Skip to content

Lite skönt faktiskt med ett tuffhetspoäng, som motvikt till alla mina mespoäng.

1 februari, 2013

Äntligen ett förvärvat tuffhetspoäng. Det var länge sedan. Men nu var det dags.

Och jag blev lite glad över det tuffhetspoänget, eftersom jag de senaste veckorna mest skrapat på mig mespoäng och tantpoäng. Men nu fick jag mig ett jättefint tuffhetspoäng, faktiskt.

För när jag möblerade om bland agilityhindrena och drog tag i en av tunnelhållarna så klämde jag pekfingret i säck-spännet. Det var inte förrän efter en liten stund som jag upptäckte att jag kläm-skurit mig, så där pass så det blödde ganska ymnigt.

Och jag upptäckte det när jag gick runt med banskissen i handen för att stega upp avstånden mellan hopphindrena.

Varför är banskissen kladdigt röd? sa jag till Humlehunden, fast innan hon hunnit svara så såg jag att jag blödde om mitt pekfinger.

Ingen fara på taket, sa jag och virade en pappersnäsduk om fingret och klämde åt. Och sen kunde vi fnittra agility i alla fall. Såklart.

Lite senare på dagen, när vi kommit in i huset igen, så hojtade maken något från köket.

Det verkar vara en tuff sport, den där agilitysporten, sa han.

Ehh vadå? sa jag undrande.

Som svar så höll han upp den blodiga banskissen, lite sådär manligt tyst och starkt och inte alls med ett retsamt leende.

Ahh. Just det. Jamenvisst, tufft som tusan, sa jag.

Och om maken, som spelat hockey i nästan hela sitt liv och har full koll på ”tuff sport”, härmed klassar agility som en tuff sport, så borde jag rimligtvis kunna ge mig själv ett tuffhetspoäng. Och HumleSpunkarna också. Eftersom jag tuff-fnittrar agility jätteofta ihop med HumleSpunkarna. Faktiskt.

Och det kändes väldigt skönt med ett tuffhetspoäng, äntligen, som motvikt till alla mina mespoäng. Väldigt skönt.

Fast jag sa aldrig till maken att jag gett mig själv ett tuffhetspoäng, utan jag bestämde det alldeles själv. Tuff som jag numera är.

——————————–

Dagens bana, en Magne-bana igen. De små banorna i flera varianter får plats så bra på min snöskottade fläck på agilityplanen och är vanligtvis roliga som tusan.

Slalomet bytte jag ut mot en tremeters-tunnel precis som förra gången, vilket gav helt andra utmaningar än jag först tänkt. Ljuvligt härligt och jaako på den, kan man säga.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 1 februari, 2013 21:29

    Ajaj, tufft som tusan! =) Ila bet mig i fingret idag så blodet sprutade, också ganska tufft! 😉

  2. 2 februari, 2013 15:32

    Mysigt med en tuff matte! Kramis!

  3. Agneta Alriksson Olofsson permalink
    3 februari, 2013 20:52

    Hej hopp – klart du är en tuff tjej o ingen mes ! Kul att din man också tycker det !!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s