Skip to content

…och fnittrat valpagility på vårt superspecialiga valpagility-bootcamp

20 september, 2012

Så förtokat roligt att ha fått umgås med Odågan och hans matte i nästan tre dagar, och fnittrat valpagility på vårt superspecialiga valpagility-bootcamp, och skogsäventyrat på långprommis med ryggsäcken fullstoppad med mumsig lunch.

Och retrievrarna må darrat, om de fått syn på Odågan apporterings-skills faktiskt. För maken till apportör har jag sällan skådat.

Looki looki, no hands! plumsade han runt, samtidigt som han apporterade allehanda kottar, grenar, spindlar och ekblad. Med pälsen.

Synnerligen Poil Longigt, viskade jag till Spunk, som inte visste vad jag pratade om efter som hon är en Fejs Rejs.

Och Spunk har… typ uppskattat besöket nästan hela tiden. Måhända Odågan påminde Spunk om hennes svartlurviga, numera norrländska, bror, som ständigt ryckte henne i flätorna för att retas när de träffades.

För Odågan plumsade rätt in i Spunk med ett ”älska-mig-plums”, sådär kramigt och Långben-aktigt och lurvigt så vem som helst hade blivit överlycklig över en sån kram. Vem som helst, förutom Spunk.

Stick och brinn! svarade Spunk med ett avgrundsvrål sin mest förtjusat flickiga stämma.

Kul lek! sa Odågan och plumsade kramigt ånyo rätt in i Spunk.

Gå och dö! svarade Spunk då, fortfarande väldigt nästintill utomjordiskt vråligt charmigt och sötnötigt.

Kul lek, verkligen! sa Odågan och plumsade vidare på/under/över/vid sidan om Spunk, till hennes stora förtret.

Bah, småpojkar, tror jag hon suckade och höll i sina flätor så att de inte skulle bli ryckta i.

Fast man behöver ju inte ta så man spricker när man ber honom sluta, sa jag. Fast det tyckte hon.

Och vi hann med att valpagility-fnittra både hitom och ditom, och prova säcken och valphoppa studs och kalla in och skicka över och springa i makaron-tunnlar och mumsa korvslantar och lyckligt frivarva med bollen, och Odågan plumsade runt så förnöjt och virvligt så vi blev alldeles till oss, allesammans.

Och Odågans matte agility-viftade så fint med armarna till slut, så jag behövde inte alls stoppa häftstift i armhålan på henne. Det var bra, tyckte Odågans matte.

Och har vi riktig tur, så finns det bilder på hela härligheten i Odågans mattes kamera, som hon kommer lägga ut på sin blogg så småningom. Om vi har riktig, riktig tur vill säga.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. baraomfiasflock permalink
    20 september, 2012 18:55

    Hon har skinn på näsan den tjejen. 🙂

  2. 20 september, 2012 21:49

    Men så attans roligt att ni kom ihop er och fnittrade tillsammans då!

  3. 20 september, 2012 22:38

    Oj! Jag som också är både svart och lurvig! Tur man inte var i närheten… Kramis!

  4. 20 september, 2012 22:43

    Vad härligt det låter! Blir väldigt sugen på att agility-bootcampa med er! =)

    • 21 september, 2012 10:30

      Absolut, det hade varit kanonkul att fnittra agility tillsammans någon gång 🙂

  5. 20 september, 2012 23:33

    Uzie håller med Spunk – grabbarna ska fan veta var skåpet ska stå, hur landet ligger och allt annat som betyder samma sak. 😀

  6. Agneta Alriksson Olofsson permalink
    21 september, 2012 20:39

    Fy farao – vad jag saknar er – så kul ändå att läsa om vad ni håller på med

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s