Skip to content

– Vad luddig jag är, sa jag till Humlehunden.

17 september, 2012

Hmmm…? sa jag när jag plockade nytvättade och torr-tumlade badlakan ur torktumlaren. För mitt bland alla badlakan låg en gråluddig, oval boll. Nästan som sån där tovad ull, såg den ut.

Och för ett ögonblick undrade jag om en mus från musinvasionen i somras tagit det synnerligen felaktiga beslutet att hoppa in i torktumlaren och därmed blivit jätte-torr-tumlad och omkommit på kuppen. Formen var densamma som en mus fast utan svans, men luddet var ju liksom bara en… luddig, torr klump.

Nä, ingen mus, bara tovat ludd, sa jag till Spunk som uppmärksamt följde den gråluddiga, ovala bollen med blicken.

Och det blir inget leka av med den här, sa jag till Spunk och slängde bollen i soporna. Till Spunks oerhörda besvikelse.

Sen vek jag ihop de tumlade badlakanen och stoppade dem i skåpet och så tänkte jag inte så mycket mer på händelsen. Men det borde jag gjort.

Några veckor senare skulle jag åka iväg till en vän över helgen, och packade resväskan inför resan, bland annat med ett badlakan. Jag nappade åt mig ett badlakan ur skåpet, stoppade ner det i väskan och åkte iväg.

Och på morgonen, när jag nyvaket plumsade in och lite mer vaket plumsade ut ur duschen, så tog jag fram tidigare nämnda badlakan och började torka mig. Fast…

Vad luddig jag är, sa jag till Humlehunden. Fast det hörde inte hon, för hon var inte med mig inne i duschen.

För när jag tittade ner på min aningens runda, men ändock funktionella, kropp, så var jag alldeles gråluddig.

Varför är jag alldeles gråluddig? sa jag till Spunk, som inte heller hörde vad jag sa eftersom inte hon heller var med mig i duschen. Men jag låtsades att jag pratade med Humlehunden och med Spunk, för det hade ju varit jättekonstigt om jag stått och pratat med mig själv, bara. Att prata med en hund eller två är mycket mer okonstigt, det säger sig självt.

Och så försökte jag peta bort lite grått ludd från min aningens runda, men ändock funktionella, duschblöta kropp med handduken, men det blev bara värre.

Var kommer allt ludd ifrån? sa jag och såg mig omkring. Tills blicken fastnade på det vita badlakanet.

Hela badlakanet, som även var trasigt i ena hörnet, var nämligen täckt med grått ludd. Grått ludd som liknade…

Ahhh! Det är ju Humlehundspäls!

Så utbrast jag insiktsfullt, och kände mig som Edison när han upptäckte glödlampan.

För genast förstod jag allt gråluddigt, och även den mystifistiska gråludde-bollen jag hittat i torktumlaren några veckor tidigare. Och det förstod jag när jag såg att badlakanet var trasigt i hörnet.

För – några veckor tidigare så hade jag klippt pälsen på Humlehunden. Och när jag klipper henne, så ställer jag henne på ett trasigt badlakan på bordet, och när hon är färdigklippt och nerhoppad från bordet, så viker jag ihop badlakanet och går ut och skakar av det utomhus. Sen lägger jag badlakanet i hundlådan igen, redo inför nästa klippning.

Men vid förra klippningen så hade jag klippt henne sent på kvällen, och när jag skulle skaka av handduken utomhus så var det redan väldigt mörkt.

Jag skakar av den här handduken i morgon, hade jag då sagt, och vikit ihop badlakanet med all klippt päls i och lagt det åt sidan.

På något vis så glömde jag det till dagen efter, och på något vis hamnade det badlakanet i tvätten. Och pälsen i det vikta badlakanet tovade ihop sig till en boll i tvättmaskinen, och till en tovad torrboll i torktumlaren. Och all päls som inte tovade ihop sig till den där torrbollen, satt kvar på badlakanet. Och nu satt den pälsen på mig.

Är det såhär det känns att vara Humlehunden? sa jag till Spunk som inte var där för att lyssna. Men jag sträckte lite extra på benet och viftade lite Humlehundsaktigt på min arm, bara för att känna efter hur det kändes att vara en Humlehund.

Sen hoppade jag in i duschen igen och lät bli att torka mig med Humlehundens handduk efteråt.

För övrigt är det inget konstigt att ibland upptäcka att man är täckt med förlupna hundhår, eller prata med sin hund fastän hon inte befinner sig i samma rum som en själv. Det vet varendaste hundmänniska. Tror jag.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. Åsa Nilsonne permalink
    17 september, 2012 10:27

    :-)!

  2. baraomfiasflock permalink
    17 september, 2012 17:49

    😀

  3. 17 september, 2012 21:24

    Hahaha, jösses 😀

  4. 18 september, 2012 22:48

    Hm? Kan väl hända vem som helst… Kramis!

  5. 19 september, 2012 07:56

    Haha känner så igen mig i att torka mig med hundhår 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s