Skip to content

Du är ta mig tusan en riktigt gummigranulat-daredevil! tjoade jag till Spunk.

1 maj, 2013

Hörrö Spunk? sa jag för lite drygt någon vecka sedan.

Jappelijapp, svarade Spunk direkt. För det är sån hon är.

Ska vi stiga upp klockan fyra på morgonen och sitta i en bil med två andra personer och två andra hundar i tur och retur fem timmar lite drygt, för att fnittra agility ungefär 30-40 sekunder på en agilityplan ganska långt bort? frågade jag.

Såklart att vi ska! svarade Spunk.

Hon är då med på allt, den där hunden. Bra tycker jag.

För det här med tävlandet har trillat på något så hiskeligt turligt, trots min nervösighet, och min magiska Spunkpryl har plockat hopp-pinnar och agility-pinnar som värsta pinnapportören. Hela fem stycken. Tre i hopp, vilket klassar upp oss till klass två. Och två i agilityklassen, vilket innebär att det bara fattades en pinne för att vara färdiga för klass två där också.

(Spunkprylen är för övrigt helt otrolig, som fixar att prestera trots mina skramliga tävlingsnerver, om ni frågar mig. Rent opartiskt och jätteobjektivt tycker jag det, att hon är magisk och otrolig och alldeles underbar. Och snygg.)

Så nu saknades det som sagt bara en pinne i agilityklassen, innan vi kunde flytta upp oss till klass två i både hopp och agility.

Och eftersom jag tycker om ordning och reda, och gärna vill ha balans i tillvaron, så hade det varit trevligt att ta den där sista pinnen i aglityklassen. Så vi är i klass 2 där också. Annars blir det lite haltigt.

*ordning och reda*

däcketSå när två träningsvänner frågade om jag ville hänga med på en tävling långt-bort-på-andra-sidan-landet för att springa bara ett endaste lopp, så svarade naturligtvis Spunk och jag jakande på frågan.

Japp, för så knäppa är vi, sa jag till Spunk och det tyckte hon med att vi var, fast att det bara var roligt.

Det är roligare att vara knäpp än att inte vara knäpp, flärpte Spunk med öronen och såg verkligen knäpp ut.

Så rätt, så rätt, sa jag.

Och så kom det sig då, på nåt märkligt vis, att vi helt plötsligt ställde upp oss där framför första hindret på den där tävlingsplanen långt-bort-på-andra-sidan-landet.

Redo? viskade jag nervöst i Spunks öra, som var rätt-flärpt för en gångs skull så hon hörde vad jag sa.

Jappelijapp! svarade Spunk onervöst och ruskade om hela sig självt så pälsen virvlade vackert, lite som när en räserbil start-räserfräser med däcken i gruset så det blir ett moln runt hela bilen. Ungefär så.

Och sen körde vi. Tillsammans. I full rulle. Ända fram till gungan, som var det första balanshindret i agilityloppet.

Spunk sprang målmedvetet och synnerligen vackert (hon springer i och för sig alltid synnerligen vackert om ni frågar mig) rätt upp på gungan – och tvärnitade efter lite drygt halva, precis så pass att gungan tippade över.

Duuh, viskade hon storögt och telepatiskt och tittade ner på sina fötter. Det är nåt jättekonstigt fel som är trasigt oppepå den här gungan!

Äsch trams heller, vad skulle det vara? svarade jag telepatiskt tillbaka.

Det har trillat nåt knottrigt och gummiaktigt över hela ovansidan! viskade Spunk förfärat.

Gungan är klädd med gummigranulat, jättebra och ger toppenfäste, inga konstigheter med det, svarade jag.

Joho, jättekonstigheter! Har du sprungit barfota på nåt sånt, någon gång?

Nä förvisso. Men det har faktiskt du en gång tidigare, utan att säga nåt särskilt om det. Så det här borde inte vara några problemas alls, sa jag.

Jaså? sa Spunk misstänksamt och tog ett litet kliv till. Ett så pass litet kliv så att båda framtassarna stannade ungefär en centimeter ifrån kontaktfältet.

Du måste pricka kontaktfältet innan du kan hoppa av gungan, sa jag.

Säg ditt ”okej” då, så jag kan hoppa av, sa Spunk.

Jag kan inte säga ”okej” än, för du måste trampa på kontaktfältet. Och säger jag ”okej” utan att du trampat, så gissar jag att du hoppar över alltihopet, sa jag och kände att nu rann sekunderna iväg. Tick tack.

