Skip to content

Och lagom till att Spunk kom tillbaka, så plingade det till om hela Humlehunden.

5 september, 2012

Jag ser också att det springer en hare därborta, men ni ska inte springa efter den, sa jag till HumleSpunkarna, som nickade medhållande att det skulle de inte alls göra. Springa efter harar, alltså.

Skönt att vi tycker sammalikadant nästan jämt, sa jag och då nickade HumleSpunkarna också. Och jag med, i rena rama farten. Och bjöd på lite mumsig baconost på tub, för jag kan både nicka och bjuda på baconost på tub samtidigt. Man är ju en tjej, liksom.

För sammalikadant-tyckandet angående vad man får springa efter och inte, har vi tränat i sommar. Vare sig vi ville det eller ej. (Fast det ville vi ju, framför allt jag men även Spunk och Humlehunden för de tycker om köttbullar.)

För vi har lite automatiskt fått tokträna på att skvallerträna på allehanda skogsdjur. Automatiskt, eftersom det verkar krylla av oskygga skogsdjur i de här skogarna.

Speciellt rådjuren har vi skvallertränat på, för de har varit som galna och plumsat ut ur en buske eller gran rätt framför näsan på oss hur många gånger som helst. Eller åtminstone fem. Gånger. Och det är jättemånga gånger, faktiskt.

Och huggormar och snokar och fåglar och andras katter har vi också skvallertränat på. Och en mink och en gädda. Och en hund som var förlupen eller ute på rövarstråt.

Fast huggormarna har vi inte direkt skvallertränat på. Där har jag mest skrikit högt och sprungit åt andra hållet med HumleSpunkarna.

Men nu är det höst, nu borde det lugna ner sig några dagar tror jag, innan älgjakten börjar, sa jag under tiden vi gick på stigen genom skogen.

Och förutom haren i början av promenaden, så var det så lungt, så lugnt i skogen. Lite sus i talltopparna, och lite pluffig moss-doft där vi plumsade fram på den snirkliga stigen som Spunk med mening lät bli att sprakhoppa fram på.

Du är mer en off-road-gal va? sa jag på amerikanskt filmspråk, utan att vänta på nåt svar. För det vet vi ju alla tre att hon är.

Och vi strosade runt och njöt av den höstliga känslan i skogen, och Humlehunden och jag skakade lite på huvudet åt Spunks akrobatiska sten-hoppar-moves och göl-plumsar-skutt. Allt var som vanligt, och frid och fröjd på det.

När vi närmade oss slutet på rundan, så smiter stigen upp på en träbro över en bäck till en damm. Och när HumleSpunkarna skuttade ut på träbron så sa jag ”stanna”, så jag hann kika på sniskan om buskarna, så att det inte satt några och fikade vid lilla trästugan vid den lilla dammen. Men jag såg ingen alls.

Okej, kusten är klar, sa jag till HumleSpunkarna, som skuttade iväg tokfort.

Och nu kan vi ropa Hej! för nu är vi över bäcken, sa jag fröjdligt när jag tog steget av träbron och kom ut på andra sidan om buskarna. Men det skulle jag inte gjort. Ropat hej, alltså.

För bakom de stora buskarna, vid damm-kanten bara tre-fyra meter bort från träbron, låg sju gigantiska svanar och solade sig.

Sju gigantiska svanar!

Alltså – har ni sett sju svanar ligga på marken någon gång? Hur gigantiska är de inte? Vavava?

Vah? sa jag nästintill stumt, för jag blev alldeles förpaffad över synen.

Men förpaffad, det blev inte Spunk. Hon blev jätteglad.

Tjohooo! sa hon med sitt bästaste öronflärp och kastade sig med huvudet före rätt in i hela högen av sov-solande svanar innan jag ens hunnit nypa mig själv för att se om jag drömde eller ej.

Mäh Spuunk! ropade jag när jag hamnade tillbaka i nuet igen, tillbaka från förpaffningen.

Och alla svanar reste sig sitt allra fortaste och flax-sprang rätt ut i dammen, med gälla svan-tutanden och med ett svart luddigt sprak-Spunk om fötterna.

Spuuunk! ropade jag igen, som den synnerligt ansvarsfulla hundägare jag är, för att dölja min ansvarslöshet.

