Skip to content

Running Contacts – hur man tar sig an det största hindret på en agilitybana och överlever

18 februari, 2015

Sysslar du med agility har du säkert hört talas om – eller kanske redan tränar – Running contacts (RC). De senaste åren har det fullkomligt exploderat av agilityutövare som ger sig på denna fartfyllda variant att ta sig över agilitybanans absolut största hinder – balansbommen. Det är det största hindret rent fysiskt, och för många RC-agilister även det mentalt största hindret för att nå ett nollat lopp. (I know.)

2Balansbommen är en ungefär tolv meter lång och trettio centimeter bred bräda, som befinner sig på cirka 130 centimeters höjd uppe i luften, inklusive en uppfart och en nedfart. Hunden ska springa över hela brädan, från början till slut, det är allt.

Det borde ju inte vara ett sånt krångligt hinder kan man tycka. Och det hade det säkert inte varit heller, om inte dessa kontaktfält fanns. För det är kontaktfälten, ett 90 cm stort fält som hunden måste trampa på i början och slutet av balansbommen, i kombination med RC som gör det så förskräckligt hemskt roligt.

Hur bär man sig då åt för att börja träna RC? En sida av mig tvekar att berätta, för det känns som att jag lurar in er läsare i en värld av ett agilitylivslångt beroende där man ständigt och näst intill desperat jagar efter nästa perfekta balansbomsträff.

Men samtidigt tänker jag inte vara självisk. Såklart jag vill dela med mig av det som verkligen gjort livet surt för mig berikat min agilityträning och öppnat en  helt ny värld av bottenlöst elände oanade möjligheter.

För att träna RC, det är plättlätt. Man ska springa och man ska springa fort, tillsammans med sin hund. Inte så svårt.

Men det finns några saker som kan vara bra att tänka på, innan man kör igång. Om man inte är intresserad av de ”några sakerna” så finns det en sammanfattning i slutet av det här inlägget, som man kan scrolla ner till direkt.

Hälsostatus

Innan man börjar träna RC, som innebär en väldig massa vanvettigt spring, så bör man kolla upp hälsostatusen. Det är av yttersta vikt att hälsan är god, med en god fysisk vigör, samt en sund och stabil mental status. Framför allt en stabil mental status, av flera anledningar. Inte bara för att den mesta träningen påminner om övningen ”Idioten”, men jag kommer till vikten av en god mental status längre fram i texten.

Och ja just det. Man kan kolla upp hundens hälsostatus också om man vill.

Val av metod

Det finns några olika metoder att träna in RC på, men det spelar egentligen ingen roll vilken man väljer. Alla vägar bär till RC-hell Rom på sikt, så välj nån metod du känner dig bekväm med. Du och metoden du väljer kommer nämligen att tillbringa mycket tid tillsammans.

Material

Egentligen behövs det inte så mycket prylar för att träna RC, jämfört med att träna till exempel fallskärmshoppning eller ubåtsdykning eller så. Inte mycket prylar alls. Jag sammanfattar i punktform, så det blir överskådligt och lätt att kopiera punkterna till en inköpslista.

  • Springskor. Bra springskor. Ett måste. Jag nämnde ”Idioten” nyss och jag skojar inte.

  • En matta eller planka för hunden att börja springa på och för dig att springa bredvid.

  • En Manners Minder/Treat & Train. Kan köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • Eller en billig boll, helt enkelt. Som bör (läs: absolut måste) kompletteras med utomordentliga bollkastarskills.

  • Om man inte har bollkastarskills bör man införskaffa en bollkastare. Antingen en mänsklig bollkastare som man lurar med flera gånger om dagen när det ska tillbringas timmar på träningsplanen, eller en mekanisk bollkastare som kan köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • Om man inte har bollkastarskills och inte heller tillgång till en bollkastare bör man ha en stege. Så man kan hämta bollen från trädtoppar och hustak och hängrännor, eller vart nu bollen väljer att parkera sig efter att man kastat den åt fanders.

  • En balansbom, gärna höj och sänkbar sådan, alternativt snickarskills så man kan bygga sig en egen.

  • Om man inte har en balansbom, och inga egna snickarskills, bör man införskaffa en kompis med snickarskills som kan bygga en balansbom, eller så kan en balansbom köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • En trädgård att ha balansbommen i. Trädgården kan med fördel köpas dyrt utomlands och kombineras med paraplydrinkar efter träningen. Man bör även ha en påse gräsfrön till hands eftersom trädgårds-gräsmattan tenderar att långsmalt och fläckvis bli märkligt sliten.

