar innan start, sa jag till Spunk och kunde inte låta bli utan tänka lite på den där gången i alla fall, så jag rodnade utan att bli röd om kinderna. Bara inombords blev jag lite generat röd, men det var det ju ingen som såg turligt nog.

Glada tankar? Varsågod och tänk på mig då, sa Spunk och klappade mig på axeln omhuldande i tanken och såg väldigt glad ut hela hon.

Rätt. Du är bra att tänka på, sa jag och log. För jag blir glad när jag tänker på Spunk, helt automatiskt blir jag det.

Efter vi skuttat runt över gräsmattan, och en av oss hade slagit en drill i gräsmattehörnet också, så ställde jag oss lite vid sidan om banan för att spana på nån av de som redan var inne och sprang. För att stämma av en sista gång att jag faktiskt kom ihåg banan och vad jag hade tänkt att göra för att ta oss igenom den.

Peka rätt bara, så ska det här gå toppen, sa Spunk.

Det är ju själva peket jag försöker komma ihåg just nu, sa jag till Spunk, och svepte runt kroppen och armarna så det nästan såg ut som Tai chi eller Feng shui eller Yoga eller nåt annat med nåt konstigt namn där man sveper kropp och armar lite hit och dit. Men inte karate, inte alls, för jag tycker inte rörelserna är svepiga i karate. Och egentligen kanske det inte är svepiga rörelser i Feng shui heller, beroende på hur man bär möbler och hänger gardiner i och för sig, men själva namnet är svepigt så det fick vara med ändå i min konstiga-namn-lista.

Känns det som peket är rätt? sa Spunk och passade på att hoppa upp och ner igen.

Jag tror det, svarade jag och svepte lite till med ena armen för att känna efter.

Svepet ser rätt ut, sa Spunk och hade säkert gjort en tydlig tumme-upp om hon hade haft en tumme, för hon är en väldigt peppande part i vårt team.

Tack. Då kör vi på det, sa jag och kände mig peppad.

Fem-sex nummer kvar innan det var vår tur. Dags att börja ladda på riktigt.

Är du med eller? sa jag till Spunk och plockade fram en köttbullshalva för att småtricka lite. För vi brukar småtricka för att bubbla in oss före start. Så där så vi stänger av omkringet och bara har viet. Osset.

Apselut, sa Spunk och hoppade återigen upp och ner, spänd av förväntan.

In i bubblan med oss nu, viskade jag i örat på både Spunk och mig själv och busade upp oss. Lite snurr och lite skall och lite hoppa studs. Sånt bubbligt.

För några helger sedan, när vi var iväg på tävlingshelg också, så upplevde jag att det här inbubblandet före start var lite för bokstavligt bubbligt. När Spunk dreglade ner mina händer, då hon slurpade köttbullebitar ur dem, så bubblade händerna på mig och blev såphala. En väldigt märklig känsla, och en smula förbryllande, när köttbullebitarna betedde sig som hala, runda små ålar, tills jag upptäckte att jag smörjt in händerna med duschtvål istället för lotion på morgonen. Dessutom påpekade Spunk att de bubbliga köttbullebitarna smakade tvål. Inte för att det gjorde nåt, hon mumsade gladeligen opp dem ändå, men hon ville ta till protokollet att hon slapp gärna tvål-touchen om det inte var nödvändigt. Så vi skrev upp på kom ihåg-listan, Spunk och jag, att jag inte ska smörja in händerna innan jag druckit morgonkaffet. För jag är säker på att att det blev så tokigt ihopablandat för att jag inte hann dricka morgonkaffet i tid den gången.

Så idag hade jag ingen tvål om händerna, men vi bubblade alldeles jättemycket ändå. På rätt sätt. Med rätt sorts bubbel.

Du är sån bäst bubbel-kompis, sa jag till Spunk och gav henne en köttbullebit mitt i trickandet.

Jag kan förresten ett nytt trick, sa Spunk överförtjust.

Ett nytt trick? sa jag förvånat.

Jopp. Jag har lärt mig det själv, sa hon stolt.

Vadå för trick? sa jag.

NamnlösTitta här, sa Spunk och kastade sig över mitt ben och började humpa det.

Vad i fridens? sa jag och tittade på Spunk som humpade mitt ben som värsta trädkramaren.

*hump hump* svarade Spunk.

Men det där är inte ett så bra trick tycker jag.

*hump hump* svarade Spunk.

Du kommer inte få nån köttbulle för det där, sa jag.

Mäh..? sa Spunk och släppte tveksamt taget om benet.

Två nummer kvar, sen var det vi.

Snart vi, viskade jag till Spunk. Ska vi rocka banan nu?

Om vi ska! svarade Spunk. Ska jag humpa ditt ben igen? För säkerhets skull? 

Nej tack, sa jag och erbjöd en köttbullebit för ett snurr igen och bubblade oss väldeliga under tiden ekipaget på planen gick i mål. Bara ett ekipage kvar före oss, och det ekipaget gick in för start precis just nu. Så nu var det snart dags.

Och den minuten, precis innan start, är alltid alldeles extra njutningsbar. Banan är genomgången i huvudet en extra gång och åtminstone känns den ihågkommen medelst handlingsplanen, Spunk är tokladdad och vacker och alldeles lyckligt viftandes om svansen, och ostört befinner vi oss i den älskade bubblan ihop. Man kan nästan ta på pirret och spänningen och gladigheten, när vi väntar på vår tur och det bara är sekunder kvar.

