Skip to content

– Det är inte meningen att kontaktfälten ska flytta på sig, sa jag till Pôpp.

12 februari, 2015

Såklart att vi skulle ge oss på Running Contacts, mina pyrrepinglor och jag. För att jag är dum i huvudet, helt enkelt.

Springa jättefort är precis min grej, sa Pôpp och visade med sitt allra finaste spring att hon hade väldigt rätt i det.

Jo fast det är inte bara att springa jättefort, sa jag. Den första regeln är att man ska springa jättefort på en smal balansbom utan att trilla av, och den andra regeln är att man ska träffa det där kontaktfältet i änden också. Båda de sakerna är jätteviktiga nämligen.

Då får vi hoppas att kontaktfältet flyttar sig till dit där jag springer jättefort då, sa Pôpp alldeles självklart optimistiskt och smittade av sig pôptimistiskheten på mig uppenbarligen, eftersom jag för ett ögonblick trodde att vi skulle ro det här i hamn.

Och sen sprang vi, Pôpp, Spunk och jag. Jättefort. Lite och ofta. I ungefär *tittar på klockan* fjorton månader.

1Först gick det jättebra och vi var i RC-heaven mest hela tiden. Sen gick det inte så bra och då var jag i RC-hell en stund, även om pyrrepryttlarna fortfarande var i RC-heaven och flög väldigt högt uppe bland molnen mest hela tiden, speciellt när det passerades kontaktfält.

Krocka inte med en fågel, pep jag fram när de passerade ljudvallen ungefär en kilometer upp i luften lagom till att de nådde balansbommens nerfart.

Men sen så gick det alldeles utomordentligt supertoppen igen, nästan alldeles av sig självt, jättelänge. Och jag var så lycklig och i RC-heaven och tyckte att det här med RC sannerligen var det bästa som någonsin uppfunnits. Bättre uppfinning än eld och hjulet och kaffe, ihop. Ända tills det drog in mörka regnmoln över hela RC-heaven och skickade mig rätt ner i RC-hell igen med ett blött skval, för allt blev bara pannkaka. Sån där pannkaka som är så platt så att man tror att man nått självaste botten i RC-hells-hålan och att det inte finns så långa stegar så att man ska kunna klättra ur den där hålan igen. Ungefär så.

Du kan väl se ut som om du försöker träffa kontaktfälten i alla fall? sa jag och lät bli att servera den mumsiga belöningskorvbiten som Pôpp gärna hade snott ur handen på mig, snabbare än en kolibriefågel kan blinka. Och kolibriefåglar blinkar jättefort har jag hört.

Alltså de där kontaktfälten flyttar sig inte till mina fötter alls?! Det kan ju knappast vara mitt fel att kontaktfälten är omobila och fåbenta, sa Pôpp med uppspärrade, halvblå ögon som stirrade rätt in i mina ögon, eftersom hon försökte hypnotisera mig till att ge henne belöningen ändå.

Det är inte meningen att kontaktfälten ska flytta på sig, hade det varit det så hade vi ju aldrig limmat fast kontaktfältsmattan i balansbommen såklart, sa jag.

Korkat att limma fast mattan, absolut, sa Pôpp och skakade på huvudet så näsan inte alls höll på att lossna, för den är stor och sitter stadigt. Men jag förlåter dig om du ger mig korvbiten.

Ingen korvbit förrän du träffat kontaktfältet med åtminstone en klotopp, sa jag och pekade mitt tydligaste pek på mattstumpen i balansbomsänden.

Bah, sa Pôpp och sprang iväg för att rassla över balansbommen igen sitt allra pôppigaste.

Dessutom kan inte kontaktfälten vara flyttbara för det strider mot den första regeln, att man inte får trilla av balansbommen. Och det är ju jättesvårt att springa över en balansbom som flyttar på sig lite godtyckligt, ropade jag efter Pôpp helt i onödan eftersom hon redan stängt av öronen och inte hörde vad jag sa.

Och sen tog vi RC-paus. För min mentala hälsas skull, och för att hela agilityplanen blev begravd i snö.

