Skip to content

…och lyssnade efter knaperi-knaperi-knaperi-ljudet igen.

11 februari, 2013

Jag satt måndagskvällsförnöjt i soffan när det plötsligt hördes ett väldigt litet knaperi-knaperi-knaperi från någonstans på golvet.

Är det du Humlehunden som knaprar på ett litet tuggben? sa jag undrande. Men det var det inte.

Fast det är ett för stort knaperi-knaperi-knaper för att vara Spunk…? sa jag. Och dessutom var Spunk upptagen med att spraka tvärs över golvet bara för att jag råkade halvresa mig ur soffan för att titta efter Humlehunden.

Mycket märkligt… sa jag och lyssnade efter knaperi-knaperi-knaperi-ljudet igen.

Och efter att ha tystat ner familjen, som måndagskvällsförnöjt satt i soffan också, och vi gemensamt lyssnat vidare, så kunde vi höra att det lilla knaperi-knaperi-knapret kom från…

Alltså det är nåt som knaprar under soffan, sa jag med en rysning. Fast jag sa det med en liten rysning, eftersom vad helst det nu var som knaperi-knaperi-knaprade under soffan måste vara en väldigt liten sak för att få plats där under. Dessutom var knaperi-knaperi-knaperi-ljudet väldigt litet, därav min fundering om Humlehunden från början.

Vi hämtade ficklampor och lade oss på golvet för att försöka kika in under soffan, maken och jag. Ungefär som detektiver, letade vi efter knaperi-knaperi-knaperi-ljudkällan.

Jag ser en dammråtta i alla fall, sa jag och kunde snabbt konstatera att det inte var  den som knaprade.

Maken sa ingenting utan lyste med ficklampan och tittade vidare.

Fast vänta… sa jag och lyste in i hörnet under soffan. Det är en… liten… mus. I hörnet. Under soffan.

Med ett yl hoppade bonusdottern upp i soffan och ställde sig på tå tror jag. Jättesnabbt.

Hmmm…. sa maken, som den starka, tysta manliga maken han är.

Varför har ni inte sagt nåt? sa jag och vände mig till HumleSpunkarna. För vi har suttit i soffan i minst en halvtimme, musen måste ju skuttat runt där under ett bra tag. Påstår ni att ni inte hört nåt?

Öh? sa Humlehunden.

Varför skäller ni på saker som varken syns eller hörs, men låter bli att skälla på verkliga saker som verkligen hörs? Och syns? Syns jätteväl till och med, åtminstone om man ålar runt på golvet och lyser med en ficklampa in under soffan.

Men HumleSpunkarna sa ingenting. Inte ens ett ”boff”. Och inte verkade de vara särskilt intresserade av musen under soffan heller, inte ens nu när vi hittat den och jag pekade på den.

Mäh. Du har ju en kvarts terrier i dig, sa jag till Humlehunden. Terriers brukar ju haffa möss jämt och ständigt, så du borde ju åtminstone vara kvarts-mus-haffe-sugen. Kan du ta den där musen tror du?

Näh, sa Humlehunden väldigt kort och ointresserat.

Fast sen hann jag inte fundera mer över HumleSpunkarnas konstiga möss-attityd utan istället fundera över hur vi skulle göra med musen. Så länge den satt still i hörnet så var den ju inte läskig, men om den helt plötsligt skulle börja springa runt vildsint över golvet och hugga folk i tårna så skulle den vara jätteläskig.

Vi vill undvika mus-spring. Vi måste ta den på plats. Nu. Och snabbt för böfvelens! sa jag allvarligt fast med lite darr i rösten till maken och det tyckte han också. Fastän jag kanske ansåg att situationen var mer allvarlig och brådskande än han ansåg att den var.

Dammsugaren kanske…? sa jag.

Hur då? sa maken med höjda ögonbryn.

Suga upp den med dammsugaren, sa jag nästan lite viskigt för jag ville inte att musen skulle höra, fastän risken inte var så stor att den skulle göra det eftersom man inte hör något när man knaprar. Det vet jag för jag har ätit knäckebröd och då hörde jag ingenting mer än själva knaprandet.

Suga upp den med dammsugaren? Men sen då? sa maken, och jag tror att han höjde lite förvånat på ögonbrynen också, men det kan jag så här i efterhand inte svära på att han gjorde egentligen.

Sen kastar vi ut hela dammsugaren, sa jag allvarligt igen.

Nej till exempel, sa maken med väldigt ohöjda ögonbryn, det såg jag tydligt att de var.

Eftersom min geniala dammsugar-idé förkastades blixtfort, så tassade jag och hämtade en musfälla istället och laddade den med en liten bit skinka. Och så hämtade jag sopkvasten. Allt under tiden maken höll koll på musen under soffan.

Här, sa jag och räckte honom musfälla och sopkvast. Peta in musfällan under soffan med sopkvasten, jättefort fast sakta så du inte skrämmer bort musen.

Okej, sa maken.

