Skip to content

– Tänk vilken chock om JAG då kommer och tar den, sa jag.

5 mars, 2015

Det är alltid lika roligt att gå på loppis, tycker jag. Man fyndar så mycket saker man inte vet om att man behöver. Och detta för bara några kronor.

Fast vissa saker vet jag om att jag behöver, har man hund behöver man nämligen alltid ”saker”, och de sakerna hittar jag nästan alltid på loppisleksaksavdelningen. En loppisleksaksavdelning är världsbäst fyndhörna om man har hundar.

11051635_796234433787037_1308753848_nPå loppisleksaksavdelningen har jag tidigare till exempel fyndat en liten plasttelefon som Humlehunden var expert på att prata i, eller en trälåda med lock och klossar man skulle stoppa i hålen i locket, små fotbollar och stora fotbollar, badbollar, eller småsaker i olika former och material, som ull, porslin, glas, metall, som man kan använda som udda saker att apportera. Småkorgar att bära på, storkorgar att gömma sig i, skateboard att åka på och innebandyklubbor att låtsaspinka på eller hålla i. Allt för några kronor, bara. Nödvändiga ”saker” som man verkligen behöver.

Man skulle bara hitta nåt man kan använda som kampleksak också, sa jag till mitt loppissällskap, när vi strosade runt bland hyllorna idag, utan att veta att min fundering skulle tippa hela loppisroligheten överbord.

Det finns ju en hel låda med saker där till exempel, sa mitt loppissällskap och pekade på en låda längre bort.

11051138_796233643787116_2010260826_nSå jag vände mig om för att se vilken låda som menades – och tittade rätt in i ett par väldigt vänliga små porslinsögon med tillhörande luddiga små kinder. Och ett par ögon till, alldeles bredvid det första paret, med tillhörande lurviga små armar. Och ett par till. Och ett par till.

Nä… där kan man apselut inte leta kampleksaker, sa jag förfärat och stirrade på alla ulliga, gulliga gosedjur som låg huller om buller i gosedjurslådan.

Varför inte det?

Tänk om jag skulle råka ta en liten nallebjörn som blivit kramad och kramad i en massa år av ett litet barn och barnet nu växt upp och blivit stort och lämnat in nallebjörnen till loppis för att nallebjörnen ska hitta sig en ny liten ägare som ska krama och krama den med knubbiga små barnarmar i många år?

Ja?

Nallebjörnen har då redan fått gå igenom ett förfärligt trauma av att bli lämnad av första storbarnet men blivit tröstad och hoppfylld av att det kommer få flytta hem till ett nytt litet barn som behöver en nallekompis att krama, och nallebjörnen då verkligen tar sin uppgift på allvar och på så vis förtränger traumat av att bli övergiven och lever på hoppet om att bli krambehövd.

Ehh…?

Tänk vilken chock om JAG då kommer och tar den där nallebjörnen, som förväntar sig små knubbiga barnarmskramar, och presenterar nallebjörnen för till exempel Pôpp. Och nallebjörnen kommer hinna tänka ”Hej kompis, du var mig en lurvig prick!” lite glatt innan Pôpp kastar sig över den med sina ruskigt vassa kamphuggtänder som kommer slita och riva i den där stackars nallebjörnen tills nallepälsen slits i bitar och inälvorna stoppningen sprutar sprids över hela agilityplanen i ett förskräckligt blod inälvs stoppningsbad.

Jag kanske sa det lite med låtsasgråt i halsen, eller så höll jag på att tappa andan av meningslångheten, eftersom det var förskräckligt vad meningarna blev långa när jag blev upprörd, även om jag varken blev långmenad eller upprörd med mening.

Fast…

Och efter blod inälvs stoppningsbadet kommer nallebjörnen ligga livlös och alldeles manglad och framför allt väldigt tom eftersom dess inälvor stoppning kommer ligga utspridd och väldigt utsatt över hela gräsmattan till allmän fågelbeskådan och säkerligen nappas upp av miljontals småfåglar jättesnabbt för att tvingas bli äggunderlag i alla fågelbon under alla småfågelsäggen och kanske till och med bli poopad på av bäbisfåglar framöver.

Här fick jag stanna upp och fundera ett ögonblick över hur bäbisfåglar bär sig åt baktill egentligen, men jag tror att de bara poopar, inte pinkar. Precis som kycklingar.

Men… försökte mitt loppissällskap igen, förgäves.

Jag skulle absolut inte kunna vara skyldig till nallemördning, stoppningsspridning och på-poopning, jag KAN helt enkelt inte göra så mot en nallebjörn. Jag KAN bara inte det, döma en barnkramälskande nallebjörn till döden, döööden säger jag, sa jag inlevelsefullt och kände mig mer upprörd än jag trott upptäckte jag, eftersom jag viftade väldigt engagerat med åtminstone ena armen som för att illustrera mitt ”kan-absolut-inte”.

Men. Gör inte det då, sa mitt loppissällskap väldigt abrupt, axelryckigt och avslutande och gick sedan obrytt vidare bland hyllorna.

Nä jag GÖR inte det, sa jag bestämt.

Och sen följde jag med loppissällskapet vidare mellan hyllorna under tiden jag hämtade andan efter de långa meningarna jag precis hasplat fram utan paus, samt försökte tänka glada tankar istället för död-nallebjörns-tankar.

11042962_796160693794411_6842485724177116103_nSen hittade jag en jättefin telefon på en av hyllorna vi passerade förbi och telefonen var så fin, så fin så den köpte jag med en gång och blev genast på mycket bättre humör.

Tänk vad man fyndar mycket man inte vet om att man behöver på loppis, det är så roligt, sa jag till mitt loppissällskap i bilen på vägen hem och lyfte på luren till min nya telefon och höll fram den. Det är till dig förresten.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s