Skip to content

– Ehh… hann jag knappt tänka och absolut inte säga.

16 april, 2013

Vi tog oss förbi snövallen bredvid vägen för att komma in i skogen, alla tre gjorde vi det fast på olika sätt.

Spunk hoppade över den (har hon inbyggda fjädrar i fötterna?), jag klafspulsade rätt i den, och Humlehunden brottade sig igenom den.

Lite tungt nu eller? sa jag till Humlehunden som blähäade åt snövallen när hon till slut kom ut på andra sidan.

Det var bättre när det var skare, mumlade Humlehunden surt åt den smältande havregrynsgröt-snön i snövallarna. Och smältande havregrynsgröt-snö är Humlehundens mest avskydda skogs-fiende, kan man säga.

Smältande snö är det bästa som finns, näst ingen snö alls, sa jag och klappade om Humlehunden och kopplade loss henne på den lilla skogsstigen.

Kom Spunk så ska jag koppla loss dig också, sa jag och lockade henne intill mig. Men ett Spunk som vet om att hon alldeles strax får springa fritt med fanorna fladdrandes om benen, är inte alldeles lätt att få ner på marknivå, om man säger så.

Ibland känns det mer som att jag är ute och flyger med en drake i ett snöre när det stormar, än ute och går med en hund faktiskt, sa jag till Spunk och bad henne stå still.

Skynda, skynda! sa Spunk ivrigt till min koppel-avtagar-hand och sprätte runt med hela kroppen sådär vackert, men ganska opraktiskt sprättigt när man försöker få av ett koppel under ordnade former.

Du vet att jag inte kan dra av dig halsbandet om du inte står still väl? sa jag.

Bah! sa Spunk och ställde sig jättestill en pyttesekund så jag fick tag i halsbandet och kunde dra av det.

Varsågod! tjoade jag som friord till Spunk, så hon skulle kunna bränna iväg genom skogen och upp i talltopparna som vanligt. Fast det blev inte riktigt som vanligt, den här gången. För nu hände något alldeles klantkorkat.

I samma sekund som jag tjoade ”Varsågod!” och Spunk rivstartade, så prasslade det till i en buske bara någon meter eller två framför oss. Och ut ur busken for en hare, som en raket, och sprang blixtfort iväg på stigen ett tiotal meter innan den vek av bakom eken och rätt ut i skogssnåren.

Ehh… hann jag knappt tänka och absolut inte säga, eftersom Spunk for iväg efter haren direkt. Tjoff tjoff, bara.

kör kanin / running rabbit (1c)I vanliga fall springer varken Humlehunden eller Spunk efter harar. Men i det här fallet kan jag nog inte förebrå Spunk alls för att haka på haren, eftersom den sprang iväg precis framför näsan på henne. Dessutom var hon tokladdad. Och till råga på allt så sa jag faktiskt ”Varsågod!” väldigt tjoigt.

Var inte det väldigt dumt att säga varsågod till Spunk att hon får jaga harar? sa Humlehunden med ett oförstående huvudskak.

Fast det var ju inte det jag sa varsågod till egentligen, sa jag rödörat.

Det är ju inte lätt för Spunk att veta, sa Humlehunden.

Nä. Jag förstår det, sa jag.

Jag hann inte så mycket mer än att tänka färdigt tanken ”Det här var ju dumt”, för det tog inte många sekunder efter att haren och Spunk försvunnit bland skogssnåren förrän haren kom tillbaka. Den sprang väldigt fort, ut genom snåren, tillbaka några meter på stigen mot oss, och när den såg Humlehunden och mig vek den av in i skogen igen fast åt andra hållet.

Där var haren igen, sa Humlehunden ointresserat.

Då kommer nog Spunk också, vilken sekund som helst. Och då haffar vi henne, så jag kan förklara att jag sa varsågod lite tokigt, sa jag.

Och sen väntade vi. Och väntade. Jättemånga sekunder väntade vi.

Var är hon? sa jag när det gått uppemot någon halvminut och ingen Spunk syntes till.

Nu kanske det skulle vara lämpligt att ropa på henne, sa Humlehunden som en liten parentes.

Visst ja. Det kan jag ju göra, sa jag och ropade på Spunk.

Fast det var alldeles tyst. Jag hörde inte Spunk någonstans.

Spunk? ropade jag igen, lite frågande.

Då hördes ett prassel. Ett litet, fartigt prassel bland de skogliga buskarna.

Ett fartigt prassel, det måste vara Spunk, sa jag till Humlehunden och ropade på Spunk igen.

Och ut ur skogssnåren dök Spunk fram, lite förvånat.

Var det inte en hare här nyss? sa hon med stora ögon, andan i halsen och öronen på sned.

Kanske det eller kanske inte, sa jag kryptiskt och förvirrande med mening, för jag ville ju inte hon skulle få för sig att springa efter haren igen.

Jag tyckte precis att jag sprang efter en hare, men sen gjorde jag inte det, sa Spunk förbryllat.

Vad tokigt, sa jag. Kan du ha sett i syne?

Sett i syne? Kan jag ha gjort det? sa Spunk och tittade sig omkring väldigt alert men lite förbryllat.

Turligt nog har jag en köttbulle i fickan, vill du springa efter den i stället? sa jag.

Apselut att jag vill, sa Spunk och glömde genast bort haren jättefort.

Jag med, sa Humlehunden och glömde bort haren också.

Och så rull-kastade jag iväg köttbullarna rätt ut i skogen, åt det hållet haren inte sprang, och HumleSpunkarna skuttade efter. Och jag tänkte för mig själv att det är då för väl att de både är lättdistraherade och glömska.

Jag med, egentligen. Vi är rätt lika så.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 16 april, 2013 17:06

    Vilket lyckligt slut på jakten! Kramis!

  2. Åsa Nilsonne permalink
    16 april, 2013 20:48

    🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s