Skip to content

…som inte hörde något eftersom hon uppenbarligen var pinn-förblindad om öronen.

14 november, 2012

Tjoho! sprattlade Spunk och for iväg med en pinne i munnen som hon hittat mitt på agilityplanen, mitt under tiden vi fnittrade en jätterolig bana.

Och så lade hon sig på helt andra änden av agilityplanen och tuggade på sin nyfunna pinne, väldigt förnöjt.

Eller så har jag kampleksaken här…? sa jag till Spunk som inte hörde något eftersom hon uppenbarligen var pinn-förblindad om öronen.

Fast man är ju inte född igår. Man har ju varit med förr. Så självklart letade jag upp en egen pinne bland buskarna, och låtsades att den pinnen var mycket häftigare än Spunks pinne.

Åhh titta, vilken fiiin pinne, sa jag och satte mig på huk vid den fiiina pinnen och pekade och petade på den. Jag har då aldrig sett maaaken till förtjusande pinne, den måste trillat från himlen helt enkelt! Alldeles maaagisk och gnistrande av trolligheter!

Så sa jag, och gjorde trollkarls-ljud med fingrarna och viftade lite på näsan (eftersom jag inte kan vifta på öronen, annars hade det såklart varit mitt förstahands-val). Jag gjorde verkligen allt för att göra pinnen-som-trillat-från-himlen jättejätteintressant, ännu mer intressant än den pinnen som Spunk redan hade.

Och det funkade superstrålande. Spunk blev jätteintresserad av pinnen-som-trillat-från-himlen och kom springandes omedelbums, så där som bara en berger kan sprak-springa. I full rulle, alltså.

Vill du ha pinnen? sa jag och höll upp den lite lockande i ena handen, samtidigt som jag kände mig smartare än Einstein faktiskt.

Här vilar inga förbryllningar, skrockade jag tyst för mig själv, för jag visste minsann hur man lockar till sig ett Spunk som fyndat pinnar på egen hand.

Och Spunk ville absolut ha pinnen-som-trillat-från-himlen. Utan att ens tveka, kastade hon sig upp i luften och högg hela pinnen. Fast det var en detalj hon bortsåg från, i sin pinn-iver. Den lilla detaljen att min hand höll om pinnen.

Aj som tusiken! skrek jag lite o-Einsteinigt och tappade hela pinnen i rena hand-huggnings-förskräckelsen.

Och snabbare än en relativitets-teori knep Spunk pinnen-som-trillat-från-himlen och sprang iväg med den, till andra änden av agilityplanen där hennes första pinne låg och väntade.

Nu har jag två pinnar, tack för det Televerket, mös hon och tuggade i stereo.

Hmfrph, sa jag och kände mig ungefär lika smart som om jag varit född igår. Motsatsen till Einstein, alltså.

Men sen fnittrade vi agility i alla fall, för jag hade det hemliga vapnet Köttbulle med mig. Och Köttbulle trumfar alla pinnar i hela världen.

Vad vi fnittrade? Jo. Häromdagen hittade jag en helt knäpp och konstigt rolig bana på Ultimateagility.com som vi bara var tvungna att prova. Så det gjorde vi i går, jättemycket. Och när vi provat den banan färdigt så fortsatte vi prova den idag igen. I två påhittade varianter till. Bara för att vi ville. Och för att vi kunde.

Roligt som tusan kan man säga, i hela två dagar. Det tyckte både Spunk och jag, vi är rätt lika så.



Annonser
One Comment leave one →
  1. 14 november, 2012 23:12

    Köttbullar smäller högre. Såna kommer man långt med… Kramis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s