  • En tre- eller sexmeterstunnel. Inte att lägga ut som starthinder före balansen under träning, utan att trä över nerfarten så man slipper se alla hoppen och oträffarna på kontaktfältet. Har man problem med uppfartsträffarna kan man göra samma sak där. Tunnlar kan köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • Lära sig att uppskatta nudlar, alternativt ett glas vatten, till frukost, lunch och middag.

Gott om tid

Du kanske har hört att RC-träningen tar mycket tid? Det påståendet skulle jag vilja dementera, för själva träningen tar inte alls mycket tid. En snabb RC-hund tar balansbommen på sisådär 1,5 sekund. Tio skick på balansbommen under ett träningspass ger alltså 15 sekunders effektiv träningstid, och tränar man ett träningspass varje dag i en hel vecka så blir det inte ens två minuters effektiv träningstid per vecka.

Däremot så är det, till en början, svårt att se hur hunden träffar kontaktfältet innan man vant ögat vid att kika efter tassträffar. Eller om man har en hund som springer så fort att man inte hinner se några fötter på den överhuvudtaget. Därför rekommenderas det ofta att man ska filma träningen för att sen i efterhand kunna se om man faktiskt belönade rätt. Och det är här tidsåtgången kommer in.

För det tar tid att redigera filmer och markera slowmotionställen. Framför allt tar det tid att slita sitt hår när man upptäcker att man belönat helt apsugiga träffar och man missat att belöna de mest fantastiska bakbensträffar som någonsin placerats på ett kontaktfält, och man ser till sin förfasning att hunden därför bjuder mer och mer apsugiga träffar och färre och färre fantastiska träffar allteftersom träningspasset fortskrider, eftersom man har en sån klickersmart hund som bjuder på beteendet man klickar och belönar.

Och så tar det jättemycket tid att förbanna sitt klickerfinger för övrigt, som lever sitt eget liv helt separerat från den normala, logiska hjärnverksamheten.

Och icke att förglömma – det tar tid att färga håret, för man upptäcker fler och fler gråa hår för varje RC-träningsdag som går och även lite kala fläckar här och där i kalufsen, samt mystiska, intrasslade hårtovor om fingrarna.

Sånt tar tid. Inte själva RC-träningen dock, kan jag nog inte påstå.

En förkortningsförtjusning

Har du en förkärlek för bokstavskombinationer? Grattis! Då har du möjlighet att maxa din RC-upplevelse.

När man väl gett sig in i RC-världen så kommer man upptäcka begrepp och förkortningar som man aldrig skulle kunna klurat ut på egen hand vad de betyder. Och även om man får veta vad förkortningarna står för, är det inte säkert att man vet vad orden betyder i alla fall. Som GTCG, RF, MM, JP, 2o2o, ST, TT, KF och FF, för att nämna några.

Däremot förkortas aldrig begreppen RC-Heaven och RC-Hell, eftersom båda skulle förkortas till RCH. Och det kan jag berätta, att det är en milsvid skillnad på att befinna sig i RCH jämfört med RCH.

Sinne för proportioner

Man behöver inte ha något som helst sinne för proportioner för att träna RC. Och det tror jag är nyckeln till överlevnad, när man tränar RC.

Man får nämligen jubla okontrollerat, lössläppt och vansinnigt högt när hunden äntligen, troligtvis av misstag men ändå, träffar de yttepyttemikroskopiskt små kontaktfälten. Man får le så brett att öronen ploppar runt till bakhuvudet så man får hår i öronen, och man får bubbla runt i sitt RC-heaven precis hur länge man vill. Måhända att jublet och firandet inte står i proportion till bedriften – en liten tass på ett 90 cm långt fält på en balansbom – men det struntar en RC-nörd i. Oproportionerligt firande är en rättighet och nästan en skyldighet också faktiskt, för att man inte ska riskera att bli omyndigförklarad på grund av labilmentala RC-hälsoproblem. (Se checklistan ang stabil mental hälsa.)

Man får tyvärr också sucka, gråta och slita sitt hår okontrollerat, lössläppt och vansinnigt intensivt när hunden hoppar de där nedrans skitkontaktfälten för hundratrettioåttonde gången i rad, samtidigt som man hör obehöriga röster i huvudet som viskar ”En gång är ingen gång, två gånger är en vana”. (Därför är det viktigt att kolla upp hälsan som sagt, så man inte har röster i huvudet före RC-projektet dras igång. Det får inte bli för trångt och högljutt där inne.) Man får också släpa fötterna efter sig iklädd pyjamas mitt på eftermiddagen, och med tovigt, skitigt hår trösta sig med en GT (GT är inte en RC-förkortning. Än.) och äta hur mycket choklad man vill när man befinner sig i RC-hell. Oproportionerligt RC-hells-deppande är en naturlig följd av den inombordsliga naturkatastrof som uppstår och inte alls nåt som utomstående RC-okunniga förståsigpåare ska himla med ögonen åt, visst inte.

