Skip to content

Jag kom att tänka på det blogginlägget idag, när jag fjäderstädade inför kläckningen.

2 maj, 2013

IMGP3963Nu piper det i äggen under Lilla Vit, min fina hönsapöna som så tålmodigt ruvat i tjugoen dagar idag. Kläckning vilken sekund som helst, om man får gissa. Och om man får hoppas.

Och jag är så glad och tacksam över att Lilla Vit faktiskt vill ligga alldeles platt och still i tjugoen dagar, för att kläcka fram piplingar. Vilken finurlig grej, hela ruvalltihopet är, skulle man kunna säga.

För jag minns hur det var förr, när jag inte hade någon duktig ruvhöna, och när jag ofta blev tvungen att förlita mig på en kläckmaskin om det skulle bli några kycklingar i huset.

Och jag minns den ambivalens jag kände inför hela maskinkläckeriet kontra lantligt naturruvat. Så det bloggade jag ju om, då. I min förra blogg. Såklart. För sån är jag.

Och jag kom att tänka på det blogginlägget idag, när jag tjuvkikade in under magen på Lilla Vit för att städa lite inför kläckningen. Jag kom att tänka på det blogginlägget, eftersom hon klantkorkat nog har råkat poopa i redet. *uäk*

——————————————————————————-

Naturruvat är bäst. I alla lägen utom ett.

Man ska ju föredra naturlig ruvning om man är hönsmänniska, framför att kläcka ägg i kläckmaskin. För alla kycklingar behöver en mamma, och någon som lär dem hur man ska bete sig som fjäderfä. Picka, krafsa och sandbada.

Och naturruvat påstås öka viljan hos hönor att ruva själva i framtiden.

Och jag håller med på många punkter. Hade jag haft någon ruvvillig höna så hade jag absolut föredragit att stoppa in äggen under den hönan istället för i kläckaren, just för att jag också tror att alla kycklingar behöver en mamma. (Och för att jag ska slippa bli så nervös över ett eventuellt strömavbrott.)

Men på en punkt tycker jag verkligen att kläckaren är oöverträffad, ur kycklingperspektiv sett. Och det är klaustrofobi-skräckfilms-aspekten.

Ta som exempel den senaste kläckningen, en ganska normal och genomsnittlig naturruvad kläckning. En silkeshöna och sex stycken ägg. En jätteduktig silkeshöna på alla sätt och vis, som är varm och platt och verkligen idealisk för en kyckling att krypa in under.

Men en ruvande höna är ju konstruerad så att man inte ska springa och snoka runt i onödan. Hon är liksom inte genomskinligt. Vill ha lite privacy. Och man kan ju därför inte titta till kycklingarna lika noggrant som om de låg i en kläckare, utan man får lita på att hönan har koll på läget. För man ser ju ingenting om man inte lyfter på hönan. Och man leker inte med en ruvande höna, om man vill behålla fingrarna, så man springer inte och lyfter hönor i onödan. Det kan därför gå många timmar mellan kyckling-till-tittningarna.

Nåväl. På kvällen såg vi att tre kycklingar kläckts, en fjärde var halvvägs ute, samt att två ägg var kvar. Allt frid och fröjd och enligt skolboken.

Kvällen efter, när vi lyfte hönan nästa gång, var tre kycklingar fortfarande pigga och friska, en fjärde var inte så pigg alls utan platt och död, och två ägg var fortfarande okläckta. Samt en enorm, enorm säger jag, bajshög. Stor som ett ägg.

Och det är nu klaustrofobi-skräckfilms-aspekten kickar in.

Tänk att vara en liten nykläckt kyckling under sin mamma i såna lägen. Mörkt och varmt. Man ser inte ett smack. Det är inte säkert att man kan andas, egentligen, om man hamnat tokigt under magen. (För jag tror inte hönan halv-ligger lite halv-platt, så hon lämnar 3-4 cm marginal mellan höbädden och magen. Hon ligger nog helplatt. Hel-klistrad.)

Som kyckling missar man därför att man kläcktes en strålande vårvintermorgon där fåglarna kvittrade och hästarna frustade, och att kaffe på morgonen alltid luktar gott.

