Skip to content

Min nervösighet går liksom hand i hand med Spunks frivarvs-potential. Så är det bara.

9 september, 2012

Kommer ni ihåg en stand-up-show som Babben Larsson hade för några år sedan, där hon bland annat beskrev sina kläder på åttiotalet när hon en kväll gick på krogen, och sen övernattade hos ett ragg och skulle gå hem tidigt på morgonen dagen efter? Men inlevelse beskrev hon någon slags silkig klänning (med leopardmönster?) och nätstrumpor som gjorde att hennes runda ben såg ut som kassler?

”Aldrig har något känts så RÄTT på en lördagskväll, och så FEL en tidig söndagsmorgon (när man står och väntar på bussen).”

Ungefär den känslan hade jag när jag vaknade i morse.

För aldrig har något känts så RÄTT, en torsdagskväll i soffan framför datorn för drygt en vecka sen, och så FEL en söndagsmorgon, som i morse.

Jag anmälde mig nämligen till en tävling. Jo. I ett oövertänkt och övertalningsbart ögonblick, råkade jag göra det. (Därav de nervösa inläggen här på bloggen i helgen.)

Och nu fick jag fejsa min rädsla och åka på den där tävlingen. I morse.

Och jag var sannerligen grön-i-ansiktet-nära-att-kräkas-nervös när Spunk och jag ställde upp oss på startlinjen.

Jag tror jag glömt banan, redan, mumlade jag till Spunk.

Vadå, har du inte gått den ordentligt? sa Spunk utan att det hördes.

Jo jag tror det. Fast jag var så nervös att jag inte tänkte klart, mumlade jag och kände hur blodet försvann från hela kroppen, för jag blev alldeles kall. Och hjärntrög.

Märkligt nog hade jag blodsmak i munnen ändå.

Andas innan du svimmar, sa Spunk och tittade lite oroligt på mig.

Pffff, svarade jag och började skifta i blått i ansiktet.

Fjärilar i magen eller? sa Spunk.

Snarare en  hel fjärilsmassaker tror jag, sa jag.

Åhå, sa Spunk. Och jag såg att hon också började spana ut över banan, som för att planera vilka ställen det passade bäst att frivarva på.

Tror du att det första hindret är det som står närmast? Och att andra hindret är det med en tvåa på? sa jag och kisade med ögonen mot tvåan som stod jättelångt bort.

Jag tror att du får bestämma dig snart, för domaren har blåst i visselpipan. Vi borde nog springa någonstans nu, flärpte Spunk med öronen lite rastlöst.

Men vi springer ihop väl? sa jag.

Om du kan peka rätt. Men om du tänker vara sådär skakig om händerna så blir det svårt att se vart du har tänkt dig att jag ska springa, och då kanske jag tar en svängom där jag tycker det passar bäst.

Hmprf, sa jag och tittade på min hand. Och förstod vad Spunk menade.

Nu kör vi, sa Spunk.

Okej, sa jag.

Och sen sprang vi. Jag nervöst pekigt, och Spunk konfunderat och förbryllat. För jag pekade både här och där, och upp och ner, så Spunkstackarn visste inte vad hon skulle göra. Och när vi hunnit halva banan ungefär så bestämde sig Spunk därför för att ta en egen väg.

Vi ses vid målet, tjoade Spunk och sprang iväg till belöningslådan.

Jag förstår dig, sa jag. Och försökte peta nerverna tillrätta under tiden domaren visade disk.

Och det är inte lätt, när man är nästintill tävlings-fobiker, att hålla ordning på di däna nerverna.

Men om jag återigen fick något bekräftat på den här tävlingsdagen, efter denna förtjusande starten, så är det att allt är  som vanligt. Och det är ju i och för sig bekant och bra.

För det kommer inte som en överraskning att Spunk frivarvar när jag är nervös eller konstig.

Om jag är toknervös, så frivarvar Spunk, och möjligheten att ta sig i mål tillsammans är lika med noll. Ungefär.

Men om jag inte är toknervös, så frivarvar inte Spunk. Och då ökar möjligheten att ta sig i mål tillsammans jättemycket. Min nervösighet går liksom hand i hand med Spunks frivarvs-potential. Så är det bara. Precis som ni kan se i den HumleSpunkiga tävlingsanalys-tabellen, där sammanhanget och hand-i-handet visas väldigt överskådligt.

För i andra loppet var jag ”bara” jätte-ap-nervös, och då gjorde hon bara ett kvarts frivarv ungefär, som gav fem fel. Och så kom vi trea och fick en pyntig rosett på det.

I tredje och sista loppet var jag ”bara” toknervös, och då gjorde hon en pyttefrivarvs-snurr innan start, sen körde vi tillsammans hela loppet och kom in på en andraplats.

