Skip to content

”Maj” är varken en månad eller ett kvinnonamn i Skåne.

3 maj, 2015

17341297491_4ba2575265_zFör första gången i mitt agilityliv så har jag tävlat 18 lopp på tre dagar. Nu när jag helt plötsligt har två hundar att tävla, och det är dubbla klasser och laglopp, så blir det vips vops en himmelens massa lopp att springa.

Roligt?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är.

Men man skulle kunna tro, om man tittar på resultatlistorna efter helgen, att jag har väldigt mycket hemläxa att jobba på framöver. Hähä.

Men nä, jag har egentligen bara två läxor. Och de läxorna har inget med nåt agility-klur att göra, någon hindertyp eller handlingsmoment eller bansekvens.

Nä. De två läxorna handlar om mig själv. Och är rätt enkla.

– Låt bli att bli så förtokat trött i ben och huvud.
– Ät och drick smart mellan loppen.

Jag är helt hopplös med maten på tävlingsdagar och har svårt att få i mig nåt mer än typ kaffe och frukt. Och har jag tänkt att ränna runt så här hialöst lite nu och då, så måste jag bli bättre på ät-drick-smartigheter, annars blir det energislut i både ben och huvud. Det är bara så.

Så det blir hemläxan den här gången, så jag kanske slipper nedriga slarvdiskar på grund av att jag är för trött. (Det är roligare med diskar när man är pigg. Jo, faktiskt.)

17155444709_b9acb7fff3_zMen förutom att jag var trött som en ovattnad krukväxt framåt eftermiddagarna, så har jag såklart saker som jag är särskilt glad över efter helgen. Många sådana. Här är några.

– Pôppet fladdrade runt som en lurvig kalv på grönbetes-tivoli i fredags, och lämnade planen för att krama om folk lite här och var, men var hur fokuserad som helst i loppen i lördags. Wow!

– En endaste hoppad balansbom på alla tre dagar! Och det var Pôppet som stod för det hoppet, när hon misstog balansbommen för gungan gissar jag. (Hon springer upp på uppfarten och ”lägger sig ner” när hon kommer upp till nocken precis som för att väga ner en gunga, och när hon upptäcker att det är en balansbom så plumsar hon vidare, kommer i otakt och hoppar av den.)

– Jag fick se Herr Domare dansa och klappa i händer på banan när han vann vårt vad. Vi hade slagit vad, med äran och stoltheten i potten, och nu råkade han vinna. Och jag förlora. Nästan så jag kan tänka mig att förlora med mening vid nästa vad, bara för att få se det igen. 😉

– Pôppet satte gungorna med attityd. Och säcken (platta tunneln) på första försöket, utan tvekan. Vi har pratat om de två hindrena förut i tävlingssammanhang, Pôppet och jag, att en ny gunga är också en gunga, och en ny säck är också en säck. Och daska mig i backen oppåner om hon inte snappat upp ett och annat från de pratstunderna. Hon är en sån tuffing!

– Spunks favvistrick vid uppladdning inför start är numera ”Humpa ett ben”. Helst mitt, men det går bra med vems som helst. Detta är nu konstaterat och bekräftat.

– Agility-uttrycket ”Lita på din hund” gäller inte Pôppet. Jag har ingen aning om vad hon kommer hitta på när jag släpper henne lös på en agilityplan faktiskt. Har jag tur så stannar hon kvar inom plastbanden. Har jag ännu mer tur så springer hon dit jag pekar.

17153881558_759481a71c_z– Införskaffa omedelbums en extra gasolflaska till busbilen, så spisen alltid, alltid fungerar. Blir jag utan morgonkaffe, eller om jag misstänker att jag kanske kommer bli det, så förvandlas jag till något man inte kan ha i möblerade rum. Och då pratar jag inte pyrrespråk, när jag skriver ”inte kan ha i möblerade rum”, utan varulvsspråk. Typ ”jag sliter rummet i stycken”. Tur att agilitytävlingar går utomhus.

– Klipp håret eller ha det i knut. Där kan vi nog tjäna in en disk bara på det, speciellt om man springer med en svart hund och själv har svart hår och man springer i det platta landskapet där det blåååser. Vet ni hur lite svart hund man ser med massa svart hårfladder framför ögonen?

– Jag upptäckte solbränne-skrattrynkor nu när jag kom hem. Jag har alltså skrattat mig förtokad ute i solen, hela, hela helgen. Och i kinderna känns det som om det stämmer. Me like.

– ”Maj” är varken en månad eller ett kvinnonamn i Skåne. Och ”åsså” är jätteroligt att säga, speciellt om man säger det som om man är onykter. Då låter det mer autentiskt.

– Pôppet och jag fick en femma för beröring i ett av agilityloppen. Såna femmor är så kärleksfulla, för Pôppet är väldigt klappvänlig och älskad. En kan ju inte låta bli utan kanske krama henne lite med handen ibland, även om det är mitt under pågående agilitylopp. Det må vara värt en femma.

– Agilitymänniskor är helt underbart knäpproliga personer. Underbart knäppa och roliga. Jo. Me like det också.

————–

Alla foton: Inga Törnqvist

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s