Skip to content

– Släpper du ner mig i snön så dör du.

6 december, 2012

– Det är dags nu, vare sig du vill det eller inte, säger jag till Humlehunden.

Jag snappar åt mig Humlehunden, som ligger framför den sprakande brasan i kaminen, och tar med henne under armen och går ut i snön.

Släpper du ner mig i snön så dör du, fräser Humlehunden telepatiskt fast jag låtsas inte om det. För hon måste ut i snön några gånger om dagen, så är det bara.

snö 20100104 028Trots att jag skottat som tusan har det redan hunnit flinga ner några centimeter snö till över altandäcket på baksidan. För Spunks del kvittar det, ju mer snö desto roligare, men för Humlehundens del är snö likställt med katastrof. För snö är kallt som tusan, och det gillar inte Humlehunden alls.

Och det enda hon avskyr mer än snö, är att ha kläder på sig. Tar jag på henne en tröja eller ett värmande täcke, så står hon blickstilla och vägrar röra på sig. Så det blir väldigt märkligt, lite moment 22 över Humlehundens utomhustillvaro, när det är så mycket snö som nu.

Men det hjälps inte. Några gånger om dagen måste hon faktiskt ut.

Jo, du kan visst gå ut i snön och pinka, säger jag med peppig röst när Humlehunden tittar på mig, ståendes i snön, med en huttrande blick.

Hon har inte bestämt sig än för om hon verkligen kan det. Hon står stilla fast ändå inte. Fötterna står kvar på samma ställe i snön, men kroppen småskakar fruset.

Fast göör det bara, snabbt, så kan du springa in igen sen, säger jag. Och då slänger hon en suckig blick på mig igen, som om det är mitt fel att snön invaderat hela byn.

Spunk plumsar runt i snön överallt, både där jag skottat (för här skottas det alltid en ”pinke-ruta” till Humlehunden så hon kan göra sina behov i trädgården vintertid) och där jag inte skottat. Gränslöst och lyckligt, plumsar hon runt.

Snö is da shiiiit, tjoar hon glatt som tusan. Och mitt i tjoandet så stannar hon upp och lägger en etta i snön.

Titta, Spunk kan. Då kan du också, säger jag.

Och så säger jag eftersom jag vet att Humlehunden är väldigt, väldigt noga med att alltid, alltid pinka över där Spunk pinkat. Lite tvångstanke över det. Eller, inte så lite tvångstanke över det.

I vanliga fall är det inga problem, tvärtom är det ganska praktiskt, framför allt vid kvällsrastningarna. Men nu råkade Spunk lägga sin etta någon meter ut i den oskottade snön. Och jag ser på Humlehunden att det där var verkligen, verkligen inte bra.

Hon tar några försiktiga steg framåt, i den några-centimeter-djupa skottade snön, och stannar till med ena framtassen försiktigt i luften. Tveksamt tittar hon ut i den oskottade snön, där Spunks etta ligger. Och så trampar hon några huttrigt frustrerade steg på stället.

Fast du behöver ju inte göra det där ute i djupa snön, du kan ju lägga en helt fristående etta här där jag har skottat, säger jag.

Humlehunden ignorerar mig, uppslukad som hon är av sin tvångstanke, och tar några steg till, och stannar framför skarven mellan skottad snö och oskottad snö. Hon tittar upp på snö-kanten, ungefär som jag själv skulle tittat upp på ett höghus.

Du kan ju göra det här istället, säger jag igen och pekar på den några-centimeter-djupa snön.

Men nä. Spunk har lämnat sin etta i snön, och den måste till varje pris pinkas över.

Några sekunders tvekan, frustrerat trampande på stället, innan Humlehunden bestämmer sig. Och bara gör det.

Med ett nästan katt-likt hopp kastar sig Humlehunden ut i den oskottade snön. Hon försvinner nästan helt, för det är några decimeter djupt med pluffig nysnö. Inte alldeles överallt, eftersom Spunk plumsat runt där, men det är djupt ändå om man är en Humlehund.

Hallå? säger jag och letar med blicken efter Humlehunden.

Det rör på sig i snön, lite som när en sork gräver sig fram under jorden, men jag ser inget längre.

