Skip to content

Däremot upptäckte vi att det är jätteroligt att fnittra lite ”Se skiiitläskig ut”.

3 december, 2012

När Spunk var en liten luddig Spunkvalp, sisådär tre-fyra-fem-sex månader, så pysslade vi med mycket hanteringsträning. Klippa klorna, peta i öronen, rufsa till pälsen, torka tassar och visa tänderna. Allt sånt nödvändigt, i princip dagligen.

Och när allt sånt fungerade som det skulle, så blev själva träningen bortglömd från min sida. För kloklippning och öron-tittnings-pet och päls-rufsning och tass-torkning är ju sånt som man gör hyfsat regelbundet med sin hund, så hanteringsträningen underhåller sig själv på nåt vis.

Så jag trodde att jag hade läget under kontroll på Spunk-hanterings-alltihopet. Oj, vad jag trodde det. Ända tills en utställningsdomare i våras ville titta på Spunks tänder.

Apselut, sa jag och sträckte mig efter Spunks överläpp för att lyfta lite på den.

Och då upptäckte jag till min stora förbryllning att Spunk inte alls ville visa sina tänder. För tandvisning är inte något jag gör till vardags, på ett formellt tandvisnings-vis, uppenbarligen. Spunk hade helt glömt bort vad det betydde, och ålade sig mer omsorgsfullt än en osamarbetsvillig kattunge med en väldigt stängd mun. Länge.

*en stunds pinsamhet*

Så det där med tandvisning  var vi verkligen tvungna att ta tag i.

Tvungna att ta tag i absolut. Fast kanske en annan dag. För att ”träna tandvisning” tillhör inte topp-tre-listan på roliga saker att träna, fastän jag vet att det är nödvändigt. Men jag glömmer bort det, måhända undermedvetet fast med mening ändå, bara för att jag tycker att det är så förböfvlat tråkigt. Tror jag.

Däremot upptäckte vi att det är jätteroligt att fnittra lite ”Se skiiitläskig ut”. Och gnistra om huggtänderna och leka Cujo. Jätteroligt, faktiskt.

Så sånt roligt fnittrade vi därför idag, vilddjurs-huggtands-gnistrande, istället för att gäspa tråkig tandvisning. Så om Spunk mot förmodan skulle hamna i utställningsringen igen, så kan hon i alla fall se ut som ett vilddjur och gnistra  huggtänder. Det tror jag blir en vacker kombo med hennes vackra sprakighet och spunkiga öronflärp och fnittriga inombordshet.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 3 december, 2012 17:17

    Alltså den där Hickahunden är ju så fantastiskt söt att man nästan trillar av kökssoffan! Hon och Nys har lite samma härliga, studsiga, spretiga uppsyn! =)

  2. 3 december, 2012 17:39

    Du är så himla påhittig – leka Cujo och allt… 🙂

  3. 3 december, 2012 23:22

    Vi skulle kunna gå ut tillsammans och tigga godis nästa halloween… Kramis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s