Skip to content

– Ehh… mätprylen är nog trasig, sa jag.

3 oktober, 2013

Men varför väljer jag en ras som ligger storleksmässigt både hitom och ditom och precis på gränsen egentligen? sa jag för en månad sedan, när Pôppvalpen var fyra månader. Och jag bet på en nagel och drog lite nervöst i en hårtåt på mig själv samtidigt, fast inte med samma hand såklart. Det hade ju sett konstigt ut.

För att du älskar spraket och flärpet och allt som är en berger, sa Spunk och flärpte jättevackert med sitt ena öra.

Det har du alldeles jätterätt i, för det älskar jag verkligen, sa jag och slutade bita på min nagel och dra mig i hårtåten och övergick till att klia Spunk bakom örat istället, vilket jag tror var hennes plan från början.

För jag gillar små bergéer bergers. Det tror jag inte är någon välbevarad hemlighet precis.

Dessutom gillar jag ju agility, och därför vill jag ju gärna att lurvingarna i huset håller sig under 43 centimeter så de kan (träna och) tävla i medium.

Men först och främst så vill jag ha en liten berger i vardagen. För jag gillar smått, helt enkelt. Det är praktiskt och plättlätt. Jag är inte storhundstypen och det är inte Humlehunden heller.

Jag vill inte bli stampad på av en storhund, bara så du vet det, har hon sagt väldigt bestämt, både när jag letade efter Spunk och efter Pôpp.

Och där är ju berger (återigen) en fantastisk ras, med en underbart sprakande mångfald både i päls, färg och storlek. Inom rasstandarden ryms de alla, små som stora, så det finns bergers för alla smaker, tack och lov. Tikarna ska till exempel vara mellan 40 och 48 centimeter, plus/minus två centimeter.

Precis som du, sa jag och fortsatte klia Spunk-örat, den där dagen för en månad sedan.

Precis som jag, sa Spunk och sträckte på sig, för då blir hon nästan hela 40 centimeter och jätterastypisk i storleken alltså. (haha)

Men. Har man valt en ras som kan bli ”hur som helst” i storleken (nästan samma ”problem” som när man skaffar en sheltie, fast sheltieägarna har det nästan värre) och gärna vill att valpen växer upp och blir en lagom stor hund, så får man stå ut med lite nervös nagelbitning. Så är det bara.

Och nu har jag ju det där Pôppet. Det där ljuvliga, älskade, lurviga Pôppet. Som växer och frodas och växer och är alldeles underbar. Och växer, sa jag det? *biter på en nagel*

1Foto: Veronica Thoresson

När man letar valp, och har hittat en med friska, HD-fria, mentalt trevliga, sprakiga föräldrar, så kan man ju kika vidare och kolla linjer och storlekar. Och kolla på mostrar och fastrar och pappor och ingifta svägerskor och mammor och bryllingar till valpen, för att försöka förutspå om valpen kanske, kanske hamnar kring de nedre centimetrarna i rasstandarden, storleksmässigt. Man kan det.

Men till syvende och sist så är det ju individen det hänger på.

Individen, det är du det, sa jag till Pôppvalpen som rullade runt på golvet i all sin lurvighet. Om du så blir stor som en zeppelinare så kommer du vara älskad så införblubblat, bara så du vet.

Japp, individen det är moi det, fnittrade Pôppvalpen och rullade över på rygg så jag skulle kunna klia henne på magen. Så då gjorde jag ju det, med min andra hand, för Pôppvalpen har världens vackraste och lenaste mage faktiskt.

När Pôpp flyttade hit, ungefär tre månader gammal, så mätte jag henne till 26 centimeter.

Ypperligt bra storlek, sa jag applåderandes och jämförde med hur stor Spunk var när hon var tre månader.

Fast sen när jag mätte Pôpp-prylen när hon var fyra månader, så var hon helt plötsligt hela 36 centimeter. 36 centimeter?!

Kära mitt jehu, en hel decimeter på bara en månad, sa jag förskräckt och funderade på om hon skulle bli mindre vid mätning om jag kammade mittbena av pälslurvet på manken. Det kanske dolde sig en jättetova, ungefär tre centimeter stor, precis just på manken? Fast det gjorde inte det.

Och det var där jag befann mig för en månad sedan. Bitandes på en nagel och dragandes i en hårtåt och kliandes Spunk bakom örat och Pôppvalpen på magen fast inte alltihopet samtidigt. Och så såg jag framför mig en Pôppvalp stor som en elefant ungefär.

Ju  mer det finns av mig desto mer finns det att tycka om, fnittrade Pôppvalpen och då kunde jag ju inte låta bli utan hålla med jättemycket. För Pôppvalpen är ett hjärte-Pôpp oavsett storlek. Med världens lenaste mage.

Men lite orolig blev jag. För tänk om hon skulle bli stor som en… stor som en… ponny?!

Fyra månader och hela 36 centimeter…

Men det var då. För en månad sedan.

