Skip to content

– Alltså det måste tossat troll på agilitybanan i natt eller något, för jag fattar ingenting, sa jag till Spunk.

22 november, 2012

Ibland undrar man vad det är för tomtetroll som slinker runt och spökar till saker på agilitybanan så man ska bli alldeles förbryllad och desperat beredd att byta bort sin ena tumme bara man får veta vad tomtetrollet ställt till med och hur Spunket tänker.

OM hon nu tänker, Humlehunden påstår motsatsen.

För idag smet vi ut en minut och fnittrade lite slalom-roligheter som fanns med i förra numret av Clean Run-papperstidningen (banskissen inscannad från tidningen), tillsammans med goa träningskompisen M. Och när vi fnittrar runt där på agilitybanan, så vägrade Spunk plötsligt att ta ena slalomingången. (den ingången som t ex finns som slalomingång nr 3 på bana 7)

Hon tog alla möjliga ingångar från det andra hållet på det slalomet, liksom på det andra sex-pinnars-slalomet på banan. Men hon vägrade gå in i just det slalomet från just nummer tre-hållet.

Varför…? mumlade jag undrande, men Spunk uppfattade frågan som retorisk och svarade därför inte alls.

Däremot gjorde hon en massa annat, när jag bad henne ta slalomet. Hon tvärnitade eller tvekade med bakstrukna öron, eller lyfte fötterna som om hon gick på glödande kol eller tog ett jättehopp som om hon hoppade över floden Nilen.

Är det nåt i gräset eller? frågade jag, men Spunk teg som muren.

Och jag flyttade slalomet nån meter hit och nån meter dit över gräsmattan, men hon vägrade ändå.

Uh…? sa jag med ett förbryllat kli i huvudet.

Till slut så pausade vi, eftersom jag fick slut på idéer, och Spunk sprang och lade sig i sin tygbur.

Hmm…? mumlade jag för mig själv.

Och sen tänkte jag. Och tänkte.

Tänk outside the box, sa jag till mig själv lite peppigt.

Och sen tänkte jag utanför lådan. Istället för att klura konstigheter, så vände jag på hela slalomet. Vände på det bara.

Komsi komsi, sa jag sen till Spunk, som inte sett vad jag gjort, och taggade igång henne en smula innan jag skickade henne på slalomet. Och höll andan.

Och utan en tvekan i kroppen så rasslade Spunk genom hela slalomet, precis som vanligt. Både framlängesifrån och baklängesifrån. Inget glödande kol och tvärnit och Nilen-floden. Inget alls. Bara öronflärp och svansvift och fnitter.

Alltså det måste tossat troll på agilitybanan i natt eller något, för jag fattar ingenting. Varför tar du slalomet nu, bara sådär, bara för att jag vände på själva slalomet…? Och det kan ju inte vara nåt mystiskt med första pinnen, som nu är sista pinnen eftersom jag vänt på slalomet, eftersom du passerar det utan problem på utvägen och tar slalomet från andra hållet också…? Nä, jag fattar ingenting, sa jag till Spunk.

Och då sa hon att det inte gjorde något att jag inte fattade någonting och att det inte var något ovanligt alls att jag inte gjorde det, och att Humlehunden tyckte likadant som hon i den frågan. De är rätt lika, så.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Åsa Nilsonne permalink
    23 november, 2012 10:07

    Ja tänk om man visste varför sådant som brukar gå bra plötsligt kan bli jättefarligt och alldeles omöjligt…

  2. 23 november, 2012 10:34

    Ibland undrar man vad hunden ser eller känner doften av, som vi är oförmögna att uppfatta!

  3. 23 november, 2012 22:45

    Vilket delikat mysterium… Kramis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s