Skip to content

– Det var den kvällsmaten det, säger jag.

13 januari, 2013

Kvällsmat! ropar jag till HumleSpunkarna som om de inte visste att det var det, fastän de är precis vid fötterna på mig och är väldigt, väldigt medvetna om att det är dags för kvällsmat.

Så där medvetna så de registrerar varje rörelse jag gör och varenda andetag jag tar och varenda vift jag gör med skeden i handen och varenda tillstymmelse till matskålsförflyttning jag gör ansats till.

Men jag ropar att det är kvällsmat ändå, bara för att jag kan. Och för att det är lite roligt.

Spunk hoppar upp och ner, upp och ner som vanligt, och hade jag varit lite smart hade jag hämtat klickern. För bara vid matdags så hoppar hon upp och ner på ett alldeles speciellt sätt.

Från sittande och sen rakt upp i luften, formandes hela kroppen till ett streck i upphoppet med frambenen slickade längst med kroppen. Och toppen av själva rakt-upp-hoppet går nästan i slowmotion (haha, Spunk i slomo, vilken paradox) innan hon, fortfarande som ett streck, vänder tillbaka mot jordeytan igen. Sen landar hon på precis samma fläck som hon hoppade upp från. Som en tvärtom-symaskins-nål. Och med en väldigt imponerande höjd.

Det är lite häftigt hopp det där faktiskt, säger jag till Spunk.

Det är jag som lärt henne att landa på precis samma fläck som hon hoppar upp från, säger Humlehunden stolt.

Och det är faktiskt sant. Förr i tiden hoppade Spunk upp och ner liksom överallt med hela sig självtet vid matdags, och landade vid ett tillfälle rätt ner på Humlehunden. Som blev sk*tsur. Och sa till å det verbal-bestämdaste att man inte alls fick landa på henne när man spunk-hoppar upp och ner, utan att man måste se sig för.

Sen dess hoppar Spunk endast på en och samma frimärkes-stora fläck vid matdags, när Humlehunden är i närheten.

Du är rätt så bra hundtränare, kanske skulle ha en egen hund att träna med? säger jag till Humlehunden med ett skämtsamt ögonblink.

Vadå? Det har jag väl fått redan, vare sig jag ville det eller ej? säger Humlehunden med ett mutter åt Spunks håll.

Fast Spunk uppfostrar ju jag? säger jag förvånat.

Visst. Vi kan väl säga så, eftersom du står och håller kvällsmaten i händerna, säger Humlehunden och himlar lite med ögonen. Och på det svarar jag ingenting, eftersom ett Humlehunds-himmel med ögonen är så definitivt på nåt vis.

Istället klickar jag i färskfodret i matskålarna och toppar med en äggula, sådär smaskigt toppigt så det ser ut som en råbiff på lyxrestaurang.

Titta, råbiff på lyxrestaurang, säger jag förtydligande och läckert till HumleSpunkarna, som svarar med en o-lyxrestaurangig och råbarkad Ge-Hit-Nu-blick. Så då ställer jag ner matskålarna på golvet och säger varsågod, och Spunk kastar sig över maten snabbare än en kolibrie-vinge flaxar. Ungefär så fort.

Det ser nästan ut som om du är ett utsvultet vilddjur och matskålen är det sista bytet på hela jorden faktiskt, säger jag till Spunk. Men hon svarar inte eftersom hon inte pratar med mat i munnen. Eller också väljer hon att ignorera mig till förmån för maten.

Det senare är mest troligt, säger Humlehunden som inte börjat äta än, utan tittar frågande på äggulan och vad den gör i hennes mat.

Äsch då, ät bara, säger jag till Humlehunden.

Spunk har nu kommit till steg två i sitt mat-slurpande och satt tassen i matskålen för att den ska stanna kvar under tiden hon dammsuger det sista i botten.

Humlehunden har kräset tagit en tugga i kanten på lyxrestaurangs-råbiffen färskfodret med en tydligen osmaklig äggula på toppen, och torkar sig med servetten lite näpet under tiden hon funderar över vilken färskfoder-bit som inte är äggule-smittad och som hon kan  mumsa härnäst.

Det här äggule-påhittet kan du tänka över ett varv till, innan du erbjuder det nästa gång, säger Humlehunden, och minsann om hon inte rynkar på nosen också. Det visste jag inte att hundar kunde göra ens. Rackarns att jag inte hämtade klickern.

Jag kan taaa den om du inte vill haaa den! tjoar Spunk och överger sin renslickade matskål, och viftar intensivt och matlystet om sig självt i riktning mot Humlehundens matskål.

Nä, då vill jag nog ha den, säger Humlehunden flexibelt, och med en avmätt låt-bli-min-mat-blick åt Spunks håll så tvärnitar Spunk direkt och lägger sig platt, oviftigt och blickstilla på köksgolvet och ser sitt allra mat-ofarligaste ut.

Alltså, man skulle ha dig till hands vid en platsliggning på en lydnadstävling, säger jag imponerat till Humlehunden, som nu intar äggulan och inte svarar på tilltal, för hon pratar inte heller med mat i munnen.

Och när Humlehunden efter en liten stund anser sig färdig så tar hon sin prinsess-servett och torkar sig eminent och näpet en sista gång, innan hon lämnar matskålen i sticket till förmån för Spunk, som diskar ur även den matskålen med ett ivrigt slurpande och en tass i skålen.

Det var den kvällsmaten det, säger jag därefter, och samlar ihop matskålarna.

Och Humlehunden mumlar något om att Spunk borde lära sig tugga med stängd mun, och Spunk rapar gott och klappar sig om magen.

Sen kryper vi upp i soffan tillsammans och tar kväller, och tycker att livet är rätt så bra ändå. Det tycker vi alla tre, vi är rätt lika så.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Agneta Alriksson Olofsson permalink
    13 januari, 2013 19:50

    Tack för en rolig stund igen – ses imorgon

  2. 13 januari, 2013 22:19

    Stimm hälsar att han helt förstår det där med äggulan och tycker det är väldigt onödigt att den ibland är i matskålen :p

  3. 13 januari, 2013 22:46

    Oj då! Lite skillnad på hur tjejer äter tror jag. Jag ser nog till att bli trugad några gånger först innan jag äter middag. Är det ingen topping på så kan det lika gärna vara till nästa dag istället. Därför är det ofta mycket mums på. Lever, köttfärs och kycklinghjärtan blir det oftast, men inte om det finns luktagott-tjejer i kvarteret. Då tappar jag liksom aptiten och tänker på annat… Kramis!

  4. 14 januari, 2013 07:51

    Kan verkligen se Spunk och Humlehunden framför mig 🙂 Det ser ut på nästan exakt samma sätt här hemma, förutom att Mide inte bryr sig om när Loke säger till. Och istället för att hoppa upp och ner i luften så hoppar hon upp och ner på bordet, varje gång jag säger till henne att gå ner ser hon lika förvirrad ut dessutom. ”Men va, maten är ju PÅ bordet” och så slutar det med en kompromiss om att hon har framtassarna något bakben på bordet, och eventuellt något bakben uppe också 😉

  5. Åsa Nilsonne permalink
    14 januari, 2013 09:28

    Det här var ett inlägg för alla som undrar varför det är roligare med två hundar än med en… 🙂

  6. 15 januari, 2013 20:20

    Haha, här har vi en till som liksom slukar maten så pass fort att hon inte riktigt hinner med att märka att hon faktiskt fått mat 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s