Skip to content

Vi har nåt speciellt. Nästan jämt, kan man säga.

4 april, 2013

Du och jag Spunk, säger jag lite som Emil och Alfred och stryker min fina, fina Spunkpryl över huvudet och vidare ner över ryggen när hon kryper upp i mitt knä för att kramas.

Vi har nåt speciellt, eller hur? En särskild connection liksom. Du och jag, säger jag på fjortis-språket och omvandlar strykningen till ett kli på magen eftersom Spunk akrobatiskt vänder sig om och hänger över hela knät på mig med magen rätt upp i vädret.

Absolut att vi har, svarar Spunk och blundar.

Såklart, jättespeciellt band du och jag, säger jag och kliar.

Nåt alldeles speciellt, säger Spunk med en nöjd kli-suck. Om det nu inte råkar finnas skogsdjurs-poop i närheten som måste ätas upp. Men annars har vi nåt speciellt du och jag.

Men visst. Annars har vi nåt speciellt du och jag, förutom när det finns skogsdjurs-poop i närheten, säger jag och kliar vidare.

Eller om den röda settern passerar förbi trädgårdsstaketet, för en sån situation kräver en viss mängd gaphalsighet. Men annars har vi nåt speciellt du och jag, säger Spunk.

Jamenvisst. Nåt jätte-speciellt, säger jag.

Eller om Fyllefiskar’n kommer förbi precis när vi fnittrar agility. För han måste sägas till så han håller lite avstånd. Men annars har vi nåt speciellt du och jag, gäspar Spunk som börjar bli lite pömsen av magkliet.

Nåt speciellt, du och jag, säger jag mag-kliigt.

Eller om det kommer en liten människa som är på lagom puss-nivå. Barn som är precis lagom långa att slicka i ansiktet om jag står på bakbenen. Såna är också bra. Fast annars har vi nåt speciellt, du och jag, säger Spunk med ytterligare ett gäsp.

Precis, vi har nåt speciellt, förutom när Fyllefiskar’n, den röda settern eller små barn är i  närheten, säger jag och kliar.

Eller om Humlehunden vill leka. Eller om sopbilen kommer och jag är ute i trädgården. Eller om jag inte tuggat färdigt på mitt märgben. Eller om alarmet går på din mobiltelefon. Eller om jag råkar tjyvöppna tvättstugedörren och fyndat smutsiga, smaskiga strumpor. Eller om maken din hackar saker på köksbänken och spiller nåt mumsigt på golvet som måste städas upp. Eller om något annat händer som är väldigt, väldigt roligt eller gott eller speciellt, säger Spunk.

Jo det såklart, säger jag och beundrar för ett ögonblick Spunks attityd till livet. Allt som dyker upp framför näsan är jättebäst, oavsett om det är matte-jag eller random skogsdjurspoop eller en smutsig strumpa. Tänk om man kunde uppskatta vadhelst som dyker upp här i livet på samma sätt som hon.

Men förutom då, så har vi nåt väldigt, väldigt speciellt du och jag, säger Spunk med ett snark.

Absolut att vi har. Något jättespeciellt du och jag, säger jag och kliar Spunk på magen tills hon somnar, och jag kan inte låta bli utan burra in näsan i hennes päls och dofta till för hon luktar så gott och är så päls-mjuk.

Mitt fina, fina sprak-Spunk. Vi har nåt speciellt, hon och jag. Det tycker vi båda två. Jag tycker det alltid och Spunk nästan jämt. Vi är rätt lika så.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 4 april, 2013 11:01

    Vilken fin kärleksförklaring. Speciellt från Spunks sida. ❤

    • 4 april, 2013 13:04

      Jomen ibland kan jag garva lite åt att man känner sig så himmelens tajt med sin hund och man är i sin lilla bubbla och tränar eller slappar eller vad man nu gör. Och så kommer det ett litet har-poop förbi-rullandes och så har Spunk glömt att jag finns och ”ska bara” springa och äta upp det först. Sen kommer hon igen och så är vi världstajta. *skrattar*

  2. 4 april, 2013 22:29

    Det är mycket man ska hinna med som hund… Kramis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s