Nu är det vi, viskade jag till Spunk när ekipaget före oss gick i mål. Och Spunk gnistrade om ögonen när hon hoppade upp i min famn för att lifta till startfläcken jag nogsamt sett ut under banvandringen.

Jag tittade på domaren som blåste okej för start, tog av Spunk halsbandet och satte ner henne på startfläcken.

Härifrån kommer du få en jättebra startsträcka och linje till första och andra hindret, viskade jag till Spunk.

Tack hörredu, viskade Spunk tillbaka med ett svansvift så intensivt att jag började misstänka ett annalkande tjuvstartsförsök.

Du tänker inte tjuvstarta väl? sa jag förvånat, för Spunk brukar inte göra det särskilt ofta. Men det har hänt. Och när det händer så kommer det gärna som en överraskning, därav min fråga.

Inte om du skyndar dig att säga okej för start, sa Spunk lurigt.

Så du tänker inte tjuvstarta om jag säger okej innan du börjar springa? sa jag och undrade inombords vem som startar vem i så fall.

Alldeles riktigt, har du sagt okej är det ju ingen tjuvstart, sa Spunk och viftade så mycket på svansen att jag tyckte hon flyttade sig framåt bara av själva vinddraget fastän hon stod still om fötterna.

Så jag skyndade mig snabbt bort till min egen startfläck under tiden jag pirrigt tittade på Spunket. Pirrigt och nästan lite förälskat. För hon är förtokat vacker när hon står redo för start, alldeles vild och vacker, och påminner på nåt vis om en väldigt söt porsche som varvar motorn och vilken sekund som helst kommer börja bränna däcken. Om det nu finns söta porschar som bränner däck.

Jag nådde min startfläck, tog ett djupt andetag, för det måste man nästan göra inför den kommande sprinten, och sen släppte jag lös Spunket.

Okej!! tjoade jag och började springa.

Håll i hatten och peka rätt, för nu kommer jag! tjoade Spunk om hela kroppen och satte fart.

Pek, pek, pek, sa jag mitt fortaste, under tiden jag sprang.

Wroom wroom! svarade Spunk och hoppade och svängde och hoppade.

Genom genom, pek pek, slaalom slaalom, sprang jag vidare. Och Spunk sprang och wroomade och tunnlade och slalomade jättemycket.

Genom genom, tjoade jag igen, pekade på tunnelöppningen och sprang mitt fortaste till tunneländen för att plocka upp henne och skicka henne runt ett hinder till baksidan i en wrap.

Varthän pekar duuu? sa Spunk när hon kom ut ur tunneln.

Här pekar jag, runt runt, svarade jag med ett jättepek.

Skynda skynda, jag ser inget hinder? tjoade Spunk utan att bromsa det minsta.

Här är hindret, här är det, sa jag och pekade igen.

Too late. Jag improviserar, sa Spunk och genade till höger och tog första bästa hinder hon såg.

Fast nu blev nog nummerordningen lite tokig, sa jag och noterade i öronkanten att speakern sa nåt om ”ååå dääär blev ekipaget diskat”.

Spelar nummerordningen nån roll? sa Spunk när hon kom tillbaka efter att ha improviserat en fin liten hoppslinga utåt högerkanten. Hade den slingan varit med på domarens bana, så hade Spunk ägt, kan man säga.

Apselut inte, det är bara bra att passa på att hoppa lite extra när vi ändå är på banan så vi får valuta för startavgiften, sa jag tjoigt och pekade vidare.

Så bra då, sa Spunk och sprang vidare med sitt vackraste wroom.

Och så sprang vi och pekade och sprang, ända in i mål.

Du är så bäst! sa jag till Spunk och menade vartendaste ord, samtidigt som jag plockade fram köttbullebelöningen.

Eller hur! sa Spunk, så köttbullen skulle komma fram lite snabbare.

Och så påhittigt av dig att springa hela den extra slingan åt högerkanten, det hade jag aldrig kunnat komma på själv faktiskt, sa jag beundrande.

Om du glömmer vart vi ska, eller inte pekar tillräckligt snabbt, så kan jag hjälpa till att hitta rätt bana åt dig. Vi är ju på samma lag liksom, du och jag, sa Spunk nöjt mellan tuggorna.

Du är snäll på det viset, och en väldigt bra lagkompis, sa jag.

Mhmmm, sa Spunk tror jag, fast jag hörde inte riktigt för hon hade munnen full av köttbulle.

Och när kramkalaset var slut och köttbullen uppäten så gick vi för att hämta Pôppet också, och ta en liten promenadrunda som nedvarvning.

Nästa lopp är inte förrän om nån timme eller två, så nu kan vi pausa lite, sa jag till Spunk.

Och du. När vi bubblar ihop oss inför nästa start så har jag ett jätteroligt trick vi kan använda, sa Spunk och tittade förtjust på mitt ben.

Inget hump. Apselut inget hump, sa jag bestämt.

Vad är hump? frågade Pôppet undrande och väldigt nyfiket.

Jo det ska jag berätta för dig, sa Spunk.

Och sen skuttade de iväg båda två i förväg på skogsstigen, väldigt tissligt och tassligt och hemlighetsfullt och fnissigt, och jag skrev för säkerhets skull upp på kom ihåg-listan att göra mina ben synnerligen otillgängliga före start.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s