Skip to content

– Och hur ska avlämnandet gå till hade du tänkt? sa Humlehunden.

14 juli, 2013

Hjälp till att trampa upp en sakletarruta nu hörni, hörntallarna är där, där, där och där, sa jag och pekade och började trampa. För om man är själv och ska trampdofta en sakletarruta så får man ta de fötter som finns till buds. Till exempel hundfötter.

Vadå trampa? sa Popping och tittade på HumleSpunkarna som toktrampade fast inte riktigt innanför hörntallarna och inte särskilt organiserat alls egentligen.

Vi ska ha lite försniffat rolig näsgympa, sa jag.

Åhå, sa Popping och tyckte det var väldigt bra att ha ett sommarkollo i just den här typen av skog.

Hur menar du då? sa jag och fortsatte trampa, för jag kan göra två saker samtidigt. Prata och trampa. Och lyssna också, men inte samtidigt som jag pratar.

I den här typen av skog som är synnerligen multifunktionell, tänker jag. Som man kan fnittra skogsagility i, och tokrejsa och bada i och göra kantarellkonfetti och mumsa rådjurspoop i, och nu också näsgympa, tänk alltså, sa Popping utan att egentligen veta vad näsgympa var för något.

Eller hur? sa jag och trampade. Och trampade. Tills jag tyckte att det räckte med dofttrampande. Det får vara nån måtta med tramproligheterna, menar jag.

Popping fick börja näsgympa med ett spår á la bäbis. Det vill säga att jag låtsas gå på lina med fötterna tätt, tätt med tå i häl, och lägger en pytteköttbullebit i vartannat fotavtryck ungefär, så hon ska förstå att det är bra att hålla nosen i backen och följa själva doftspåret.

Det gick sådär.

Vi är rätt lika faktiskt, sa jag och klappade om Popping, för jag brukar också vara lite korkad i starten men komma starkt på slutet.

Men köttbullar är tokmumsigt, keep it coming, sa hon väldigt amerikanskt fastän hon egentligen är en fransk ras fast född i Tyskland.

Du är så internationell, sa jag beundrande och så fick hon en köttbullebit till bara för det.

Sen fick HumleSpunkarna leta pinnar i sakletarrutan.

Äntligen! tjoade Spunk och kastade sig ut bland blåbärsris och stubbar och grenar och gropar och lurigheter, och apporterade pinnar så jag blev alldeles jätteglad. Jätteglad över att hon gjorde det så bra, men framför allt jätteglad över att se att Spunk verkligen älskar det här med sakletarrutor och apporterar liksom… strålande sprak-lyckligt.

Det är så ögonfröjdigt att jag blir alldeles glad jue, sa jag lyckligt också.

Och Humlehunden var inte sämre faktiskt, även om hennes ben är kortare än själva sökpinnen.

Hur många pinnar ska jag hämta sa du? Två? Vänta här då så kommer jag strax, sa hon utan det minsta darr på rösten men däremot med ett vift på svansen. Och sen tossade hon fram, kryssigt i blåbärsriset, och släpade med sig sökpinne efter sökpinne som värsta tuffingen.

Förslagsvis kan du göra pinnarna lite mindre till nästa gång, sa Humlehunden mellan köttbulletuggorna efter att hon hämtat alla två pinnarna väldigt humligt.

Du har kanske lite rätt i det, sa jag.

Popping fick också prova på sakletarrutan. Fast vi omvandlade sakletarrutan till en köttbulleletarruta istället, eftersom vi inte riktigt börjat med pinne-apportering på sökrute-viset än.

Jag har gömt tre köttbullehalvor någonstans här, sa jag och pekade.

Nähä? sa Popping och värmde upp näsan.

Jomenvisstsirruvittu, spring och ta dem. You go girl! sa jag eftersom jag också ville vara lite internationell, och sen släppte jag iväg henne.

Förskräckligt orättvist att hon inte behöver släpa pinnar och apportera, muttrade Humlehunden.

Fast liite apportering är det ju, för hon mumsar ju upp köttbullehalvorna och apporterar tillbaka dem hit. Bärandes köttbullarna i magen då, sa jag och kände med en gång att det resonemanget kanske skulle bearbetats lite till innan det slank ur munnen.

Och hur ska avlämnandet gå till hade du tänkt? sa Humlehunden.

Ehh… sa jag.

Ska vi sitta här i skogen och vänta på att hon blir poopnödig eller? sa Humlehunden och tittade på klockan.

Vadå poopnödig? sa Spunk.

Popping ska tydligen bli poopnödig innan vi får gå hem, muttrade Humlehunden.

Såg ni att det fanns mogna vildhallon därborta? sa jag och bytte samtalsämne väldigt kvickt, eftersom Humlehunden är väldigt lättdistraherad och Spunk väldigt glömsk.

Och när alla pinnarna var insamlade flera gånger om, och alla köttbullarna var uppätna och alla näsor väldigt gympade, så gick vi allihop och mumsade söta, röda vildhallon och smultron och blåbär, och jag kliade på mina fina, nya myggbett och två av oss tog ett dopp i dammen innan vi gick hemåt.

Multifunktionell skog sannerligen, sa Popping och log hela vägen hem.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Åsa Nilsonne permalink
    15 juli, 2013 09:19

    Vi är medlemmar i Humlehundens fanclub.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s