Fast du skulle ju kunna skotta fram balansbommen, som du gjorde förra året, sa Spunk med ett öronflärp. Då tränade vi ju RC hela vintern.

Nä det tror jag inte. Det är nog alldeles omöjligt, svarade jag och blundade med öronen för jag ville inte höra att man kanske, kanske skulle kunna träna RC ändå. För jag ville inte det.

Ville inte, säger jag.

Men så idag, efter flera veckors träningsuppehåll, så gick jag ut och skottade fram eländet ändå. För i helgen ska Pôpp få sprattla runt på tävlingsbanorna och det hade ju varit trevligt om hon i alla fall kände igen en balansbom.

Och vi ska vara i en inomhushall och tävla, så du kan inte hoppa dina vanliga hopp på kontaktfälten för då kommer du slå huvudet i taket med ett jättetjoff, sa jag förmanande till Pôpp.

Nemas problemas, sa Pôpp och tog sats i den skottade snökanalen som ledde fram till balansbommen.

Och sen rasslade hon över hela balansbommen med den mest förtjusande kontaktfältsträff man kan tänka sig.

Va? sa jag förvånat åt den låga tvåfotsträffen och belönade min Pôpppryl väldigt mycket, vilket hon blev väldigt glad över såklart.

För det är roligare med belöning än ingen belöning alls, sa Pôpp mellan mumsbitstuggorna.

Det var nog slumpen, hojtade Spunk, a k a läktarexperten.

Men Pôpp rasslade vidare över balansbommen, igen och igen, med så pass vackra kontaktfältsträffar så jag undrade om det verkligen var Pôpp jag hade fått med mig ut i snön, eller om det egentligen var en kortfotig grävling jag RC-fnittrade med, för grävlingar har inte riktigt samma kroppsliga förutsättningar för att hoppa som ett Pôpp har, och det hade förklarat skutt-uteblivningen.

Förtokat mystiskt, sa jag nästan varendaste gång och tittade på Pôpp så det verkligen var hon, under tiden jag matade på med korvbitar.

Förtokat mystiskt, sa Spunk också fast syftade mer på belöningsfrekvensen och petade in nåt mummel om att korvbitarna verkligen måste räcka till henne också annars blir det orättvist.

Och när vi var färdigfnittrade så var jag både omtumlad och glad. Jätteglad, till och med.

Det här var en väldigt bra generalrepetition inför helgens tävling, sa jag glatt och klappade om Pôppet som var lika glad som jag fast av korvanledningar.

Och så bubblade jag runt uppe i RC-heaven hela eftermiddagen och hörde inte alls att den stora RC-Guden viskade i mitt öra att det är just på generalrepetitionerna det ska gå åt pipsvängen för att skillsen ska sitta på den stora premiären. Jag hörde inte det alls, utan njöt av att vara tillbaka i RC-heaven, om så bara för en eftermiddag.

Ibland ska man inte övertänka saker och ting utan bara vara tacksam och ta emot, sa jag till Pôppet och klappade henne mellan öronen.

Övertänka? sa Pôpp frågande och storögt. Aldrig hört talas om det faktiskt, någonsin.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 12 februari, 2015 18:07

    Reblogga detta på Bara om Fias flock och kommenterade:
    Välkommen tillbaka! 😀 Både från din alldeles för långa bloggsemester och till RC-heaven. Stanna gärna kvar på båda ställena,vi gillar nämligen att ha dig där. 😀

  2. Anonym permalink
    12 februari, 2015 20:35

    Jaaaa! Äntligen ett blogginlägg – välkommen tillbaka och fortsätt blogga.
    Lycka till på tävlingen i helgen!

  3. Madeleine permalink
    12 februari, 2015 21:37

    Åh vad jag har saknar er! Så härligt att bloggen kommit till liv igen, som jag längtat! Välkommen tillbaka!

  4. Åsa Nilsonne permalink
    1 maj, 2015 08:18

    Jaaa! Nu får det dröja länge innan nästa bloggsemester!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s