Skip to content

På den tiden dinosaurierna vandrade runt här på jorden. Jättejättelänge sedan alltså.

8 april, 2013

Jag undrar när min stackars agilityplan ska bli lite gräs-redig igen. Den lilla gräsfläcken vi lyckats hacka fram under inlandsisen är nästan synd att kalla för gräsfläck. Den är inte grön alls om man säger så. Inte ens torrt-gräs-gul.

Nä. Mer brun. Och går sönder och blir geggig om man går på den.

Hoppas inte gräset ruttnar bort, sa jag bekymrat till HumleSpunkarna när vi tassade runt en sväng över planen tidigt i morse.

För gräset har ju inte sett solen sedan sista veckan i november. Jättejättelänge sedan alltså. Och det är bara snö och is, överallt.

Men när vi spatserade runt där på pytte-gräsfläcken som knappt kunde kallas gräsfläck, och agilityfnittret bubblade outsläppt i kroppen, så kunde jag faktiskt inte låta bli utan att krysta fram en liten lösning ändå.

Varför inte fnittra agility precis just nu egentligen. På morgonkvisten. När marken fortfarande är frusen och solen inte hunnit värma upp allt än till en sån där gegga. Halt är det ju hur som helst, men inte halt så man omkommer eller så. Varför inte, liksom….? sa jag till HumleSpunkarna.

Precis, varför inte?! sa Spunk och hoppade upp och ner som vanligt när man föreslår något fnittrigt. Och agility är synnerligen fnittrigt.

Glöm bara inte bort att hämta burken med tärnad lammlever i kylen först, sa Humlehunden.

Absolut, visst och självklart! sa jag och blev alldeles glad i kroppen av bara tanken på att få träna en smula hemmavid igen, även om det blir lite halt och pyttigt och konstigt. Men strunt samma, som ekorren skulle sagt, och så skyndade jag mig att blixtfort  bygga upp en full rulle-träningsbana (a’la Magne) med lite klur i två varianter.

Och solen sken och vi sprang och sprang och halkade (jag) och sprang lite till, och luften var vintrigt kall fast minusgraderna försvann en efter en. Och allt var bara så ljuvligt, fast halt, och det kändes nästan, nästan som en smula nybörjar-vår för jag hittade en krokus gömd i snåret borta vid björken också.

Snacka om att det känns ljuvligt i kroppen just nu, sa jag till HumleSpunkarna när vi sprang runt och fnittrade agility precis som förr i tiden. Förr i tiden för jättejättelänge sedan när det fanns gräsmatta på agilityplanen och plusgrader i luften och träden hade löv på sig och dinosaurierna vandrade runt här på jorden.

Ljuvligt, sa Humlehunden efter att hon svept runt över banan som den lilla humla hon är, och sedan satt sig i solen för att mumsa lite lammlever.

Ljuvligt! tjoade Spunk så isen i ån nästan sprack av ren förtokning, och så fnittrade vi runt träningsbanan ett varv till.

Magnebana_1 20130408

Magnebana_2 20130408

Annonser
One Comment leave one →
  1. Anita permalink
    9 april, 2013 22:25

    Åh vad härligt det låter, hoppas det torkar upp och blir en grön matta snabbt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s