Skip to content

– Inte lika spännande som att möta en förhistorisk, icke utdöd dinosauriefågel i skogen, mumlade Humlehunden telepatiskt.

28 augusti, 2012

Det var en för konstig fågel, sa jag till HumleSpunkarna när vi var ute på uppvärmningsrunda i skogen inför agilityfnittret lite senare.

Den låter så… storligt entonig? sa jag förundrat.

Spunk hörde som vanligt inte vad jag sa, utan vräkte runt hela sig självt som en flärpig helikopter över stubbar och under gran-grenar, så barr och mossa sprutade runt över hela henne.

Humlehunden däremot, som är mer av den meditativa, men ändock uppmärksamma, skogsnjutar-typen, lade också märke till ljudet.

Och sen lade hon märke till att det brakade i buskarna längre bort. Jag med, men hon först.

Är det en jättefågel, en jättefågel med ett entonigt pip?! viskade jag förskräckt och funderade snabbt igenom om alla dinosaurie-fåglar verkligen var utrotade, eller om det skulle kunna tänkas finnas sådana i skogarna hemma hos oss. För busk-braket var väldigt omfattande, nästan i paritet med en dinosaurie tror jag.

Och så hörde vi pipet igen. Ett väldigt avlångt pip, och om man skulle ritat ner pipet på ett papper hade man kunnat se det också, med egna ögon, hur avlångt det var. Inte bara hört det med egna öron. Fast det hade vi inte tid med, ritligheter och sånt. För vi kanske befann oss i dinosarie-fågels-fara. Man visste ju inte säkert.

Spunk, det är bäst du kommer så jag kan koppla dig. Om det är en dinosaurie-fågel och den skulle få för sig att äta upp dig, hade det varit bra att ha ett snöre om dig som man kan dra upp dig med igen, ur dinosaurie-magen.

Spunk hängde inte med på vad jag menade, öronen  hade flärpt baklänges och dessutom tror jag det fastnat mossa i dem så hon hade säkert inte ens hört det entoniga pipet, men det gjorde inget. Jag kopplade henne och Humlehunden och så tassade vi försiktigt åt andra hållet för att inte störa vad det nu var för pipligt, förhistoriskt fjäderkräk som gömde sig i buskarna.

Och när vi till slut smugit oss ut ur skogen och upp på grusvägen, så träffade vi på en människa som precis skulle gå in i skogen där vi kommit ut. Och för ett ögonblick tänkte jag varna människan för att det kanske fanns icke utdöda samt förhistoriska dinosaurie-fåglar som pep högt bland buskarna, men jag lät bli.

Man vill ju inte verka dum, viskade jag telepatiskt till HumleSpunkarna som inte alls viskade telepatiskt tillbaka att ”den båten har redan lämnat kajen”. Och det var ju bra att de inte gjorde det, för då kändes det som om vi var på samma lag, liksom.

Ljuvligt höstväder, ska du ta dig en promenad? sa jag istället till människan, och låtsades vara väldigt socialt kompetent. Och höstligt positiv, men det behövde jag inte låtsas att jag var, för det är jag jämt, automatiskt.

Vi tränar här idag, inför jaktprovs.. *blabla* …retriever… *bla bla* …jaktlabbe och flattar, svarade människan på något märkligt jakthunds-språk.

Åhå, sa jag och tittade på visselpipan hon hade kring halsen. Är det den som piper, menar du?

Javisst, svarade människan.

Vilket tur! sa jag och andades ut samtidigt som jag sa det. Fast jag förklarade inte varför jag sa så, vilket kanske verkade socialt inkompetent, men jag kom helt enkelt inte ihåg att jag skulle göra det. För jag blev så glad över att prasslet i buskarna högst troligt kom från en labrador och inte en förhistorisk, icke utdöd dinosauriefågel som äter Spunkligheter.

Och sen nickade vi adjö mot varann, visselpipe-människan och jag.

Sen gick HumleSpunkarna och jag hem och fnittrade viktigheter. Agility, alltså.

Och vi behöver inga dinosaurie-visslepipor för att fnittra jue, bara lite korv och roliga plingeling-kampleksaken och sånt nödvändigt, sa jag till HumleSpunkarna, och de höll med. Vi är rätt lika, så.

Och på agilityplanen befann sig en synnerligt rolig bana (såklart, annars hade vi ju inte fnittrat) med ingredienser som ”full fart” och ”träna slalomingångar på avstånd” och ”tajta svängar”. Och framför allt var det intressant att fundera lite extra över hundens linje, så den blev så rak som möjligt (framför allt på de tre första banorna).

På den andra banskissen, den med kombinationen med svart ruta, så var det spännande att skicka Spunk över femman och sexan och in i slalomet, fastän jag själv stannade kvar bredvid femman. Och när hon kommit in i slalomdelen, bara för att utmana, så sprang jag och mötte henne i slalomet åt andra hållet, för att sedan stå beredd vid åttan.

Spännande som tusan, eller hur? sa jag till Spunk när vi mumsade korvslantar efter målgången.

Inte lika spännande som att möta en förhistorisk, icke utdöd dinosauriefågel i skogen, mumlade Humlehunden telepatiskt.

Fast nästan, svarade jag och sökte medhåll från Spunk.

Men Spunk svarade ingenting, hon hade munnen full av korv.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 29 augusti, 2012 01:31

    Jag har också fått undrande blickar på mig när jag varit ute med visselpipan (det var för 1192 år sedan då jag var anställd tränare/vakt åt 2 labbar). En tut för ”kom”, två tut för ”stanna”. Folk trodde också då att det var en fågel. 😆

  2. 3 september, 2012 23:02

    Jag hoppas verkligen att såna jättefåglar är utrotade. Jag möter hellre ett par labbar i skogen, eller ännu hellre ett par humlespunkar… Kramis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s