Skip to content

Och efter alltihopet var över, och ”Face my fear-projektet” officiellt avslutat, så kände jag mig alldeles glad i kroppen.

27 september, 2012

Sista utmaningen avklarad i mitt mentalt gigantiska ”Face my fear-projekt”, nämligen KM på hemmaklubben.

Bara för att göra det extra tjohoigt för mig själv, så frågade jag Humlehunden om hon också ville följa med.

Är säcken med tänker jag apselut inte ta den, bara så du vet det på förhand, sa Humlehunden och sneglade på regnet som duggade livligt utanför fönstret.

Och det är allmänt känt att Humlehunden inte tar säcken (platta tunneln) om inte väderförhållandena är perfekta – soligt och torrt. Eventuellt vid växlande molnighet också, men framför allt ovillkorligen torrt.

Du behöver absolut inte ta säcken om du inte vill, sa jag. Men det skulle vara roligt om du ville humla runt bara en smula ändå?

Okej då. Bara för att det är du som frågar, sa Humlehunden och packade in sig själv i bilen, där Spunk redan hoppat in för länge sen och hunnit fråga åttahundra gånger om vi inte skulle åka snart.

Banvandringen var gemensam för small och medium, så jag fick hålla två handlingar i huvudet. För Humlehunden och Spunk handlar jag på helt olika sätt, eftersom de är helt olika. Helt olika.

Banan var riktigt rolig, en agilitybana som inbjöd till hur många handlings-alternativ som helst med tyskar och vift och blindbyten och allsköns fint, vadhelst man ville plocka in och använda, och där såklart säcken ingick.

Lovat är lovat, sa Humlehunden när hon såg den regnblöta säcken.

Jajamänsan, sa jag och frågade M ( på bloggen Agilityhundar) om hon ville hålla upp säcken åt Humlehunden när vi sprang banan. Och det ville hon, goa M.

Och sen sprang vi. Och fnittrade.

Först ut var Spunk, som tog en fantastisk fin linje på de första hindrena och for jätterätt och snabbt in i slalomet så öronen flärpte sitt allra vackraste. Sen missade jag att plocka tillbaka henne efter ett hopphinder så hon kom alldeles snett upp på gungan och trillade av.

F’låt som sjuttsiken, sa jag.

Gör inget, sa Spunk och hoppade upp på gungan igen och brakade vidare sitt allra vackraste genom hela banan, så jag blev alldeles fnittrigt stolt. Jo. Det blev jag jättemycket.

Och Humlehunden var inte sämre, dessutom startade vi jättesnabbt. Till och med innan domaren blåste startsignalen. Så snabbt.

Och sen swischade Humlehunden med sina pytteben genom slalomet och sprang över balanshindrena och tvekade inte alls på säcken eftersom M med sina trolleri-skills höll upp den och förvandlade den till en tunnel.

Makalöst vad du sprang! sa jag imponerat efter rundan.

Vet jag väl, sa Humlehunden och fnittrade med munnen full av köttbulle.

Och sen fick vi springa hela banan igen, eftersom det var KM och då får man springa banan två gånger. Bäst av två rundor räknas. (Men KM har gått som en cup i tre deltävlingar, och vi har inte varit med på de två första, så vi hade ju inget på resultatlistorna att göra direkt.)

Och precis före starten hittade Spunk en vääldigt intressant fläck några meter från första hindret.

Fast vi ska hitåt, sa jag och pekade på första hindret.

Om man vill ditåt istället då? sa Spunk och pekade med hela sig självt mot fläcken i gräset.

Det vill man inte, sa jag.

Och för att undvika ett fläckligt frivarv i starten, så satte jag Spunk framför första hindret och stissade henne en smula på själva hindret och pekade med hela handen. Och när Spunk tittade till på hindret längre stund än två sekunder, så släppte jag henne.

Jag hinner först! sa jag och jättesprang.

