Skip to content

– Nysnys, sa Spunk.

25 februari, 2013

Lagom till att familjen inklusive HumleSpunkar (såklart) krupit upp i soffan framför en film i fredagskväll, så sprattlade Spunk till.

Nysnys, sa hon.

Prosit, sa jag.

Nysnys, sa Spunk igen, förvånat.

Prosit, sa jag igen, också förvånat.

Nysnysnysnysnys, sa Spunk.

Men käre värld…? sa jag och höjde ögonbrynen.

Och sen fortsatte hon nysa till och från hela kvällen, både framlänges och baklänges. Oftast korta små nys, men också några långa, utdragna inåt-nys.

Hon låter som om hon sover och snarkar jättejättehögt, sa Humlehunden och höll för öronen när Spunk drog ett långt, utdraget inåtnys.

Och är det inte typiskt att om något är på tok med någon hund, så visar det sig alltid, alltid en fredagskväll. När veterinären är som längst bort, både geografiskt och jourtaxa-mässigt.

Varför är det så? sa jag till Spunk, men hon hann inte svara förrän hon nös igen.

Lördagen fortsatte i samma stil.

Nysnys, sa Spunk istället för ”god morgon”.

Prosit, sa jag.

Hon slutar inte göra sådär, sa Humlehunden irriterat och en smula sömndrucket.

Nysnys, sa Spunk.

Nä, så här kan vi inte ha det. Det är ingen akut fara, så vi slipper långresan och jourtaxan, men vi måste till veterinären med Spunk när de öppnar på måndag, sa jag.

Och plugga igen näsan på henne? sa Humlehunden.

Ehh nä. Få medicin. Mot noskvalster, sa jag.

– Noskvalster, uäk, sa Humlehunden.

Nysnys, sa Spunk.

Prosit, sa jag.

Och söndagen kom och gick i ungefär samma stil.

Nysnys, sa Spunk.

Få tyst på henne, sa Humlehunden med himlande ögon.

Prosit, sa jag.

Gah! sa Humlehunden.

Nysnys, sa Spunk.

Och när veterinären öppnade på måndagsmorgonen så stod Spunk och jag redo utanför dörren.

Nu är det snart vår tur, sa jag till Spunk.

Nysnys, svarade Spunk.

Prosit, sa jag.

Nysnysnysnys, svarade Spunk.

När vi till slut kom in i undersökningsrummet, och Spunk hoppade upp på undersökningsbordet, så blev hon plötsligt knäpptyst. För första gången på hela helgen.

Hon har nyst både inåt och utåt och baklänges och framlänges sedan i fredagskväll. Säkerligen noskvalster, sa jag med viftande armar för att se övertygande ut.

Får jag höra hur det låter? sa veterinären och tittade på Spunk.

*tystnad*

Kan du nysa lite nu? sa jag till Spunk.

*tystnad*

Hon har verkligen nyst hela helgen, sa jag.

Mhmm, sa veterinären och tittade på Spunk.

*tystnad*

Det är nog noskvalster, jag tror verkligen det, sa jag och petade lite på Spunk för att hon skulle nysa. Men Spunk teg. Inte ett endaste nys på en hel trekvart.

Men jag förklarade alla symptomen innerligt noga, och att Spunk inte hostat och inte snorat utan bara nyst inåt och utåt, och att hon inte hade haft feber för jag tog tempen på henne och att det var jätteroligt för när jag stoppat in termometern i baken på Spunk så blev hon så paff över intrånget, trots att jag förvarnat henne, så pass paff att hon gjorde ett spontant ”stå-på-händerna-hand-stand” utan stöd och att det såg väldigt roligt ut.

Fast det var såklart inte jätteroligt alls, det var väldigt synd om henne, väldigt jättesynd om henne, sa jag jättefort eftersom veterinären rynkade på pannan och tittade konstigt när jag berättade det och då kände jag mig som en väldigt okänslig hundägare sannerligen och lade snabbt till att jag borde veta bättre än att leta efter roligheter där inga roligheter ska finnas. Som i en temp-tagning till exempel.

Jag borde verkligen veta bättre än så, sa jag rödörat och med en harkling.

Och eftersom Spunk var piggelin som vanligt, så pass piggelin att hon till och med kunde spontan-stått-på-händerna, och hon äter och dricker och nyser fast inte samtidigt, så kunde vi lätt konstatera att det var de klassiska noskvalstrena som gjort en vårlig näs-entré, trots att Spunk vägrade nysa precis just då.

Då skriver jag ut lite medicin, sa veterinären.

Tackar så mycket, sa jag.

Och gick vi ut från veterinärshuset, med medicinen i en liten påse.

Det gick ju jättebra, sa jag till Spunk när vi satte oss i bilen.

Nysnys, svarade Spunk och viftade på svansen väldigt sällskapligt.

Nu ska jag bara förklara för Humlehunden att noskvalster är väldigt smittsamt och att hon också måste ta noskvalster-medicinen eftersom Spunk kanske smittat henne med sitt nysande. Men jag tror inte att det kommer bli några problem. Alls.

Tror jag.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 25 februari, 2013 17:02

    Oj oj oj! Prosit många gånger om… Kramis!

Trackbacks

  1. Jag började med Spunk, för hon är minst lik en katt. | HumleSpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s