Skip to content

…så att få svar från en fjäril hade varit väldigt konstigt.

10 mars, 2015

Titta så vårligt det är! sa jag och pekade muntert i vårsolen på en vacker liten fjäril som viftade förbi med sina förhållandevis gigantiska vingar. För jämfört med hur liten kroppen är, så är vingarna jättestora.

Pyrretöserna wroomade runt överallt och ingenstans och tog sig inte riktigt tiden att stanna upp och beundra fjärilen, men det gjorde inget för jag beundrade den jättemycket.

Tänk om jag haft lika stora fötter i proportion till min kropp, som du har vingar i proportion till din kropp, sa jag och funderade över om surfingbrädestora fötter skulle räcka. Troligtvis inte.

Under tiden jag flyttade hinder och fäste tunnlar så svävande fjärilen lite sällskapligt strax ovanför gräsmattan, lite här och där. Som om den inte kunde bestämma sig för vart den skulle landa.

Eller lågflyger du bara i största allmänhet och sprider lite vår omkring dig? småpratade jag med fjärilen utan att få svar. För alla vet ju att djur inte kan prata, så att få svar från en fjäril hade varit väldigt konstigt.

Det hade varit jättekonstigt faktiskt, sa jag till Pôppet som kom farandes med sin boll i munnen, pipandes.

Är det min tur först, jag jag jag väl? sa hon väldigt ivrigt.

Näpp, jag tänkte att Spunk skulle få börja idag, sa jag och hade redan glömt vad som var konstigt och vad som var helt normalt.

Bah, sa Pôppet och skuttade vidare med sin pipande boll, och påminde ljudligen lite om en backande lastbil fast till utseendet väldigt mycket snabbare och väldigt mycket mindre och väldigt mycket lurvigare. Dessutom backade hon inte, utan sprang framåt.

Men ett avgasrör, det har hon, sa Spunk med ett näsrynk, som om hon hörde vad jag tänkte.

Äsch trams, sa jag fast visste precis vad Spunk menade, med tanke på den mysko doften som puffade till i soffan sent igår kväll, en doft som ingen ville ta på sig skulden för.

Sen plockade jag fram fleeceflätan och värmde upp ihop med Spunk, medan fjärilen dansade vidare längs med grässtråtopparna. Hade man inte sett fjärilsvingarna hade man kunnat tro att fjärilen tog en liten drömsk promenad oppanpå påhittade gräsmattetäckande moln. Men nu såg man ju fjärilsvingarna. Så det trodde man inte.

Är du redo? sa jag till Spunk och ställde upp henne framför första hindret i banan.

Apselut såklart att jag är! sa Spunk med sin wroom-wroom-röst.

Då kör vi! sa jag.

Och så sprang vi vårt fortaste, Spunk och jag, vilket i verkligheten betyder att Spunk swishar förbi mig blixtfort. För hennes fortaste är mycket fortare än mitt. Men hon visste vart hon skulle, för jag ropade ”genom, genom” och hon hade linjen till tunneln klar för sig.

Jag beundrade wroomigheten och pyrrespraket, när hon hoppade första hindret, andra hindret och tredje hindret och började sikta på tunneln. Och så beundrade jag plötsligt fjärilen samtidigt, som kom svävandes… i pyrrefotshöjd mitt emellan hinder tre och tunneln.

11057676_798736746870139_1900226385250440544_nMen vänta lilla fjärilen…! hann jag inte ens säga innan fjärilen hade blivit alldeles pyrrad. Tassligt påpetad. Fotförfloffad. Översprungen och nersprungen och…

Är du döööd? ropade jag förfärat och sprang fram till fjärilen som låg väldigt stilla och platt i gräset. Väldigt stilla och dessutom svarade fjärilen inte på min fråga, och tystnad brukar betyda medhåll. Om nu inte fjärilstystnad betyder att den är helt normal och i så fall vid liv.

Har ni fest eller? sa Pôppet som upptäckt att jag satt mig på huk på gräsmattan och såklart ville vara med i så fall.

Jag tror den omkommit, mumlade jag fortfarande förfärad och petade på fjärilen som inte rörde sig alls.

Det blev minsann en kort vår för den kraken, sa Spunk med munnen full av fleecefläta.

Ska jag pipa den med bollen och se om den vaknar? föreslog Pôppet hjälpsamt, för hon försitter ogärna ett tillfälle att få pipa med sin boll.

Nä, jag tror inte det spelar nån roll, sa jag och bar istället bort fjärilen till björkdungen, som inte känns som en riktig björkdunge egentligen för den har ännu inte fått några björklöv utan ser mest ut som en massa pinn-spret bara.

Ska vi ha en begravningstyst minut nu? sa Spunk, fortfarande med fleeceflätan i munnen.

Det kan vi ha, vilken bra idé. Ta en minut och tänk vackra tankar, sa jag.

Då tänker jag på agility och min boll, sa Pôppet och tittade på bollen hon höll i munnen så hon såg alldeles vindögd ut.

Och jag tänker på agility och en fleecefläta gjord av köttbullar, sa Spunk och slickade sig om munnen.

Helst vackra tankar som har med fjärilar att göra såklart, sa jag. Fast då tittade de så frågande på mig, så vi tog ett hastigt men ändock gemensamt beslut om att de fick tänka på vad de ville.

Sen sade vi adjö till fjärilen och hoppades på att våren inte skulle ta slut nu, bara för att vi handskats ovarsamt med ett vårtecken på det här viset. Och så hoppades vi på att det skulle komma många fler fjärilar under mars månad. Och att de nästkommande fjärilarna inte skulle lågflyga över agilityplanen hur som helst.

Inte hur som helst, eller hur? sa Spunk.

Eller hur, sa jag.

I så fall kan jag pipa dem med min boll, i avskräckande syfte, om de gör det, sa Pôppet och skuttade vidare över gräsmattan, inte som en lastbil men ändå.

 

 

 

 

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s