Så nu har jag två saker att fundera över.

1 – Var det roligt att tävla? Så pass roligt att jag vill göra det igen?
2 – Hur i fridens namn håller man i nerver egentligen, och finns de på riktigt? Fysiskt greppbara? Eller vad är det jag är up against för monster?

Sånt viktigt ska jag fundera över ikväll, under tiden jag stoltsamt klappar om mitt goaste Spunk och gläds åt att jag överlevde dagen.

———–

Pst! Här hittar ni de härligt flytiga banorna:  Myrefelt-banorna

Annonser
21 kommentarer leave one →
  1. 9 september, 2012 18:27

    Åh vad du är modig 🙂 Grattis till debuten och dessutom fick ni med er en liten rosett hem! Duktiga ni!!!

    Pst, å lite frivarv det får man räkna med när man är nervös, då får man lixom ett skratt på köpet!

  2. 9 september, 2012 18:28

    Innan du tänker på punkt nr 1 ska du funder ut.. Varför blev jag så nervös vad var jag rädd för… sen kan du fundera på resten 😉
    Jag varr så där nervös när jag tävlade lydnad ALLTID för aqtt jag hade så höga krav då började jag med agility jag var precis lika nervös fast på ett annat sätt för att jag inte hade några krav.. Nu har jag tävlat ag i nästan två år och det är sällan jag är kräk nervös men lite och det måste man vara 🙂 Har du inte läst Niina Svartbergs bok om Mental träning gör det den är kanon!!

  3. 9 september, 2012 18:29

    Och GRATTIS till 3dje platsen 🙂

  4. 9 september, 2012 18:32

    Du var ju jätteduktig ju! Klart det är kul att tävla då! Och om nervositeten gick ner redan idag så är du mer van nästa gång (eller gången därpå) och börjar på en lägre nivå och då är det inga problem alls sen! Bara kul! Jag har bara tävlat ”agility” en gång, med min kanin. Vi kom inte igenom banan innan tiden var slut. Men hästar har jag tävlat många gånger. Jag brukar vara supernervös tills jag kommer upp på hästen, då är det bara att köra 😀

  5. 9 september, 2012 18:32

    Bravo!!! Ni är ju toppen! Du ska veta att jag vet exakt vad det är du beskriver med nervositeten. Jag vet allt om skakiga ben och händer, tunnelsyn, dån i öronen och hettande kinder och hals! (Så just nu har jag bestämt att det inte är värt det) Men om man kan lita på sin hund och vad som förväntas av en själv, så försvinner lägger sig nerverna och blir släta och fina!! Så funkar det på utställning med mig och Tassa 🙂

    • 11 september, 2012 10:59

      Skönt att höra att jag inte är helt förkonstig då… Ska prova nån gång till och sen ”utvärdera”, hähä 🙂

  6. Ann-Sofie, Pascal & Kaos permalink
    9 september, 2012 18:50

    Vad duktig du är som gick ut och mötte din rädsla! Och det med bravur! Lite frivarvande får man förstås räkna med mellan varven, och det är väl inte hela världen, men två fina rosetter att hänga upp är väl inte fy skam? 🙂 Början på en hel skörd!

  7. 9 september, 2012 18:59

    Yay! 😀 Jag misstänkte ju att du skulle ut och tävla, så rätt jag hade 😀

  8. 9 september, 2012 19:13

    Eftersom du har bangat på våran eminenta hemliga debutplan så har jag en ny hemlig debutplan. Men jag skriver inte om den här, för då är den ju inte längre hemlig, Istället så berättar jag den om några dagar, när du är lagom salongsberusad och medgörlig =)

    • 9 september, 2012 19:33

      Haha, det låter mycket spännande! Ser fram emot att hemlighetsfullt få lyssna på den 😉

  9. 9 september, 2012 20:32

    Men Åh! Jag skrev ju jättelångt och jättebra!! Det bara försvann…:( Nåja …., Du får den korta varianten här: Grattis till debuten, ni är bäst!! (Den långa varianten innehöll en roman om hur mina nerver fungerar)

    • 11 september, 2012 10:58

      Nu hittade jag alla dina kommentarer! De ploppade in som ”skräppost” och där kollar jag sällan. Men nu funkar det igen 🙂