Detaljer

Om man älskar att lägga märke till de små detaljerna här i livet, så har man rätt personlighet för att ta sig an ett RC-projekt. För det finns en obegränsad flora av detaljer att gotta ner sig i, så mycket man någonsin orkar och lite till.

För helt plötsligt börjar man lägga märke till hur många fötter hunden har och hur hundens rörelsemönster är när den springer och vilken/vilka tassar som träffar precis exakt var på balansbommen och med hur stor benseparation.

Har man dessutom svårt att skilja på höger och vänster tass, eller fram- och bakben, när det går undan, så kan man knyta färgglada snören om fötterna på hunden så blir det lättare att se och ännu mer detaljrikt och färgglatt för ögat.

Eller så kan man notera EXAKT hur långa nerfarterna är på en balans, och intresserat ställa frågor till alla om vilka balansbomsmärken som har vilka längder, eller hur höga mittdelar det finns. För längden på nerfarten i kombination med höjd på mittdelen påverkar vinkeln mot marken, vilken kan göra att hunden hoppar kontaktfältet om man inte tränat för sådana vinklar och situationer, det förstår vilken RC-nörd som helst.

För att inte tala om ytskikts-problematiseringen. Där kan man verkligen få lov att frossa i oändligheters oändligheter, och gärna samla noteringarna i ett Excelark för att kunna sortera dem i bokstavsordning eller efter balansbomsmärke eller utifrån ”ytskikt med störst respektive minst chans för kontaktfältsträff” och sen önska sig i julklapp att hela Agilitysveriges tävlingsanordnande klubbar byter ut sina tävlingsbalansbommar mot just de balansbommar med det ytskiktet som fått högst lyckoprocent i tabellen.

Eller varför inte hålla koll på vilka inomhushallar och klubbar och vänner som har vilka balanser av vilka märken, för någon kanske har en sån typ av balans som man aldrig tränat på.

En balansbom är helt enkelt inte bara en balansbom längre.

Sånt viktigt kan man hålla koll på, oftast helt automatiskt och till sin stora förskräckelse. Fast alltihopet är ett helt normalt beteende för en RC-beroende människa, helt normalt.

Den eventuella tävlingskarriären

Om När man mot förmodan kommer till den punkten i träningen att hunden känns stabil i träffarna på kontaktfältet, en känsla som många av oss RC-nördar aldrig någonsin upplevt, så kanske man skulle vilja tävla också. För alla vill vi uppleva den där häftiga tävlingsrushen när man skickar hunden på balansbommen och hunden absolut inte sätter en klockrent träff på kontaktfältet. Fast mest troligt är det att man själv inte ser den högst osannolika träffen, eftersom man blundar ihopknipigt med ögonen och springer sitt fortaste i drygt tolv meter samtidigt som man ber en bön till den stora RC-Guden om att vara barmhärtig för en gångs skull.

1Tävlingsbanorna kan vara RC-nice eller rent RC-evil och detta bör diskuteras vilt innan banvandringen med likasinnade, annars går man miste om en stor del av RC-tävlingsupplevelsen.

Och under själva banvandringen så petar man naturligtvis lite extra på nerfarten för att se hur mycket om den vobblar, eller stegar vägen till uppfarten för den vinkeln är säkert inte bra, eller noterar att gummigranulatet nog är väldigt vasst, eller att mittdelen av balansen är alldeles för hög, eller att stegpinnarna inte har en annan färg än underlaget i övrigt, eller något annat – för vad som helst som kan noteras, på låtsas eller på riktigt, till ens nackdel är bra. För det är väldigt bra att ha nåt att skylla hundens kontaktfältshopp på, efter man gått i mål.

När har man ett fungerande RC?

Har ingen aning. Fråga inte mig.

—————————————————————————————–

Sammanfattning

Hunden ska springa över balansbommen och träffa kontaktfältet med minst en tass.

Belöna hunden om så händer.

The end.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 19 februari, 2015 07:53

    Huvudet på spiken! Och det konstiga är att jag skulle inte tveka att göra om det med nästa hund. Finns nog snart en diagnoskod för det här. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s