Skip to content

”Öhh döhh” säger Spunk och menar inte ”ett två” på franska.

16 februari, 2015

Patongk… patongk… patongk…

Spunk? ropar jag fundersamt från vardagsrummet, till Spunk som är ute i köket.

Patongkandet pausar.

Va? hör jag Spunk fråga med sin mest oskyldiga röst.

Vad gör du?

Apselut ingenting.

Vad bra, jag trodde du hittade på nåt bus, svarar jag och återgår till mitt bokläsande. För om man hör ett hoppande ”patongk patongk” så tror jag inte att det är nåt bus på gång egentligen. Det är när det är knäpptyst som man bör bli orolig.

Så börjar det igen. Patongk… patongk… patongk… Och sen hör jag en suck.

Allt bra? ropar jag förbryllat till Spunk ute i köket.

Allt är finfint, svarar Spunk kanske lite överdrivet hurtigt och en smula andfått.

Så bra, säger jag.

Och så återgår jag till bokläsandet och försvinner in bland bokstäverna så pass att jag inte hör vad som nu utspelas ute i köket.

Öhh döhh, säger Spunk till Pôpp lite i smyg.

Menar du ett två på franska? svarar Pôpp glatt och kommer skuttandes, glad över att Spunk pratar med henne överhuvudtaget.

Nä, jag menar ”hörredu” på sörländska, säger Spunk och flärper förtretat med bara ena örat. Att flärpa med båda öronen åt Pôpp anser hon vara ett slöseri på öronflärp, därav singelflärpet.

Håller du på att hoppa upp och ner? säger Pôpp intresserat.

Ja alltså. Nu är det såhär, säger Spunk och ser allvarlig ut, eller så allvarlig hon kan se ut i alla fall. Vilket inte är så särskilt allvarlig egentligen. Kan du din historia?

Historia? Det som hände igår? Jag tror inte det var mitt fel faktiskt, säger Pôpp snabbt och petar lite med ena framtassen på trasmattan väldigt änglalikt för att understryka att det inte var hennes fel.

Ehh vad? säger Spunk, ovetandes om att Pôpp mumsat upp Spunks tuggben i smyg.

Det var inget, säger Pôpp ännu snabbare.

Jo, jag tänker på pyrrarna i de franska bergen, säger Spunk och petar till de obefintliga glasögonen så de sitter lite mer intelligent på nästippen. På våra förfäder som sprang runt och puttade på får dagarna i ända, ända opp på bergstopparna jättehögt upp.

Jopp, säger Pôpp, eftersom Jopp rimmar på Pôpp.

Förutom att de sprang upp på alptopparna mest hela tiden, så fick de också leta upp sin egna mat om dagarna.

Fick de? säger Pôpp storögt.

Absolut att de fick, säger Spunk som om hon visste. De var verkligen världsbäst på det tror jag. 

– Är inte alla förfäder döa nuförtiden? säger Pôpp en smula misstänksam över påståendet samt förfädernas matletarskills.

– Att de är döa beror på tiden, inte matletarskillsen såklart, svarar Spunk med ett fnys.

Låter troligt om du säger det på det viset, säger Pôpp mest för att påståendet är formulerat så att allt annat än ett jakande medhåll kanske betyder att Spunk inte vill leka mer. Och Pôpp tycker om att leka med Spunk, även om det inte alltid är ömsesidigt.

Och eftersom du är från Frankrike, och inte svenskfödd med en finne till pappa som jag, har du säkert speciella alptoppsmatletarskills. Framför allt, och kanske viktigast av allt, så är du större än jag. Därför så har jag ett uppdrag till dig.

Uppdrag? säger Pôpp och känner sig lite som en fransk James Bond tror jag.

Mäh whoii. För där uppe på alptoppen, det vill säga på diskbänken, har hon lämnat en halv smörgås. Hur jag än hoppar så når jag den inte. Men du borde kunna nå den, med dina speciella importskills och framför allt din imponerande storlek.

Nomnom, säger Pôpp reflexmässigt av bara tanken på en halv smörgås. För en berger är alltid hungrig, så är det bara.

Se så. Ta den. Men ät inte upp hela, halva är min.

NamnlösOch Pôpp reser sig på bakbenen, sätter framfötterna på diskbänkskanten och sträcker sig sitt allra yttersta mot den halva smörgåsen som ligger kvarglömd men väldigt pyrre-ihågkommen på assietten på diskbänken. Precis utom räckhåll.

Om jag kanske sträcker ut tungan också, mumlar Pôpp och rullar ut den bergerska, väldigt långa tungan och tar verkligen i från tårna, sådär så hon blir längre än Eiffeltornet ungefär.

Ja ta i nu, för våra förfäders skull, hejar Spunk.

Och under tiden Pôpp tar i, och Spunk hejjigt håller andan, så blir det alldeles tyst. Alldeles, alldeles tyst. Så där tyst så jag hör det. För pyrretystnad hörs jättejättehögt.

Så jag reser mig från soffan, lägger ifrån mig boken och tassar ut i köket, lagom till att se Pôpp ge den halva smörgåsen ett nästanslick på smörgåskanten.

Alltså vad gör ni? säger jag frågande.

Ehhh….Och sträck uuut lårmusklerna riktigt noooga nu, känn hur det stramar i ryggmusklerna och tööööj, coachar Spunk alldeles improviserat det väldigt utsträckta Pôppet.

Jag strääääcker, säger Pôpp nickandes för hon kan också improvisera.

Jag går igenom hur man stretchar kroppen efter ett RC-pass, säger Spunk absolut självklart.

Streeeetch, säger Pôppet som för att understryka att det är precis det de gör.

Ahh. Jag som trodde ni ville ha den kvarglömda halvsmörgåsen jag lämnat på diskbänken, säger jag olurad.

Kvarglömd smörgås? Den har vi inte sett, säger båda och skakar på huvudena väldigt övertygande.

Jamen då så. Stretcha på vettja, säger jag och går ut till soffan och boken igen.

Och så fortsätter de ”stretcha”. Jättelänge.

Jag tror vi skulle sagt att vi ville ha den, viskar Pôpp uttöjt.

Ja det hade nog varit enklare. För dina alptoppsmatletarskills suger faktiskt, säger Spunk med en suck.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s