Skip to content

…och vem är den fawnfärgade bergern som står mitt i vulkanen? sa Spunk.

11 juni, 2013

Lite tjolahoppsan i skogen kanske, nån som vill följa med? sa jag till HumleSpunkarna och Popping.

HumleSpunkarna ville absolut det, och Popping också fastän hon inte visste vad vi pratade om.

Och skogen är ljuvlig just nu, inbäddad i grönska och mossdoft, och vi njöt av lupinerna och de tusentals myggorna alla bäbiskantarellerna som försiktigt börjat ploppa upp längst med stigarna.

Men de är för små för att plockas än, vi får hoppas på lite regn snart, sa jag och mindes förra årets kantarell-löshet med en rysning. En sån torr och kantarellfattig sommar vill vi inte ha igen.

Och vad jag gillar det där med att hundar lär sig av varann. Det tog bara några minuter så var Popping helt på det klara med att ”hoppa upp” betyder hoppa upp på närmaste sten eller stubbe, och att ”balansera” betyder att man ska hålla tungan rätt i mun och balansera på en omkulltrillad stock. (Det är vansinnigt roligt att se en berger ”hålla tungan rätt i mun”, för övrigt.) Och att man ska vänta på ett ”okej” innan man hoppar ner igen, och då får man gärna hoppa ner och springa jättefort till godisbelöningen.

Fast att koordinera tonårsfötter på stenar är faktiskt svårare än det ser ut, tror jag.

Snälla nån, du måste ju fälla ner fötterna innan du landar på stenen, suckade Humlehunden med en bekymrad huvudskakning när Popping för trettioelfte gången gjorde en Anja-säl, rätt över hela stenen.

Di barna, sa jag på Astrid Lindgrenspråket och kände mig väldigt Bullerbyig.

I slutet av rundan passerade vi förbi grusgrupen. Och där är världens bästa vatten, tycker Spunk, för det är som djupast kanske två-tre decimeter.

Man behöver inte simma alls, man kan bara springa sitt fortaste överallt, sa Spunk till Popping, som tog henne på orden.

För Popping sprang ett varv i vattnet, sen hittade hon den stora sandgrushögen bredvid och sprang upp allra högst upp på den och spanade ut över nejden.

Jag kan se ända till Marianneluuuund! tjoade hon innan hon sprang ner i vattnet igen, och sen upp på sandgrushögen så den torra sanden yrde om de flärpande berger-öronen, och sen ner i vattnet och sen upp på sandgrushögen och sen ner i vattnet och sen upp på sandgrushögen igen. Och så vidare. Så det bolmade upp sand-damm jättemycket.

Hjälp! Vulkanutbrott! pep Humlehunden och stirrade storögt på sandgrushögs-katastrofområdet.

Äsch trams, sa jag.

… och vem är den fawnfärgade bergern som står mitt oppe i vulkanen? sa Spunk undrande med ett ögonpek.

Ehh… sa jag.

Sen bestämde jag raskt att vi skulle ta en extra sväng runt dammen också innan vi gick hem. Så Popping blev lite avskurad och svart igen.

Fattar du nu vad ”Lite tjolahoppsan i skogen” betyder för nåt? viskade Spunk till Popping på vägen hem.

Jappelijapp, sa Popping och poppade om hela sig självtet och verkade gilla det här med sommarkollo rätt så bra.

 

 

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 11 juni, 2013 20:31

    Vilken grej att få åka på sommarkollo till Humlespunkarna. 🙂

  2. 11 juni, 2013 23:25

    Vi ville gärna ha sett Popping göra sälfinten på film!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s