Vi kompromissar. Säg ”okej” så så hoppar jag av. Jag har ju trots allt trampat på två tredjedelar av gungan, det kan inte vara så noga, sa Spunk.

– Jo sirru vittu, det ääär det. Så kom ner lite här, sa jag och höll ner handen lite i förbifarten, som en fiktiv handtarget, i änden av gungan.

Ska jag inte trampa kontaktfältet? Ska jag dutta nos i en handtarget nu helt plötsligt? sa Spunk förvirrat.

Du får göra precis vad du vill, men ta ett steg framåt så du hamnar på kontaktfältet, sa jag och undrade om det nu gått kanske tio minuter inombords om oss själva, och hur många sekunder det i så fall är utombords. (Enligt filmen jag kikade på i efterhand så är det kanske 2, max 3 sekunder. Men det kändes som en evighet, när vi stod där.)

Då tar jag ett steg framåt då? Mot din hand? sa Spunk med en lätt avsmaksblick på gummigranulatet under fötterna. Men hon tog steget framåt ändå. Rätt ut på kontaktfältet.

Bra! Då får du springa! Okej! tjoade jag och Spunk sprang av gungan och så sprang vi vidare.

A-hindret, som var nästa balanshinder, hann Spunk tydligen inte känna att det var gummigranulat på, eftersom hon sprang fort och vackert och fokuserat. Men på den långa balansbommen hörde jag nåt litet ”uäk” och ett litet ”broms” om fötterna ungefär mitt på. Men hon sprang. Sprang ändå, trots att det kändes konstigt under fötterna.

Och vips vops var banan till ända. Utan ett endaste fel. En nolla, alltså.

Vi fixade det! tjoade jag helt förpaffat till Spunk när vi kom i mål.

Trots gummigranulatet! tjoade Spunk oförpaffat tillbaka.

Du är ta mig tusan en riktigt gummigranulat-daredevil kan man säga, tjoade jag vidare, stolt som åtta tuppar eller mer. Men då svarade inte Spunk för hon hade munnen full av mumsig leverpastej.

Så. Sista pinnen i agilityklass, var det.
*snopen*
Fullpinnade i Klass 1, både i hopp- och agilityklass.
Sex pinnar på elva officiella lopp.
Helt otroligt. Helt makalöst otroligt.

Vilken häftig hund jag har!
Älskade, goaste Spunk.

(…så nu ska vi se om vi överlever bland tuffingarna i Klass 2. Hu.)

Annonser
12 kommentarer leave one →
  1. 1 maj, 2013 20:48

    Film! Jag läste minsann film! FILM!

    • 1 maj, 2013 20:50

      Japp, loppet finns faktiskt på film… Ska se om hon som filmade vill maila över den till mig sen. Så kanske, kanske jag lägger upp den på FB 😉

  2. 1 maj, 2013 20:48

    Överlever?! Blir ju mest synd om dem. Ni är så underbara du och Spunk. 🙂

  3. 1 maj, 2013 20:57

    Jag lägger märke till att du bara skriver pyttelitet om att du är nervös… 🙂
    Grattis till sista pinnen!

    • 1 maj, 2013 21:03

      Det här loppet var jättekonstigt, ”nervositetsmässigt” faktiskt. Det var inte meningen att jag skulle åkt från början, utan det kändes nästan som en träningstävling eller som ett bonuslopp på nåt sätt. Samtidigt ville jag gärna nolla loppet och ha pinnen, och det var första gången jag kände så. Borde gett lite prestationsångest, men jag vet inte om jag kände det. Mycket märkligt, alltsammans.
      Så själva nervositeten började inte på allvar förrän i bilen på väg dit. Och försvann i samma sekund vi startade.

      Ett annorlunda lopp, verkligen 🙂

  4. 1 maj, 2013 21:03

    Ni kommer att klara er fantastiskt bra i klass 2! Grattis! Och du – det är fler hundar som tycker att gummigranulat faktiskt inte är så bra som vi påstår! 😉

  5. 1 maj, 2013 23:22

    Va duktiga ni är, GRATTIS!

  6. 2 maj, 2013 08:00

    Film film film!! Klart vi måste få se filmen!! 🙂 Ni är helt sjukt bra ni gör mig SÅ avundsjuk och samtidigt hoppas jag själv överleva att prov tävla någon gång i framtiden!!

  7. 2 maj, 2013 13:42

    Grattis till sista pinnen! Jätteroligt ju!

  8. 2 maj, 2013 22:14

    Av någon anledning har jag blivit omdöpt på din blogg. Finbesök = Åsa N.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s