  10. Åsa Nilsonne permalink
    10 september, 2012 08:38

    Men oj!! Redan?? Spännande att nervositeten gav med sig så snabbt, och att resultatet blev så bra – en tredje och en andraplacering på första tävlingen låten som ett rekord av något slag, nu gäller det väl bara att inte bli stressad av det, så att det känns som att du måste leva upp till gårdagens insats…
    Apropos tävlingsnerver – ni kör ju agility därför att ni tycker det är kul, vad skulle hända om ni bara tänkte att den här gången ska ni ha kul och testa en ny bana fast tillsammans med ett gäng andra?
    Agnes, min freestylecoach brukar säga att de första tio tävlingarna är träning och insamlande av erfarenheter – hur fungerar jag, hur fungerar min hund på tävling.
    Intressant att Spunk själv inte verkar ha blivit nervös i den nya miljön….
    Och som alltid – så kul att läsa…

    • 10 september, 2012 20:36

      Jomen det VAR verkligen en intressant självstudie, att se sig själv i tävlingssituationen, och se hur man reagerar när man är toknervös. Jag som brukar vara ganska verbal när vi fnittrar agility, både med beröm och styrningar, glömde helt bort att prata under nästan hela första loppet. Och handlade väääldigt nervöst. Och Spunk blev väldigt konfunderad och nästan tassade fram, långsamt och frågandes vart vi skulle var och varannan meter – och jag såg det men tog inte in det i huvudet för jag var så nervös att jag inte tänkte på att jag inte sa något eller att jag var så otydlig att det var pinsamt. Stackars Spunk.

      När Spunk frivarvade ett kvarts varv i det andra loppet, och sprang iväg efter hinder nummer två, så stod jag t ex bara och tittade. Nervöst och handlingsförlamat. Jättekonstigt, och i efterhand är jag jätteförvånad över mig själv så pass att jag nästan skrattar åt det. Så en kompis skrek från andra planhalvan ”Men rooopa på henne nu, och kör som ni gör hemma!”. Och det blev ett välkommet uppvak, där jag ropade tillbaka Spunk och faktiskt körde vettigare efter det. Och tredje loppet blev ju faktiskt helt okej, även om Spunk fortfarande inte var helt hundra på varför jag var så konstig, och därför sprang lite försiktigare än normalt.

      Så jag ska försöka en gång till. Och skriva upp på den ena handen ”Spunk och jag” för att komma ihåg hur agility ska fnittras, och på andra handen ”kör som hemma”. Så jag inte glömmer bort att komma ihåg, och så får vi se vad som händer och hur det känns 🙂

  11. 10 september, 2012 09:08

    Bra jobbat men bara av att läsa gjorde mig JÄTTE JÄTTE tok nervös,jag lär aldrig ta mig ut på en tävlingsbana, synd om mina pojkar men mina nerver tar tok mycke plats!! Har tagit 3 år att klara av utställningar utan att nerverna syns utanpå!! :/

  12. 10 september, 2012 17:46

    Heja vilka fina insikter du har kommit till! 🙂 Hur känns det såhär med lite distans till det hela?

    Tävlingsnerver är svåra. Jag mådde bättre på tävling när jag var inne i att läsa ”Lyckas på tävling”, för då tänkte jag rätt istället för helt åt skogen 🙂 Kanske kan vara värt att prova några av teknikerna om du bestämmer dig för att det ÄR roligt att tävla?

    • 10 september, 2012 20:22

      Haha, idag känner jag mig helt mörbultad. Men Spunk sprakar runt som vanligt, till synes helt oberörd, så hon verkar mer tävlings-vettig i huvudet än vad jag är 🙂
      Men jag ska försöka en gång till, och se om det blir bättre och bättre eller om ”läget är oförändrat”. Så ska jag klura lite till på saken efter det 🙂

  13. 11 september, 2012 11:59

    Men det här har vi ju missat! Tävlingsdebut och vilken debut sen!!!!! Grattis! Så kul!

  14. 11 september, 2012 20:22

    Usch vad den förstör den där nervositeten… Så otroligt onödig egentligen och vad underbart det är de gånger man tävlar och bara är laddad och peppad och samarbetar på ett fantastiskt sätt med sin fantastiska hund! Härligt att du tävlade trots rädsla och nu är ju det värsta över – debuten, bara på´t igen! Kan också avslöja att jag fortfarande blir galet nervös ibland och då stämmer liksom ingenting… Kan bli ganska trött på mig själv när jag inte ens kan hålla fokus under de 30-40 sekunder ett lopp varar, borde nog gå någon sorts mental fokuskurs! Eller så har ofokusen med sinnessvagheten att göra, vad vet jag, borde kanske byta ras… Fast det har jag ju iofs gjort också men ingenting blir bättre med bc, jag lovar, ingenting…. 😉

Trackbacks

  1. – Är det en kuggfråga så man ska svara “Fred på jorden” eller nåt sånt…? « HumleSpunk
  2. Men nä. Ingen av oss gjorde som vi brukar. « HumleSpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s