Skip to content

Tock-tock-tock

26 mars, 2015

1546178_807035259373621_5576456324873990694_n
Men hur i fridens? sa jag till Spunk när hon för trettioelfte gången hoppade kontaktfältet på den mest lätta balansboms-exiten av dem alla. Enklast ever. Och då syftar jag på alldeles rakt fram, alltså. Balansbom och sen rakt fram med en tunnel efter.

Du vet att det var det här vi började med i RC-tidernas begynnelse, en höstdag på 1800-talet någon gång ungefär. Att det här var vårt ”säkra kort”. Om det strular med RC så går vi tillbaka till balansbom-tunnel, liksom. För där träffar du alltid? sa jag och sökte verkligen medhåll någonstans från Spunks innersta empatiska jag.

I knooow! ropade Spunk med vind i öronen någonstans ifrån strax ovanför molnen och kontaktfälten och såg väldigt lycklig ut. Samt oförståendes till mitt vädjande.

Och jag googlade intensivt i mitt huvud efter nån bok jag läst där det stod att man ska gå framåt i utvecklingen när det gäller hundträning. Inte bakåt. För i så fall kunde jag visat Spunk det stycket.

Men om jag gissar rätt så gäller det inte RC, va? sa jag och tittade på Pôppet som stod och väntade på sin tur. Och jag vill ta till protokollet att jag lät bli att snyfta till när jag sa det, för det blir lätt så teatraliskt med ett snyft, om än känslorealistiskt.

Nä det tror jag då rakt inte att det gör, och snart är det min tur, balansbombombom, fnissade Pôppet och började hoppa på stället, väldigt högt uppåt och neråt och mest uppåt sen igen.

Värmer du upp eller? sa jag.

Med att träna kontaktfältsbeteende, jappelijapps, hojtade Pôppet entusiastiskt och hoppade vidare.

Och jag tittade på mina sprakfina, höghoppande pyrrar en utmattande lång stund – tills mitt öra lurade in min blick bland de nyvårligt lövlösa björkarna vid ån bredvid agilityplanen. För jag hörde ett intensivt tock-tock-tock, någonstans därifrån. Och med blicken letade jag tills jag såg hackspetten som tock-tock-tockade med hela huvudet rätt in i björken, om och om igen. Förtvivlat, tror jag.

NamnlösI know the feeling kompis, sa jag högt utombords på nästan bara utrikiska och misstänkte starkt att hackspettarna också tränar RC. Varför skulle man annars drämma huvudet med mening rätt in  i ett träd? Jag kände samtidigt i smyg med ena fingret i pannan på en bula som inte fanns där men borde, eftersom jag också tränar RC.

Hackspetten och jag, liksom. Tock-tock-tock.

Men hur gör du för att slippa huvudvärken efteråt? sa jag frågande till hackspetten, och ville gärna veta. För den är grym.

Men han tog ingen notis om min närvaro. Förmodligen var han för upptagen med att tocka RC-träning ur kroppen.

Hear hear på den, sa jag nästan bara utrikiskt igen och med den största medkänsla.

Tock-tock-tock, svarade hackspetten och måhända svaret på min fråga fanns någonstans däri.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s