Skip to content

– Därför tänkte jag att vi i år skulle lära Spunk en läxa, sa jag hemlighetsfullt till Humlehunden.

29 oktober, 2012

Det har varit minusgrader inatt, jihoo! tjoade jag till HumleSpunkarna när jag kikade ut över den frostiga gräsmattan på morgonen. Och båda började lite automatiskt att vifta på svansen till svar, eftersom jag tjoade. Båda gjorde det, förutom Humlehunden som gick och lade sig framför braskaminen istället.

Då ska vi genast springa bort till stenbrotts-grusgropen, sa jag och svepte i mig morgonkaffet jättefort, vilket inte är att rekommendera eftersom nybryggt morgonkaffe är jättevarmt. Fast just idag gjorde det inte så mycket, eftersom det var minusgrader utomhus.

Mäh. Varför? suckade Humlehunden där hon gottade sig i värmen från braskaminen. Och jag tror att frågan syftade på den geografiska riktningen på morgonpromenaden, och inte på anledningen till jag tjoade så hialöst tidigt på morgonen. Därför svarade jag på frågan jag trodde hon syftade på.

Jo. Förra året så smet Spunk ut på isen på ädelfisk-dammen och jag trodde vi skulle dö den hemska drunknings-förfrysnings-döden alla två. Därför tänkte jag att vi i år skulle lära Spunk en läxa. Så hon inte springer ut på isen mer. En läxa, sa jag hemlighetsfullt till Humlehunden.

Åhå…? sa Humlehunden intresserat och med höjda ögonbryn. Jag tror hon gillade framför allt orden ”lära Spunk en läxa”, sånt försöker hon göra hela dagarna men lyckas aldrig. Eventuellt anser hon Spunk vara obildbar, fastän jag säger att det är hon inte alls.

Kom så springer vi ner till stenbrotts-grusgropen, tjoade jag och drog på mig jackan och skorna. Spunk kom blixtfort, eller så var hon redan på plats vid dörren, något av de två. Humlehunden reste sig lite halvmotvilligt från platsen framför braskaminen och tassade mot dörren hon med.

Det måste vara en riktigt bra läxa hon ska lära sig, annars har jag rest på mig i onödan, mumlade Humlehunden.

Avslöja inget nu, schyssade jag.

Avslöja inget om vadåvadåvadå? fnittrade Spunk under tiden hon hoppade uppochner.

Absolut ingenting, kom så går vi.

Och så promenerade vi lite raskt genom skogen, bland tallar och stubbar och minusgrader, och när vi kom bort till stenbrotts-grusgropen, där det varje höst samlas vatten i botten, så hade isen brett ut sig över vattnet. Precis som jag hoppats.

Åh titta, is! sa jag till HumleSpunkarna fast kanske mest till Spunk.

Yey! sa Spunk och kastade sig ut på isen med en gång.

–  Vah? Får hon verkligen springa runt på isen?! sa Humlehunden förvånat.

Japp. Den här gången får hon det, för jag har tänkt att hon ska lära sig en läxa.

Hur…? sa Humlehunden skeptiskt.

Jo. Isen är säkert jättejättetunn fast det vet inte Spunk om. Så min plan är att hon springer ut på isen, precis som hon gjort nu, och så kommer isen jätteknaka och då kommer Spunk tycka att det är läskigt och sen kommer isen gå sönder och så kommer Spunk braka ner i det ungefär en decimeter jättedjupa och iskalla vattnet. Och när hon är nerplumsad i det jättekalla och en decimeter jättedjupa vattnet, så kommer hon tänka att det var en jättedum idé att springa ut på isen, för en is knakar och brakar och går sönder. Och att hon aldrig mer ska göra om det. Springa ut på isar, alltså. Och så slipper vi välja mellan koppel på eller hemska is-olyckor i vinter, eftersom Spunk förstår att man ska låta bli att springa ut på isen.

Mhmm… sa Humlehunden, fortfarande skeptiskt.

Titta nu, alldeles strax kommer isen att braka och knaka och Spunk kommer bli jätteförvånad och aldrig mer vilja gå ut på en is, sa jag till Humlehunden och pekade ut på isen.

