Skip to content

För att vi skulle ha lite roligt på vägen till själva gungan också, så var vi ju tvungna att sätta några hinder framför. Såklart.

22 augusti, 2012

Ska vi fnittra på gungan idag? sa jag till HumleSpunkarna och viftade med burken med köttbullar.

Apselut, tror jag de svarade, för båda viftade på svansen något alldeles hialöst.

Och det var turligt att de ville fnittra gungan idag, för en smula finputsning behövdes på själva gung-tekniken, tyckte jag.

För sist vi fnittrade gungan, så sprang inte Spunk hela vägen ut på gungan, utan stannade för tidigt. Tre gånger i rad gjorde hon det. Och tre gånger i rad är väldigt många gånger, speciellt om man tänker sig att ”en gång är ingen gång, men två gånger är en vana”.

Och Humlehunden hoppade av gungan innan den slog i backen, med argumentet att hon inte har tid att vänta.

Men hallå? sa jag första gången det hände. Du måste ju vänta lite, gungan har ju inte nått marken än?

Mäh? Det tar ju sån tiiid! tror jag hon svarade då.

Det beror ju på att du inte är så stor. Väldigt tuff är du, men inte så stor, sa jag. Och då svarade hon att storleken inte ska ha någon betydelse, vilket torde stämma i en rosaskimrande leksaks-vardag. Men det är lite svårt att applicera det argumentet på en agilitybana, fastän Humlehunden inte höll med om att det skulle vara särskilt svårt.

För att vi skulle ha lite roligt på vägen till själva gungan också, så var vi ju tvungna att sätta några hinder framför. Såklart. Och lite tunnlar också, för att få till lite jättefart. Inte så många tunnlar, och inte så många hinder, bara tillräckligt många för att ha det lite roligt.

Turligt nog fyndade jag lite roligheter i min klipp-och-klistra-bok med agilitykombinationer, och så ändrade vi lite och blandade lite, och tog bort ett slalom och lade till en tunnel och så stoppade vi gungan i änden på alltihopet. Med en förtjusande belöning en bit framför, i form av en köttbulle.

Och sen fnittrade vi. Herremittjehu vad vi fnittrade. Och smällde gungor och tjoade och fick duktigt med fart genom tremeters-tunneln upp på gungan, och flärpte med öronen i vinddraget, och sprang så fort så fort så det rasslade i björnbärssnåren och ån nästan började flyta baklänges.

Så roligt hade vi det, så ån nästan flöt baklänges.

Väldigt hög fnitterfaktor allstå, det tyckte både HumleSpunkarna och jag, när vi smällde gungor och mumsade köttbullar. Vi är rätt lika, så.

 

 

 

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 22 augusti, 2012 21:18

    Den här ser ju fantastiskt kulig ut. Ffa den vita runda tror jag skulle funka utmärkt på mitt vita lilla ludd. Den tar vi och lånar någon dag. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s