Skip to content

…där pojk-vampyren nästan dör på trappen i solen, som en snöflinga, sa jag med min skrämsel-röst.

26 oktober, 2012

Näääh!! skrek jag alldeles nyssens på kvällskvisten, med ett yl som nästan påminde om när en varg ylar mot månen, om vargen i fråga inte tyckt om månen. Och påminnandet om ett varg-yl fick mig måhända att framstå som fyrbent och lurvig, men det bekom mig inte just i den stunden.

För förskräckligheter pågick utanför fönstret. Förskräckligheter, säger jag.

Det snöööar! ylade jag igen. Fast jag avslutade ylet med en besviken suck, för att återgå till mänsklig verbal form lite på slutet.

För utanför fönstret virvlade snö i massor (relativt sett, jämfört med om man inte vill se någon virvlig snö alls) och så blåste det också.

Och jag som inte hunnit till det sista trattkantarell-stället ännu… suckade jag till Spunk, som genast kommit för att se vad som stod på. För kom det snö nu, och sen lite minusgrader i natt, så lär trattisarna omkomma. Allihop. Dö.

De kommer ha dött tills i morgon säger jag, suckade jag och undrade inombords om man borde anordna begravnings-minnesstunder för trattkantareller man aldrig träffat, eller om det bara är kutym att göra det för bekanta trattisar. Men oträffade trattkantareller är ju saknade de med, menar jag.

Snö eller inte, vi måste ju ut på en sista rastningsrunda i alla fall, sa jag till HumleSpunkarna. För klockan var mycket. Och mörkt var det ute.

Kom Humlehunden, sa jag och öppnade dörren för att ta ett varv runt huset. Såna latmask-kvällsrundor kan man ta om man har en stor trädgård och det är jättemörkt och timmen är sen och det… det… snöar. *yl*

Och Humlehunden kom skuttandes, passerade tröskeln med ett halvt skutt, vände i luften och skuttade in igen.

Aldrig i livet, sa hon å det bestämdaste med hela kroppen.

Jomenvisst att du måste kvällspinka, ut med dig, sa jag med ett pek och ett lock.

Glöm. Det. sa hon ännu mer med hela kroppen.

Så då fick jag ta henne under armen och bära ut henne på gräsmattan under det snöiga äppelträdet och berätta en liten saga om att Gud ibland låter det trilla ner manna från himlen, och ibland låter han det trilla ner isglassar i snöform utan pinne på. Och om man är skicklig så kan man fånga isglassarna på tungan. Men först måste man ta ett kvällspink, innan man får leka isglass-leken.

Du. Jag struntar i isglass-lekar, sa Humlehunden, men gjorde vad hon skulle ändå, och sprang därefter in i huset igen. Jättefort och huttersamt sprang hon.

Ibland är du väldigt mycket småhund faktiskt, sa jag till Humlehunden, men jag är inte säker på att hon hörde slutet på den meningen. För lagom till menings-slutet så hade hon redan hunnit hoppa upp i soffan och somna om.

Spunk däremot hade inga som helst problem med snön. Tvärtom.

Tjoho, isglass!! gapskrattade hon under tiden hon fladdrade runt bland snöflingorna och försökte fånga dem med tungan.

Men glöm inte att rasta dig också, sa jag helt i onödan. För Spunk hörde ingenting. Hon mumsade snö.

Fast du vet om att snö egentligen bara är vatten, och mumsar du snö så blir det liksom lite motsatsen till vad vi gick ut för. Meningen var ju att du skulle… pinka. Inte fylla på vattenreserverna, inför natten.

Tjoho! skrattade Spunk som om hon inte hade öronen till att höra med, endast för att fnitter-flärpa med, och sprattlade vidare i snön med sitt allra vackraste Spunk-spurtande så snön virvlade ännu mer virvligt än vad vinden bjöd på.

Och ta mig tusan om jag inte hörde snöflingorna fnittra högljutt över den virvliga karusellen kring Spunk-fötterna, och att det här minsann var ett party-plejs de skulle återvända till.

Absolut inte återvända hit, sa jag till snöflingorna.

För mer snö vill jag inte ha. Alls. Någonsin. (Bor jag i fel land?)

I morgon kommer solen att ha ihjäl er, för här lyser solen jättemycket, och är man vampyr-snöflinga så överlever man inte sol och sånt, och jag tror absolut att ni är vampyr-snöflingor, och vampyrer tål inte sol, det vet jag för jag har sett Twilight del två där pojk-vampyren nästan dör på trappen i solen, som en snöflinga, sa jag med min skrämsel-röst. Men jag tror inte snöflingorna hörde mig heller.

Gah. Pinka nu Spunk. Så går vi in sen.

Så sa jag. Men varken Spunk eller snöflingorna hörde mig. De hade bara roligt ihop. Jättemycket roligt. Och vem är jag att avbryta sån rolig tillsammans-lek?

Så då gick jag in för ett ögonblick, för att undkomma polar-landskapet som redan svept in över byn fastän klockan bara visar på oktober. Och så lät jag Spunk göra snö-änglar och ploga snö med nosen ifred. Och så satte jag mig bredvid Humlehunden i soffan istället.

Vet du vad, sa jag till Humlehunden. Ibland känner jag mig som en sån där småhund.

Och Humlehunden nickade förstående och mumlade telepatiskt att hon visste precis vad jag menade. Vi är rätt lika så.

Och jo. Spunk kom in så småningom. Så småningom. Och såg ut som en snögubbe.

Som en lycklig snögubbe.

 

 

 

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 26 oktober, 2012 11:41

    Det snöade här med, men jätte lite så innan valpen hade hunnit ut för å kolla vad det var för något så var det redan borta. 😉

  2. 26 oktober, 2012 19:30

    Du förstååååår ju inte – lite lagom med snö är BRA! Och jag veeeeet, ni kan inte fnittra agility när det är för mycket snö men lite kan du väl skotta? :mrgreen:

    • 26 oktober, 2012 19:47

      Än så länge ligger det bara nån centimeter eller tre, fullt fnittringsbara snönivåer alltså. Phu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s