Och sen skulle jag egentligen satt på filmmusiken från Misson Impossible på Ipoden, men jag hann inte det förrän maken redan påbörjat det impossibla uppdraget. Och eftersom ingen filmmusik hördes, så blev tystnaden kring knaperi-knaperi-knapret ännu tydligare.

Är ni inte upprörda alls över det här? sa jag till HumleSpunkarna och pekade med blicken mot soffan, för fortfarande så sa HumleSpunkarna ingenting. Trots att knaperi-knaperi-knapret fortfarande hördes jättetydligt.

Alltså ni är rätt konstiga larm- och vakthundar faktiskt, sa jag till dem med ett tyst visk för att inte störa maken i musfälle-puttandet med sopkvasten, för jag tror att det krävdes koncentration för att peta dit fällan på precis rätt ställe lagom fort. Men jag ville ändå berätta för HumleSpunkarna om den förpaffande upptäckten att de inte alls är några vakthundar egentligen.

Skäller ni lite på måfå annars, och bara låtsas vara larm- och vakthundar?

Humlehunden sa fortfarande ingenting, men Spunk vädrade lite i luften med ett sniff.

Luktar det skinka eller…? mumlade hon för sig själv.

Och när musfällan var på plats under soffan, så tog det inte många minuter innan den smällde och musen var fast.

Phu! sa jag lättad.

Uihh, sa bonusdottern med ungefär samma eftertryck som en hel biopublik skriker under en läskig scen i en skräckfilm.

Vilken korkad mus som gick på det där. Kanske bäst det som hände, för en så pass korkad mus hade aldrig överlevt i skogen, sa sonen förnumstigt.

Ska bara hämta handskarna, så tar jag ut den, sa maken sådär vackert starkt och modigt.

Vad händer? sa HumleSpunkarna med ett gäsp.

Inget alls händer längre, nu är det slut, sa jag och var väldigt, väldigt tacksam över att den här soff-mus-historien aldrig övergick till ett läskigt, blodtörstigt mus-spring över vardagsrumsgolvet.

Och när äventyret var slut så satte vi oss i soffan igen allesammans, måndagskvällsförnöjt. Och Spunk kröp upp bakom en soffkudde och somnade, måndagskvällsförnöjt. Och Humlehunden lade sig framför kaminen i värmen och somnade, måndagskvällsförnöjt.

Och så hoppades jag på att det här var både första och sista gången vi hade en mus lös i huset på det här viset. Måndagskvällstypförnöjt gjorde jag det.

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. 11 februari, 2013 21:35

    Fniss vad är det för hundar du har du måste lära dom att jaga lite låter det som :p

    • 11 februari, 2013 21:36

      Tack och lov tog ju aldrig musen ett varv över vardagsrumsgolvet, men om den gjort det så undrar jag om inte Humlehunden sprungit efter den. Om så bara för att säga ”Hej storleks-kompis!”.

  2. Åsa Nilsonne permalink
    11 februari, 2013 21:38

    Det verkar fattas en katt hemma hos er.

  3. 11 februari, 2013 22:35

    Vilken tur ni hade som fångade rätt ände på musen i fällan! Innan vi hade hund så försökte jag samma grej (ensam hemma och hade musen i en kartong, infångad i pannrummet). Musen fastnade med bakbenet i fällan och sprang runt med fällan efter sig. Jag släppte ut den och skulle klappa ihjäl den med det största vedträet jag hade. Den sprang iväg ute med fällan på bakbenet. Jag sprang efter och hämtade tillbaka den och ställde foten på fällan och klappade till av bara sjutton. Musstackaren dog direkt, vilket var tur. Jag fick laga fällan efteråt och under tiden hade resterna av musen frusit fast i isen utanför ytterdörren, mycket konstnärligt (det var -29 grader så det gick fort). Det blev till att dra lös den stackaren i ben och svans och stoppa i en påse. Nä huvva vilken upplevelse!!!

    • 11 februari, 2013 22:55

      Urk! Vi hade en sån under diskbänken i höstas, som fastnade med benet. Annars har vi tack och lov bara haft ”rätt ände” i fällan, så de har avlidit direkt. För det är inte roligt att ha ihjäl möss, men vad ska man göra :/

  4. 11 februari, 2013 23:50

    Hm? Hussen fångar dom levande i en slags burfälla och sen kör han iväg några kilometer med dom och släpper ut dom på andra sidan motorvägen. Dom brukar flytta in i källaren när det blir för kallt ute.

  5. 12 februari, 2013 08:39

    ”Dammsugare”. Hur tänkte du då?

    • 12 februari, 2013 08:53

      Dammsuga upp den rackarn och sen ut med hela dammsugaren i snön. Så får musen krypa ut själv, och förslagsvis flytta till skogen istället.

  6. Agneta Alriksson Olofsson permalink
    12 februari, 2013 19:21

    Ett sånt måndagsäventyr familjen hade – tur ni fångade den lille rackaren !!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s