Försvann du? säger jag och blir lite orolig. Sekunderna går och snön där Humlehunden plumsade ner ligger alldeles stilla.

Jag är precis på gång att kalla in Sankt Bernhardshunden med konjakstunnan, när snön rör på sig lite. Och lite till. Och så plötsligt dyker Humlehunden upp och hoppar ut från djupsnö-vallen, nästan som om snön spottar ut henne.

Phu. Färdig! säger hon och skakar intensivt bort snön från kroppen, ett skak som börjar från huvudet och fortsätter ända ut till svansspetsen. Och den springer Humlehunden med fjäderlätta humlesteg väldigt snabbt bort till dörren.

Släpp in mig tokfort! säger blicken så pass Humlehunds-allvarligt att jag skyndar mig jättemycket att öppna dörren. Såklart.

Vad duktig du var, duktig och väldigt modigt snö-tuff faktiskt, säger jag uppmuntrande när Humlehunden springer in, fast jag är inte säker på att hon hör slutet på meningen för då har hon redan rundat dörrposten och passerat genom köket och är troligtvis på plats i vardagsrummet framför kaminen igen.

Framför den sprakande brasan i kaminen, där det är snöfritt och varmt och gott. Om jag får gissa, så är det där hon lagt sig igen.

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 6 december, 2012 09:51

    Stackars liten tös!
    Här älskar vi snön, men jag kan helt förstå ditt dilemma. Små humlor och snö låter ju faktiskt inte som den allra bästaste och trevligaste kombinationen.
    Och ”oskottad-snö-problemet” förstår jag väldigt extraväl efter att ha varit ute med låne-havanaiserna igår. Delfinhopp var deras taktik! 😀

  2. 6 december, 2012 09:53

    Förresten, måste sätta er i min lista nu, istället för att smygläsa från t.ex. Ludde som nu. Jag blir ju oftast så väldans fnittrig när jag läser här! Det är gott 😀
    Och så kanske jag kan få tips om vad göra med en ”tänker absolut inte hoppa” hund? Min A klättrar över allt som inte går att krypa under! Blir nog inte agility i vilket fall, men OM skulle vi behöva en bana utan hopphinder…

    • 6 december, 2012 11:50

      Vad kul, tack 😀
      Och vad gäller ”tänker inte hoppa-hund” så skulle jag nog pyssla med lite fotarbete. Lägg t ex en stege på marken och låt A gå över stegpinnarna och lyfta på fötterna, lägg sedan upp stegen på några böcker så den kommer upp någon halvdecimeter och promenera vidare.
      Testa också att köra studs – sätt upp fyra-fem hinder på rad (tre fötter mellan för small, fyra för medium, fem för large) på 10-15 decimeters höjd och kör. Sätt gärna en externbelöning på slutet på hunden får ett sug framåt. 🙂

  3. 6 december, 2012 18:39

    Tack snälla!
    Något agilitypar blir vi aldrig, pga mina leder. Men jag vill gärna ändå få honom att hoppa över något kul IBLAND. (Tunnlar och sånt tror jag inte skulle vara problem, han är bra orädd av sig.) Nu ska jag inventera och se vad vi kan hitta på! 😀
    Och så ligger ni i listan, med en liten ”tilläggsrubrik”.

  4. 6 december, 2012 20:39

    Jamen…Humlehunden då 🙂

  5. 7 december, 2012 22:43

    Låter precis som mina fyrebnta. Loke får man putta ut i snön på tomten (snö är rolig att busa i, men inte att göra ettor och tvåor i), Mide får man släpa med sig om man ska få in henne. Som tur är så är Loke hane (nåja, en ”det”), så han är inte så kinkig med platsen för ettor, tvåor däremot, suck…

  6. 8 december, 2012 11:17

    Jag älskar den här bloggen pga alla goa skratt =) Men jag är oxå glad att jag valde att köpa mellanstor hund för vi gillar snö och det hade varit trist om hundarna inte gjorde det =) Mina älskar snö. William ska ruuuuulla sig och Melvin blir sprallig och överlycklig. Att hoppa som en räv efter skogsmöss under snön är det allra bästa =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s