Skip to content

– Och nu kan ni mumsa och tugga på era tuggben och vara jättesysselsatta och ta det jättelugnt, säger jag.

30 oktober, 2013

Varsågoda! Varsitt tuggben! säger jag glatt och räcker över tre läckra tuggben till tre väldigt förväntansfulla hundar.

file_38_8Humlehunden tar sitt ben blixtfort och springer, så fort så fort så att benen inte syns, ut i vardagsrummet och gömmer benet under vardagsrumsbordet.

Spunk tar benet i munnen, släpper det på golvet med ett ”plonk” och står sen och tittar lite på det, som för att bestämma sig för om hon vill ha det eller inte.

Pôppvalpen tar benet och lägger både sig själv och benet också med ett ”plonk” fast rätt på stället där hon fick det och sätter igång och tuggar.

Och nu kan ni mumsa och tugga på era tuggben och vara jättesysselsatta och ta det jättelugnt, så ska jag passa på att kolla ett nytt avsnitt av favvis-serien på TV. I lugn och ro. Lugn och ro, ska vi säga så? säger jag och klappar om dem i tanken och tänker att mina fina hundar minsann kan ta det jättelugnt och superslappa om man ber dem om det. Och så smyger jag ut till vardagsrummet och TV-soffan för att spana favvisserien på TV.

På väg ut mot vardagsrummet så möter jag Humlehunden, springandes jättefort tillbaka till köket.

Vart är du på väg? säger jag förvånat.

Vad tror du? Jag vill ha ett tuggben, säger Humlehunden i förbifarten.

Men du fick ju ett nyss?

Fast det kan jag inte tugga på nu ju! Det har jag ju gömt, säger Humlehunden och himlar med ögonen, som om det var lika självklart att man inte kan tugga på ett gömt tuggben som det är självklart att solen är gul.

Därför springer hon ut i köket för att sno åt sig Spunks ben istället. Fast då vill Spunk gärna ha sitt ben, eftersom någon annan vill ha det, och tar det jättefort och springer till soffan och lägger sig för att tugga på det lite ägande.

Och när Spunk springer iväg så springer Pôpp efter, för det är så Pôpp gör om Spunk springer. Och då droppar Pôpp sitt ben på köksmattan för att hinna efter Spunk, och då snor Humlehunden benet.

Och Spunk hoppar upp i soffan för att tugga på sitt ben fast då hoppar Pôpp också upp i soffan och nästan landar på Spunk så Spunk blir väldigt arg över att få en gråluddig Pôppdammråtta över sig och puttar på Pôpp så hon trillar ner från soffan och sen går och letar efter sitt eget ben som Humlehunden nu har snott och tuggar på, för Humlehunden gillar tuggben bäst och mest som blivit påbörjat tuggade på av någon annan, fast Pôpp vill ju gärna ha tillbaka sitt ben och börjar hoppa lite poppigt runt hela Humlehunden.

Men mitt i poppet, som av en slump, råkar Pôpp hitta det benet som Humlehunden gömt väldigt taffligt under vardagsrumsbordet (inte så bra gömställe, kanske) och tar det istället. Fast då vill Humlehunden gärna ha tillbaka just det tuggbenet faktiskt, fastän hon redan stulit Pôpps första tuggben. Och när Humlehunden går för att sno tillbaka benet så backar Pôppvalpen snett och hamnar alldeles för nära Spunk som tuggar på sitt tuggben som hon först inte ville ha men nu vill ha jättemycket, och då muttrar Spunk att Pôppvalpen är för nära och då tappar Pôpp sitt ben i pur förvåning över Spunk-muttret och Humlehunden snor det Pôpptappade benet och tappar själv det första benet som hon hade i munnen och som Pôpp tar tillbaka. Och Humlehunden springer och gömmer det benet hon har och återvänder för att hämta det första benet som Pôpp tagit tillbaka och nu tuggar på väldigt enväldigt.

Så då börjar Humlehunden springa mellan Spunk och Pôpp för att se vem som kan vara korkad nog att tappa ett ben som Humlehunden kan sno, för Humlehunden vill aldrig ha sitt eget tuggben utan bara andras, och det gillar inte Spunk. Fast då piper Humlehunden väldigt högt och muttrigt för att man ska tro att hon inte fått nåt ben alls från första början och att det är väldigt, väldigt synd om henne. Och sen lägger sig smart-Pôpp (på tvärtomspråket) för nära soffkanten och tappar sitt tuggben ner på golvet och då snor Humlehunden det och springer iväg med Pôpp i hasorna för Pôppvalpen vill gärna ha tillbaka sitt ben.

Sen kommer de tillbaka efter ett springvarv i huset och hoppar upp i soffan och härjar alldeles för nära Spunk som muttrar igen fast Pôpp lyssnar inte utan vill gärna kampa lite med Spunks svans kanske fast Humlehunden vill gärna ha Spunks ben och då ger Spunk upp och hoppar ner från soffan med benet och Humlehunden och Pôpp springer efter och sen jagar de varann runt i huset och upp i soffan och…

Fast hallå?! säger jag för jag hör inget alls av vad de säger i min favvisserie på TVn. Jag hör bara massa mutter och pip och wroom wroom och schwish och fartränder täcker hela TV-utsikten.

Och sen funderar jag på nåt jag läste på det här internätet för ett tag sedan, att folk med flera hundar ibland serverar tuggbenen i olika rum. Eller bakom kompostgaller.

Bakom kompostgaller, hör ni det? säger jag och viftar inte alls uppläxande med ena pekfingret.

Men de hör mig inte, så jag kan pekfingervifta uppläxigt så mycket jag vill. De har fullt upp att byta tuggben med varann. Vissa frivilligt och andra ofrivilligt.

Frivilligt! piper Humlehunden och försöker hypnotisera Spunks tuggben att frivilligt och genast flyga över till henne.
Ofrivilligt! muttrar Spunk och tuggar ett stadigt tag om sitt förhoppningsvis ohypnotiserade tuggben.
Vah? Har ni fest eller? fnittrar Pôppvalpen nollkolligt och tittar på skådespelet under tiden hon knaprar vidare på det ben hon för tillfället har i munnen.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Åsa Nilsonne permalink
    31 oktober, 2013 08:34

    🙂

  2. 31 oktober, 2013 19:08

    Tja, alla goda ting är tre… Kramis!

  3. 2 november, 2013 14:11

    Haha, jösses 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s