Nä. Man ligger där man ligger, i mörkret, ihoptryckt under någons mage. En mage som tillhör någon man inte riktigt hälsat på än. Någon som ska vara ens mamma.

På ena sidan, där under magen, har man ett syskon som piper en rakt i örat, helt i onödan. Framåt eftermiddagen riskerar man därför att drabbas av tinnitus, lagom till att man fyller tio timmar gammal. Mamman har heller inte haft godheten att ha fixat till några spenar, under de 21 dagar hon legat still och ändå inte haft något vettigt för sig. Så man kan inte dia. Modersmjölk som ska vara så nyttigt. Hönsmamman har däremot haft tid att läsa i hönsboken att kycklingar klarar sig utmärkt på den medhavda picknick-påsen, gulesäcken, och behöver inte mat förrän på tredje dygnet. Så tillsammans med tinnitusen får man hunger-huvudvärk framåt kvällningen.

Bakom sig har man ett syskon som inte svarar på tilltal. Man börjar misstänka att det kycklingsyskonet dött. Inte klarat sig. Man ligger bredvid ett lik, alltså. I mörkret. Där man inte ser någonting. Eller kände man någon rörelse? Nä, det gjorde man nog inte. Eller jo? Kanske kyckling-anden har lämnat kyckling-kroppen och nu kommer att spöka för en, där i mörkret. Kanske ett argt syskon-spöke. För syskonkärlek hörde man talas om redan som äggling, och att syskonkärlek inte alltid är något positivt. Helt plötsligt önskar man sig en lampa. Åtminstone en liten ficklampa.

På andra sidan har man en odefinierbar kletig jätte-hög som luktar bajs. Förhoppningsvis kan man röra sig så pass så att man inte behöver sticka näbben i högen. Om man har tur. Och så funderar man över vilken ärthjärna det är som har levererat ett stinkande klet-paket rakt ner i kyckling-sängen. Högen är ju lika stor som en själv, så det är ju inte troligt att det är man själv eller något av syskonen som tillverkat den.

Efter en stund räknar man ut att det måste vara ens egen mamma som gjort det. Bajsat på en. Med mening. Med mening! Eller så har man en lite lätt korkad mamma, som inte vet om att det som sticker och piper under magen på henne är kycklingbäbisar, och att man faktiskt inte bör bajsa på sina bäbisar. Och så hoppas man innerligt att man brås på sin far istället för sin mor, intelligens-mässigt, så man i framtiden kommer att begripa att man inte går runt och bajsar på barn.

Om man nu har en pappa, för han syns inte till någonstans. Han kanske stack när han fick veta att morsan var på smällen? Att de grälade något alldeles förskräckligt och så stack han. Så man är faderlös. Övergiven. Lämnad med en inte alltför överdrivet clever mamma som bajsar på sina barn, med mening.

Framför sig har man syskon nummer två som sparkar hejdlöst med fossingarna, rakt i näsan på en. Man kommer snart bli tvungen att flytta sig en smula om man inte vill ha bestående fossing-sparks-skador i näsan. Men flyttar man på sig hamnar man oroväckande nära bajshögen. Eller ännu närmre döingen som spökar. Eller galningen som piper non-stop.

Och så blundar man och önskar att man blir stor och får egna fjädrar. Snabbt. Jätte-snabbt.

I dessa lägen tror jag kläckare kan vara bättre. Just i såna här lägen, ur ett kyckling-perspektiv.

Annars är jag också för naturruvat.

(Koola Viola-bloggen feb 2009)

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 2 maj, 2013 22:15

    Men inte är väl Lilla Vit sån! Hon står nog upp och ruvar så dom söta kycklingbäbisarna har det luftigt och fint där under… Kramis!

  2. 3 maj, 2013 18:37

    Jösses så du uttrycket det!!!
    Nu kommer jag ju att gå och kika upp i alla träd där det verkar finnas bon av vilken fågel det månne vara, och undra hur småttingarna HAR det egentligen???
    Eller ska jag skaffa mig en ruvare, en rejäl stege, klättrarskor mm och plocka hem alla ägg så blivande små dunbollar ska slippa att ens riskera liknande skräckscenario?
    HJÄLP – vad gör en naturälskare i detta prekära läge?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s