Skip to content

– Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

28 april, 2015

Strålande solsken, vindstilla och nästan försommarvärme i luften. Småfåglarna hade väldigt småtrevligt invaderat gräsmattan på jakt efter de hundpälstussar som jag borstade ur pyrrepinglornas päls igår kväll. För nu fäller de, pyrreprylarna, och uppskattar lite lättare klädsel i värmen tror jag.

Jag ska ta mig tusan också lätta på klädseln lite, tänkte jag och valde bort långbyxorna och drog istället på mig mina knälånga shorts innan vi ploppade ut på agilityplanen för lite Back to Basic-träning i det förtokat sköna vädret.

Men jag hann inte många meter över gräset innan jag hörde Pôppet skrika högt.

Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

Vad vad?! sa jag förskräckt.

Mina ööögon! pep hon och höll för ögonen. Hårt.

Vad är problemet? sa jag oroligt.

Du bländar mig! pep hon och pekade jätteintensivt på mina ben. På mina väldigt vita ben.

Ni vet på sensommaren, när man är som brunast? Då man också råkar ha väldigt skarpa solbrännelinjer överallt? Man är så brun, så brun efter en sommar i solen, men knallvit till exempel under linnekanten eller under shortsen, alltså riktigt blekvit. Som i ”vi kroppsdelar här under brukar aldrig se solen för vår människa som vi sitter fast i solar aldrig naken”. (Nä, jag gör inte det.)

Och så tittar man på allt det solbränt bruna och jämför med det alldeles vita och funderar över om det vita blir vitare bara för att allt det andra är brunt, eller om man verkligen är så vit på riktigt när man inte är solbränd.

Och på vintern, när man inte har en endaste solbrännelinje kvar, så upptäcker man att man är just så vit. Till sin förfaselse.

Därför kan det vara ett känsligt kapitel första gången man tar på sig shorts på våren. Men det brydde inte Pôppet sig om, uppenbarligen.

Visst visst, rub it in, sa jag och tittade på mina vita smalben.

Är det där på riktigt eller…? viskade hon och öppnade ena ögat för att kika, men stängde det snabbt och knipigt med ytterligare ett teatraliskt ”Ajajaj”.

Och det är därför jag kommer börja fnittra agility med Spunk idag istället för dig, sa jag och hämtade Spunks favvisboll och Spunket själv och satte igång. För Spunk gillar sin favvisboll mer än vad mina ben var vita.

Ni ser ut som ett schackbräde när ni springer ihop! förfasade sig Pôppet från läktarplatsen och knep ihop ögonen igen.

Stå ut, svarade jag.

Och sedan låtsades jag inte höra ögonknipet och förfasningen, utan njöt av solen och gräset och pyrrarna (åtminstone den som inte pep om blekhet) och agilityfnittret och hoppades att benen skulle hinna bli lite mindre skräckvita bruna innan jag behövde visa dem offentligt nästa gång.

Och det här inlägget kompletterar jag inte med en bild på mina fina ben, utan på Back to Basics-banan vi fnittrade. Jag tror det blir bäst så. För oss alla.

Back to basics ut3

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s