Skip to content

Men jag tror inte det längre. Jag tror det sitter överallt.

25 juli, 2013

Förr i tiden, när vi bodde på hästgård och hade hästar, så var det en fröjd för ögat varje år det vankades sommarbetessläpp. Att flytta hästarna från den över vintern välanvända och nästintill gräslösa vinterhagen, till den grönböljande och gräspackade sommarhagen, var ett själsligt lyckorus. För oss alla, tvåbeningar som fyrbeningar.

När hästarna förstod vad som väntade, så blev de pirriga och taktiga i hela kroppen, trampade spänt runt och kunde inte stå still på samma ställe. Och när man till slut kommit innanför grindarna till sommarhagen och släppte dem lösa, så brallade de iväg i full galopp över ängarna och bockhoppade och krumbuktade och uttryckte en sån lycka med hela kroppen att man nästan blev lite blöt i ögonen faktiskt.

Så hade vi det, varje vår. En gång om året. På den tiden vi hade hästar och bodde på hästgård.

Nu har jag det så varje dag. Det räcker med att ha två bergers och gå ut på en gräsmatta/skog/mad/strand/utomhus/inomhus/öppen yta/what ever så är det som ett fullt pådraget betessläpp med vildhingstar. Fantastiskt vackert.

Ett tag trodde jag att sprakigheten satt i berger-huvudet på något vis. Att en berger bara kunde tänka sprakiga tankar, och de sprakiga tankarna styrde hur de rörde kroppen. Ungefär som man själv tänker ”Nu ska jag lyfta den varma kaffekoppen försiktigt” eller ”Nu ska jag springa fort så jag hinner med bussen” eller ”Nu ska jag röra tandborsten fram och tillbaka lite snabbt över tänderna i munnen fast inte röra någon annan kroppsdel”.

1

Men jag tror inte det längre. Jag tror att sprakigheten är inbyggd i hela kroppen på dem. Att de inte tänker sprakiga tankar (jag är inte säker på att de tänker alltid, nämligen) utan att berger-kroppen bara sprakar av sig självt. Automatiskt. Lite som att vi blinkar eller andas automatiskt utan att vi tänker på det.

Kan det vara så? säger jag till Spunk och Popping när de bränner ut på maden i någon slags sprakig, bockhoppig trettioåttabens-galopp, trots att det är högsommargassig sol,  (hundra-)trettiograder varmt, kvalmigt och vindstilla.

Men ingen av dem hör mig. De har fullt upp med att flärpa på öronen i otakt med spraket.

Bättre än sommarbetessläpp, säger jag förnöjt och ögonfröjdas väldigt, väldigt mycket. Idag igen.

 

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 25 juli, 2013 22:32

    Wow! Det ser ju ut som en korsning mellan strand och gräsmatta! Som gjort för ett riktigt tokrejs… Kramis!

  2. 26 juli, 2013 14:10

    Det låter helt underbart 😀 (och åh vad jag saknar att ha två långbeningar här hemma som kan springa tillsammans…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s