Skip to content

Då känner de sig lite speciella, tror jag.

20 februari, 2013

Eftersom det snöat hela dagen idag också (nu är det drygt knädjupt i trädgården igen, gah) och Humlehunden vägrar gå ut, så tänkte jag vi kunde ha förskräckligt roligt inomhus istället.

Ska vi fixa Barnens Dag, som de gjorde i Bullerbyn? Fast HumleSpunkarnas Dag istället? Här hemma inomhus? Med lite kurragömma? sa jag till HumleSpunkarna. Och eftersom jag sa det med en jätteglad röst och jag viftade med korvburken samtidigt som jag sa det, så höll de genast med mig jättemycket.

Namnlös

Vi inledde starkt med korvkurragömma. Den leken går alltid hem. Och så gömmer jag alltid några bitar som bara Humlehunden når, under lilleskåpet, och några bitar som bara Spunk når, uppe på fönsterbänken. Då känner de sig lite speciella, tror jag. Lite som ett superhjälte-team med individuella superförmågor.

Och jag vill ju hemskt gärna att ni ska känna er speciella, för det är ni, sa jag väldigt oförmänskligande under tiden de letade korv. Fast jag tror inte de hörde mig. Det såg inte så ut. Jag tror de var upptagna med att känna sig speciella. Eller leta korv. Vilket som.

Sen övergick vi till människokurragömma.

Om ni sitter här i hallen och väntar, så springer jag och gömmer mig. Okej? sa jag med min jättespännande hemlighetsröst så HumleSpunkarna höll på att vifta ihjäl sig om svansarna. Jag med, om jag haft nån. Vi är rätt lika så.

Och sen sprang jag och gömde mig på jättekluriga ställen. Bakom en dörrpost och inne i badrummet med dörren på glänt och bakom en skåpsdörr och på andra sidan om stora jätteväxten på övervåningen.

Kusten är klar! ropade jag när jag gömt mig färdigt och HumleSpunkarna kunde börja leta.

Plättlätt, sa HumleSpunkarna och hittade mig varendaste gång, turligt nog. För det är inte så roligt att inte bli hittad och få sitta och vänta på gömstället jättejättelänge. Men det slapp jag, för de hittade mig. Varendaste gång, som sagt.

Sen lekte vi pinnekurragömma också. Det är lite svårare, för en pinne luktar inte lika mycket som en korvslant och är mycket mindre än mig själv, så den kan gömma sig på klurigare ställen. Under filten i soffan till exempel.

Eller uppe på matsalsbordet i ett snöre, så man måste klura ut att man ska dra i snöret för att få pinnen att trilla ner (Humlehunden).

Eller i ett snöre längst in under lilleskåpet så man måste dra i snöret för att pinnen ska komma fram (Spunk).

Eller i skokartongen med locket på glänt, så man måste klura ut hur man ska öppna lådan innan man kan komma åt självaste pinnen.

Vilken förklurad liten pinne till att gömma sig, sa Humlehunden.

Den har geniala kurragömma-skills faktiskt, sa Spunk.

Apselut, sa jag och skrockade och sprang och gömde pinnen med förklurade kurragömma-skills igen.

Men något jag upptäckte, i samband med pinnekurragömman och själva pinneavlämnandet, var att varken Humlehunden eller Spunk tryckte pinnen i handen på mig längre. De mer liksom… kastade den på mig.

Vad har hänt med de jättefina avlämningarna i handen, har ni glömt sånt viktigt? sa jag förvånat när pinnen ven genom luften för åttioelfte gången.

Vet inte, men strunta i såna detaljer och skicka hit korven istället, sa Humlehunden och såg väldigt korvkrävande ut.

Det viktigaste tycker jag är att vi hittar pinnen och får korv. Eller, få korv är nästan viktigast, sa Spunk och slickade sig om munnen.

Och eftersom jag är flexibel, och för att vi var mitt uppe i HumleSpunkarnas Dag med Kurragömma-tema, så höll jag med dem.

Själva kurragömman är viktigast för den är roligast, sa jag.

Sen stoppade jag några korvbitar i toarullar och tejpade igen toarullarna omsorgsfullt och gömde dem också.

Och under tiden HumleSpunkarna letade ihoptejpade toarullar och jobbade på att öppna toarullepaketen, så planerade jag morgondagens roliga träning. Trycka nosen i handen till exempel. För att damma av snygga avlämningar igen.

För vi kan ju inte ha det så tokigt att ni kastar pinnar på mig, sa jag till HumleSpunkarna fast för mig själv.

Men att vi ska träna Trycka nosen i handen och Snygga avlämningar tänkte jag berätta för dem i morgon, med glad röst och viftandes med godisburken. För om jag gör så, då kommer de hålla med mig jättemycket om att just nostryckande och avlämningar är en världsbäst idé att fnittra när det snöar ute.

Om det nu snöar i morgon. Det kan ju vara så att det snöat så mycket att snötäcket travat uppåt och räcker ända upp till molnen, som Jack och Bönstjälken fast i snöform och utan en Jack, och att det således inte får plats med mer snö på denna delen av det norra jordklotet.

Men det är väl enda anledningen jag kan komma på till att det inte skulle snöa i morgon. Igen. Gah.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 20 februari, 2013 18:49

    Men åhhh vilken lyckodag!!!!!

  2. 20 februari, 2013 19:57

    Så lite såå! =)

  3. 20 februari, 2013 20:03

    sv: ja det hade ju vart smart att se mitt i 😛 Tyvärr blev ALLA filmklipp helt värdelösa från i söndags haha :d

  4. 20 februari, 2013 20:03

    En sådan där rolig dag vill jag också ha!
    Puss från Melody

  5. 20 februari, 2013 23:38

    Tack för din kommentar, du är varmt välkommen tillbaka. Ja jag gillar 4-flätorna, de blir så härligt elastiska. Min tanke var just att den skulle bli brun och sunkig, vitt är ju inte den mest praktiska färgen på blöta appelplane och ridhus;)

Trackbacks

  1. Det här med klickerträning är ju komplett livsfarligt. « HumleSpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s