Tjoho, inte alls för nu kommer jag! sa Spunk och så sprang vi ikapp vårt allra fortaste, och i mitten av loppet tyckte Spunk det var så roligt att springa ikapp att hon bara var tvungen att lägga in ett kvarts fnittrigt frivarv innan hon plumsade in i säcken. Vackrare än Niagara-fallet forsade hon sen vidare, ända in i kaklet mål.

Makalöst roligt, sa jag och Spunk höll med sitt allra mesta.

Och sen for Humlehunden runt hela banan också, och såg ut att ha fantastiskt roligt och piffigt, och det gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Jättevarm och glad, ända in i hjärteroten.

Tänk att du sprang genom den blöta säcken också, sa jag imponerat.

Tunneln menar du? sa Humlehunden mellan köttbulle-tuggorna.

Absolut, tunneln menar jag, sa jag och skänkte återigen en tacksam tanke till M som hållit upp säcken åt Humlehunden så hon fick fnittra utan stopp genom hela banan och bara ha roligt.

Och efter alltihopet var över, och ”Face my fear-projektet” officiellt avslutat, så kände jag mig alldeles glad i kroppen. För jag har fixat det. Fem tävlingar på arton dagar.

Jag har inte bangat en enda tävling, trots att jag varit obegripligt grön-i-ansiktet-nervös och skakig och illamående och nervkollapsig och allt annat nervöst man kan komma på. Jag har fixat det.

Så nu är det dags för funderingar. Och grunnerier. Och sammanfattningar. För jag har lärt mig massor om mig själv och om Spunk och om Humlehunden. Mina finaste, finaste och förpluffigt mycket älskade HumleSpunkar.

Men framför allt om mig själv. Till exempel att jag kan fejsa det jag är rädd för. Fem gånger på arton dagar, till och med.

Jag kan.

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. 27 september, 2012 10:12

    Underbart fin läsning 😀 Och visst är det lite spännande att tävla ändå, när man inser hur mycket man kan lära sig 😉

  2. 27 september, 2012 10:25

    Du kan!

    Och med tanke på glädjetonen i det här inlägget, som gjorde mig alldeles glad i kroppen trots att jag befann mig många många mil från ditt KM, så hoppas jag minsann att du inser att det där med tävling, det kan vara riktigt häftigt och adrenalinkickande!

  3. 27 september, 2012 10:49

    Vad duktiga ni är! Ja, man kan höra den där stolta, sprudlande glada tonen genom hela inlägget. Att tävla betyder inte per automatik att man tävlar mot andra. Man kan tävla mot sig själv också! Och jag tycker det känns så himla bra att humlehunden fick precis den hjälp hon behövde. Då blir ju allt så otroligt mycket roligare. 🙂

  4. 27 september, 2012 15:21

    Så glad jag blir när det gick så bra för er alla tre! Jag tycker ni är kanonduktiga som vill vara med och tävla, för det ÄR ju inte riktigt likadant som att träna själv. Mer som att träna på att just NU ska vi göra allt rätt så mycket vi kan – och det kan ni ju… Kramis!

  5. Åsa Nilsonne permalink
    27 september, 2012 18:51

    Jamendubbelhurra! 🙂 Lät som ni äntligen hade litet kul också där på slutet….

  6. Agneta Alriksson Olofsson permalink
    27 september, 2012 20:17

    Tack för rolig läsning – vad duktiga ni varit som fixat tävlingarna – skönt att man får sällskap på tävlingarna av er , det ser vi fram emot

  7. 27 september, 2012 21:45

    Härligt 🙂 Det gröna kommer förvandlas till vitt för att så småningom blekna bort helt tror jag minsann. Himlans duktigt gjort!

  8. 27 september, 2012 22:15

    Jättebravo! Tänk om man kunde göra detsamma.

  9. 27 september, 2012 23:25

    Humlehunden hade nästan roligast tror jag. Eller du kanske… eller Spunk. Allihopa verkar ha haft jättekul och det är det ENDA som är viktigt när man tävlar. Är det inte kul så kan man skita i det.

  10. baraomfiasflock permalink
    28 september, 2012 06:01

    Tycker du har klarat ditt projekt med bravur. Du ska vara stolt över det du har gjort. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s