*spolar fram till nutid*

Nu, när hon är kring fem månader, så tänkte jag mäta henne igen. Och först tänkte jag hålla för ögonen(på mig själv) när jag mätte henne, så jag kunde vara lyckligt ovetandes om att hon växt ytterligare en decimeter till under denna månaden som gått och redan var uppe i large, så jag kunde få drömma om medium en stund till. Men det kunde jag ju inte, hålla för ögonen på mig själv alltså, för då hade jag ju inte vetat hur hög hon var.

Så jag var tvungen att titta. Men…

Ehh… mätprylen är nog trasig, sa jag och vippade på mätstickan. För den måste visat fel. Fastän jag mätte henne två gånger.

Och så hämtade jag måttbandet och mätte henne med det istället.

Ehh… den här mätprylen är nog också trasig, sa jag och skakade lite på måttbandet så det rasslade.

Och så hämtade jag en blyertspenna och ställde upp Pôppvalpen mot dörrposten och ritade ett streck vid manken och sen hämtade jag linjalen och mätte på dörrposten upp till strecket.

Ehh… eller också är den inte trasig alls? sa jag förbryllat. För det blev samma siffror hela tiden. Inte bara samma siffror vid mätning med mätstickan, måttbandet och linjalen. Utan samma siffror som för en månad sen.

Pôpp är alltså fortfarande kring 36 centimeter. Kanske, kanske 37 cm om hon står på tå.

Och som lite kuriosa kan nämnas att Spunkprylen var 37 centimeter när hon var fem månader.

Tänk om du blir alldeles lagom stor du också? sa jag förvånat.

Lagom stor blir jag alldeles säkert, något annat är alldeles ôtänkbart, sa Pôppvalpen med ett valpflärp om örat.

Det har du alldeles rätt i, du kommer bli alldeles lagom och perfekt hur du än blir. Du är ju så bra konstruerad på det viset, som en riktig berger kan man säga, sa jag och log.

Och så kliade jag henne på den lena magen igen och såg med spänning fram emot mätningen om en månad. Sex-månaders-mätningen. (Och bet lite nervöst på ena nageln i smyg och drog lite i en hårtåt också, fast bara lite och inte samtidigt.)

Annonser
12 kommentarer leave one →
  1. Anonym permalink
    3 oktober, 2013 19:28

    🙂

  2. 3 oktober, 2013 19:30

    I know the feeling! Men bäst blir hon oavsett storlek. 🙂

  3. 3 oktober, 2013 21:30

    Underbart att ni är tillbaka! Har saknar din härligt bubbliga blogg!

  4. 3 oktober, 2013 21:42

    Jag var likadan med Ariel (mudi), De kan ju också vara alldeles perfekta medium eller så blir de large. Hennes pappa är rätt stor, men hennes mamma är ju så liten.
    När hon var tre-fyra-fem månader så tyckte jag att hon var lagom. Sen sköt hon i höjden och nu, vid nästan 10 månaders ålder är hon large (är jag nästan helt säker på. Jag har bara mätt med måttband). Men nu har hon kommit i ett litet växtryck till, så jag tror att hon kommer bli en alldeles perfekt largehund! 🙂

  5. 3 oktober, 2013 22:07

    Kärlek ❤

    Sådana problem har ju inte jag.. eller jo.. ska den bli large eller XXXL ? Fast tänk en malle i medium, det hade ju varit ballt. Tror du jag kan lägga en beställning på en sådan?

    • 3 oktober, 2013 22:15

      Snacka om tuffhetspoäng på en medium-Malle, det hade varit nåt 😉

  6. 3 oktober, 2013 22:27

    Det är ganska skönt att vara alldeles lagom stor med en egen blandrasstandard… Kramis!

  7. 3 oktober, 2013 22:32

    Men oj, såna här bekymmer hade jag ingen aning om att de fanns, jag som vet noll om agility! Spännande värre förstår jag.

  8. Åsa Nilsonne permalink
    4 oktober, 2013 08:17

    :-). Tillväxtryck har man ju hört talas om, men 10 cm på en månad låter ju som något man behöver vila sig från med en tillväxtpaus… Hoppas att slutresultatt blir som du vill ha det!

  9. 5 oktober, 2013 17:03

    Jag tävlar inte, men hade också drömt om en mindre hund än den jag tillslut köpte. Så jag förstår nagelbitarscenariot precis. Leo var i rätt storlek redan vid fyra månaders ålder kan man väl säga… Och nog fortsätter han att växa alltid. Vid sex månaders ålder tror jag att han precis sprängt övre gränserna för rasstandarden både i vikt och höjd. 😦 Inte hel oväntat, men nu hoppas jag att han inte blir så mycket större. Hur länge växte Spunkvalpen på höjden?

    • 5 oktober, 2013 20:06

      Ja det är inte lätt det där, att förutspå storleken…
      Spunk tokväxte kring fyra månader och mättes till 37 cm när hon var fem månader. Sen blev det inte så mycket mer växt faktiskt, hon ”slutmättes” till 39 (kanske 40) cm vid två-årsmätningen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s