Alldeles strax, en kvar bara! tjoade hon och skällde till på den sista svanen så den också plumsade i vattnet. Nu kommer jag!

Och lagom till att Spunk kom tillbaka, så plingade det till om hela Humlehunden.

Åhhh… vad mycket fågelbajs! fnittrade hon om svansen, och kastade sig över poop-högarna som låg lite här och var, så pass fort att hon inte ens hann slicka sig om munnen.

Vah, poop?! sa Spunk och vände med ett slurp i luften.

Allvarligt? sa jag åt den märkligt hypnotiserade blicken de båda fick i ett nafs.

Vi pratar inte med mat i munnen, viskade Humlehunden telepatiskt och upptaget.

Och så tittade jag ut på svanarna som nu seglade fram över den glittriga dammen och såg väldigt obekymrade ut. Och så tittade jag på mina HumleSpunkar som mumsade fågelpoop och såg väldigt obekymrade ut de också.

Den enda som såg bekymrad ut var egentligen jag. Och det kändes ensamt.

Näh. Nu går vi, sa jag och kopplade HumleSpunkarna.

Och så gick vi.

Jag trodde vi var överens och sammalikadana och sånt, sa jag lite förpaffat under tiden vi promenerade hemåt.

Absolut, sa Humlehunden. Det här var undantaget som bekräftar regeln, om sammalikadant-heten förstår du.

Ahh… då förstår jag, sa jag och kände mig genast bättre till mods och ganska glad faktiskt. För ett undantag händer ju väldigt sällan. Själva regeln händer ju mycket oftare.

Undantaget och bekräftandet och regeln om sammalikadant-heten borde vi kanske fira med en köttbulle eller så när vi kommer hem? sa jag till HumleSpunkarna. Och det tyckte de också att vi skulle. Vi är rätt lika, så.

Fast jag bestämde mig i smyg för att inte pussa varken Humlehunden eller Spunk på hela eftermiddagen. Och det hade inte med undantags-sammalikadantet att göra.

Annonser
12 kommentarer leave one →
  1. 5 september, 2012 23:34

    Stackars pippisar som fick så bråttom helt plötsligt. Måste ha känts rätt otryggt med en Spunk runt simfötterna, men har man simfötter ska man väl inte ligga uppe på land… Kramis!

    • 6 september, 2012 07:00

      De blev väckta rätt så överraskigt, men de överlevde och flöt runt ute i dammen rätt så förnöjt sen 🙂

  2. 5 september, 2012 23:35

    Uuh. Äckligt med fågelpoop, men sån tur att svanarna inte blev arga på Spunk, de är ju inte alltid så trevliga, de där stora fjädervarelserna…

    • 6 september, 2012 07:02

      Alltså svanpoop är ju jättestort. Uäk.
      Tack och lov var det snälla svanar, annars hade jag det i bakhuvudet också. Om jag hade hunnit tänka så långt som till bakhuvudet, det gick så tokfort.

  3. 5 september, 2012 23:45

    Låter som att Spunk tog tillfället i akt att förfina sina kunskaper i tvärtom-vallning 😉 Men på riktigt. Huh, fy tusan vad läskigt med svanar, och hela SJU stycken. Tur att allt gick bra ändå. Svanar och vildsvin ligger högst upp på min lista över djur jag inte vill träffa på när jag är ute, speciellt inte om de har bebisar.

    • 6 september, 2012 07:04

      Hon äääger på tvärtom-vallning *skrattar*

      Och svanarna var faktiskt lite läskiga, så många och så stora och så nära. Alla utom Spunk blev nog lite darriga i knäna. Och inte Humlehunden heller, hon blev nog inte heller knädarrig. (Bara jag, då.)

  4. 6 september, 2012 02:39

    Vilken tur du hade att svanarna flydde faktiskt, de kan vara riktigt jäkla elaka ibland och när man har en liten Humlehund kan det till och med vara lite läskigt i så fall. Men tur att de bara simmade iväg. 🙂

  5. baraomfiasflock permalink
    6 september, 2012 06:39

    Alltså jag dööör! Du skriver så underbart roligt. 🙂

  6. Anonym permalink
    6 september, 2012 18:23

    Vill bara säga att din blogg är så inspirerande och ibland har man skrattat så att tårarna rinner. Min 12 åriga hund har fått lära sig mycket nya saker tack vare dig. Vill bara säga att man blir så glad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s