Skip to content

…och sånt kan inte ens alla hallonbåtar i hela världen råda bot på tyvärr, sa Humlehunden.

26 januari, 2013

Fast du behöver ju inte hugga kampleksaken precis i fästet mellan ludd och rep, sa jag till Spunk när hon för trettielfte gången friskt kampade med fårskinnskampleksaken. Och hon hugger gärna i den delen av kampleksaken som är minst kampvänlig, nämligen i skarven där jag fäst fårskinnet i ett rep.

För kampar du med den delen så går ju kampleksaken sönder. Kampa gärna i luddet eller i repet, men inte i fästet, sa jag. Men jag talade för döva öron, för Spunk bytte inte alls kampgrepp.

Är det lite vilda-rovdjurs-instinkter som sitter kvar i kroppen på dig eller? Den rovdjurliga instinkten att man ska hugga på den svagaste delen på bytet, typ i strupen på en antilop eller så, för att lättast fälla ett byte? För i så fall vill jag bara säga att så gör inte vallhundar alls, de försöker samarbeta med sin förare. De är förliga som tusan och gör som man säger, sa jag för att påminna henne om att hon inte är ett rovdjur utan en domesticerad tamhund. Fast jag hade inget som helst belägg för att vallhundar inte hugger hur som helst, eller att hund-förfäderna jagade antiloper medels strup-huggeri. Lyckligtvis bad Spunk inte om källa på påståendet, utan fortsatte kampa med fårskinnskampleksaken.

Så här kan vi ju inte ha det. Jag måste hitta på en klurig lösning så du greppar kampleksaken mitt på änden istället, sa jag fundersamt under tiden jag gick bort till första hindret på agilityplanen igen, med Spunk i kampleks-släptåg, för att starta om träningskombinationen vi fnittrade för tillfället.

Och så rasslade vi igenom kombinationen, och jag hann glömma kampleksaks-problemet ända tills vi kom i mål och jag tjoade och sträckte fram kampleksaken för att belöna. Då kom jag på det, mitt i kampleksaks-framsträckningn. Kom på att jag borde styra Spunk-hugget till änden av kampleksaken istället.

Därför bytte jag jättefort handgrepp om kampleksaken, och lade handen över skarven, så hon bara kunde pricka änden med sitt tandbeprydda gap.

Man skulle kunna säga att den idén lätt kvalade in på topp-tre-listan över sämst beslut ever.

För Spunk satsade på skarven där jag höll handen, och högg mig således rätt över handen och lite-lite på kampleksaken, men mest i handen faktiskt.

Aj till exempel, sa jag inte, utan skrek nog lite faktiskt. Fast Spunk trodde att jag tjoade och släppte inte förrän jag tog bort handen helt och tappade kampleksaken.

Och under tiden Spunk tog med kampleksaken på ett fladdrigt ärevarv runt hela agilityplanen, och jag gned min hand en smula, så suckade Humlehunden högt.

Man kan inte påstå att du är lättlärd precis, mumlade hon. Det börjar bli trångt på den där topp-tre-listan över sämst beslut ever. Det är ju inte första gången Spunk hugger dig i handen när du inte håller kampleksaken vettigt, om man säger så. Att du aldrig lär dig.

Kanske man skulle kunna kalla mig korkad, sa jag och tittade på min mörbultade hand.

Eller så är det här ett klassiskt exempel på att bestraffningar inte gör att man lär sig särskilt bra eller varaktigt, sa Humlehunden. Om du fått en godis-hallonbåt när du håller kampleksaken rätt istället för ett hugg i handen när du håller den fel, kanske du skulle fattat rätt med en gång.

Hallonbåtar är i och för sig väldigt gott, sa jag och började tänka lite på om det fanns nåt lördagsgodis i skafferiet.

Eller också är du bara hopplös, och sånt kan inte ens alla hallonbåtar i hela världen råda bot på tyvärr, sa Humlehunden och ryckte lite på axlarna.

Måhända så, sa jag insiktsfullt.

Och sen tog jag på mig mina tjocka vintervantar och så ropade jag in Spunk och kampleksaken och så fnittrade vi kombinationen en gång till.

———–

Dagens bankombo blev en Clean Run-bana från maj 2011. Eftersom vi fnittrade i snö (nedrans sk*t-vinter) så bytte jag ut slalomet mot en tremeterstunnel, och tjoho vad det gick undan då…

Vi hann med de två första varianterna, och sparar de andra två tills i morgon. Och då ska jag ta på mig de tjocka vintervantarna redan från början.

Namnlös

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 26 januari, 2013 15:37

    Ha ha så roligt att läsa! Inte riktigt lika roligt på riktigt kan jag gissa. På med vantarna i morgon. 🙂

  2. 26 januari, 2013 17:34

    Aj! Stackars din hand! (jag har gjort preciiiis samma sak med Wahidah några gånger..)

  3. 29 januari, 2013 08:11

    Pascal har nog aldrig i bitit mig i handen (i vuxen ålder, även han har ju varit valp en gång i tiden!), men Kaos………

  4. 29 januari, 2013 16:04

    Drömma har oxå dålig tajming, hon råkar ofta ”komma emot” med tänderna när hon busar med mig, Inez däremot bits aldrig med mening och vet att leken slutar om man kommer emot med tänderna.
    Men tyvärr har min hand kommit emellan två surskalliga tikar ett par gånger, men än så länge utan blodvite!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s