Pekade ut på isen gjorde jag, där Spunk hade fullt upp med att skutta runt än hit och än dit. Lite som en hockeyspelare fast utan puck och klubba. Och så krafsade hon lite på isen, och så sprang hon bortåt och hitåt och ditåt.

Snart kommer den braka, vänta bara, sa jag till Humlehunden och tittade jättenoga.

Och så sprang Spunk häråt och däråt och överallt på isen. Bekymmerslöst och förfnittrat öronflärpigt.

Fast nu tror jag den knakar snart, sa jag otåligt till Humlehunden.

Och så stampade Spunk lite på isen och rullade sig i något som inte syntes och så sprang hon vidare, akrobatiskt som en rysk konståkerska.

Mäh? sa jag.

Varför gick inte isen sönder? Inte ens ett litet knakbrak hördes.

Det måste vara nåt fel som är trasigt med den här helt värdelösa läx-lärar-isen, sa jag och gick fram för att titta på den. Noga, tittade jag.

Och så tog jag ett litet kliv ut på isen, bara för att känna hur tjock den var.

Alltså, den här stenbrotts-grusgrops-pytte-dammen måste ju hunnit frysa till jättemycket, sa jag till Humlehunden. För det hände ingenting när jag klev ut på isen. Ingenting.

Så jag tog ett kliv till, och vägde lite med fötterna, fram och tillbaka.

Näpp, ingenting händer, inte ens ett knak, sa jag och tog ett kliv till. Men det skulle jag inte gjort.

För när jag var tre kliv ut på isen, så bestämde sig isen för att knakbraka. Och gå jättesönder. Så med ett plums for min ena fot ner i det jättekalla och en decimeter jättedjupa vattnet.

Uäääph! skrek jag och skyndade mig att dra upp foten igen och plask-halka mig tillbaka till kanten.

Vad smart, sa Humlehunden och himlade med ögonen. Hur känns det? Blev du jätterädd och tyckte det var jätteläskigt?

Uäääph, sa jag igen och viftade med min genomblöta sko och jättefrusna fot.

Tänker du att det var en jättedum idé att springa ut på isen, för en is knakar och brakar och går sönder? Och att du aldrig mer ska göra om det? sa Humlehunden förnumstigt. Känns det som du lärt dig en läxa…?

Hmfrphh, svarade jag synnerligen intelligent.

Och sen frös jag om foten och ville gå hem med en gång. Så jag ropade in Spunk, som hade jätteroligt ute på den obrakiga och oknakiga isen och till en början inte hade riktigt lust att gå hem. Fast sen kom hon ändå.

Tänk vad roligt vi ska ha i vinter, sa Humlehunden och tittade på mig under tiden vi promenerade hemåt. Nästa gång tycker jag vi ska gå till den djupa ädelfiskdammen för att se om du kan lära dig fler läxor.

Fast på det svarade jag ingenting.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 29 oktober, 2012 11:00

    Fniss. Du är ju för dråplig. Jag både fnissar och skrattar hög när jag läser beskrivningen på hur man lär någon en läxa. Kunde inte ha gjort de bättre själv… Fast min historia hade inte varit en tiondel så kul att läsa förstås. 🙂

  2. Agneta Alriksson Olofsson permalink
    29 oktober, 2012 19:32

    Tack för Rolig läsning ikväll – behövdes !!!

  3. 29 oktober, 2012 20:38

    Haha, exakt samma sak hände mig i helgen 🙂 Vi gick bredvid en frusen bäck och jag tänkte att det vore bra om hon gick ut på den så hon fattar att det inte är en så bra idé. Slutade med att hon knakade isen en gång när hon gick över till andra sidan, sen knakade hon den en gång till när hon gick tillbaka. Om Mide tyckte det var konstigt och lärde sig något? Nää… 😉

  4. 29 oktober, 2012 21:06

    Tack för dagens godaste skratt!
    Men hur är det nu igen ordspråket säger? Den som gräver en grop åt andra……..;-)

  5. 31 oktober, 2012 14:30

    🙂 hihi, men stackars matten, som frös så dant om foten…

  6. 2 november, 2012 08:15

    Man behöver kanske ha en hund som väger mer än 14 g om din ypperliga plan ska fungera =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s