Skip to content

– Du måste sätta fötterna i marken ibland, annars blir det ju inte doft-trampat, sa jag till Spunk men jag är inte säker på att hon hörde.

20 augusti, 2012

Ljuvligaste ljuvligheter, jag tror det är höst idag! tjoade jag lyckligt i morse till HumleSpunkarna, som märkligt nog inte hade vaknat riktigt än. För termometern visade på sexton grader utomhus. Bara sexton grader. Såklart man tjoade lyckligt då, och höstvälkomnande.

Och tjoade lyckligt, det gjorde jag inte bara för att jag älskar hösten. Nä.

För efter den oerhörda hundratrettiogradiga värme-kvalmigheten igår, där man knappt kunde höja ett ögonbryn utan att omkomma av varmighet, så kändes sexton grader på morgonkvisten alldeles förträffligt underbart.

Kära nån, vad ska vi hitta på för något superspeciellt att göra för att fira in hösten nu då? sa jag och petade frågigt på Humlehunden som sömnigt mornade sig i soffan.

Spunk hade däremot skippat det där med mornande, och hoppade jämfota fyrfota runt i vardagsrummet, vild av förväntan eftersom jag tjoat lyckligt. Sånt brukar betyda att det är roligheter på gång.

Ska vi smita bort till sak-letar-skogen och göra sånt där bruksigt? sa jag med min sak-letar-röst, tänk Pippi Långstrump ungefär, och det tyckte Spunk var en utomordentligt rolig idé. Och Humlehunden gäspade, vilket jag tolkade som att hon höll med.

Efter morgonkaffet skuttade vi således ut i skogen, till vår sak-letar-skog där tallarna är så raka och blåbärsriset så blåprickigt och trattkantarellerna alldeles strax är på gång att knaka upp ur marken som skyskrapor i New York, fast i skogen. Och under tiden vi skogs-skuttade, så började det dugga.

Synnerligen höstligt, eller hur? sa jag lyckligt och då höll HumleSpunkarna med om att det var höstligt med dugg.

För om det duggar sådär lagom blött, så blir mossan mjukare än mjukast och luktar så himmelens gott, och för varje gång man sätter fötterna i backen så puffar det upp en moss-puff-lukt så man blir alldeles höstligt glad.

Men det ska bara dugga lite lagom, sådär så man inte blir blöt själv. Bara mossan.

Håll i hatten nu och känn efter om det blåser nåt, sa jag till HumleSpunkarna när vi kommit fram till en passande sak-letar-plätt. Men vi konstaterade snabbt att just detta årets första höstdag var alldeles vindstilla. Vad skönt. Då behövde vi inte tänka på vinden.

Då är det dags att trampa ihjäl en ruta. Med doftligheter. Om vi hjälps åt att trampa sicksackigt mellan de här fyra tallarna, sa jag och pekade, så går det snabbt som tusan.

Och jag började trampa runt jättemycket, och Spunk också. Eller, hon trampade väl inte direkt utan mer studsade fram fast ganska sicksackigt, och Humlehunden satte sig som vanligt under ett blåbärsris och mumsade blåbär.

Tänk att det fortfarande finns blåbär kvar här, jag trodde du hade ätit upp alla, sa jag till en blåtungad Humlehund, när Spunk plötsligt flög förbi på ett av sina lång-studs-skutt.

Sen tyckte vi att det var färdigtrampat.

Nu får ni sitta här, så ska jag gå och gömma kotten som ni ska leta efter, och viftade med kotten lite kurragömmigt framför HumleSpunkarna.

Och så tassade jag ut i den doftligt ihjältrampade sökrutan och gömde kotten.

Vill du börja? sa jag till Humlehunden, men hon svarade inte. Hon brukar nämligen inte prata med mat i munnen, och hon hade inte tuggat färdigt på sitt blåbär.

Då kanske du ska börja istället? sa jag till Spunk, och det ville hon. Väldigt gärna ville hon det, om jag läste hennes kroppsspråk rätt. För jag tror att meterhöga hopp rätt upp i luften betyder ”hemskt gärna”.

Så jag satte mig på halv-huk med Spunk precis framför mig, och pekade med hela handen mot kotten. Väldigt bruksigt.

Ta den! viskade jag och släppte Spunk.

Och när Spunk for iväg och jag reste på mig för att spana på sak-letandet, så kände jag plötsligt något i nacken. Vad var det om inte…

En vindpust? Medvind? Vah, inte medvind, det blir ju heltokigt. Jag tror man ska sak-leta i motvind om man ska göra det på riktigt bruks-språk, sa jag.

Mäh? sa Humlehunden.

Och jag höll med om frågetecknet, för det låter lite dumt att säga att man vill göra saker i motvind med mening. Annars brukar ju inte det vara så särskilt smart att vilja göra det menar jag, försök att spotta i motvind till exempel. Eller slänga en pingisboll i en kaffekopp i motvind.

Och cykla gör man ju hellre i medvind.

Men ska man leta saker på bruks-språk, så ska man göra det i motvind faktiskt, sa jag och berömde Spunk som hittat kotten fastän det börjat blåsa medvind.

Vi får flytta oss till andra sidan om sökrutan, trampa gärna lite sicksackigt under tiden vi korsar den, sa jag. Och så gick vi.

Fast under tiden vi gick, så flyttade sig vinden lite åt sidan.

Hallå, nu blåser det ju från vänster? sa jag. Hur gör man nu?

Och så blötte jag ett finger och höll upp det i luften, så där som de gör på film för att känna vilket håll det blåser ifrån, fast på film tror jag inte att det duggar när de håller upp fingrar.

Alltså, fingret blir inte torrt nånstans, sa jag och funderade över om det skulle små-dugga länge till.

Fast sen kom jag på att de rutinerade bruks-människorna (som har lärt oss allt vi kan om det här) hade hållit upp nåt fladdrigt som kan fladdra i luften, och på så sätt bestämt varifrån vinden kom.

Kom hit Spunk så får jag hålla upp dig i luften en stund, sa jag.

Och Spunk kom, och hon lät sig lyftas upp i luften, men i övrigt var hon inte alls samarbetsvillig utan flärpte med öronen på egen hand utan att invänta vinden.

Men i så fall kan vi väl bara bestämma att vinden blåser åt det där hållet. Och så ställer vi oss här borta, sa jag och pekade väldigt bestämt och nästan lite auktoritärt. Kändes obekant faktiskt, att vara så bestämd.

Om ni tycker det också, menar jag, kanske eller? sa jag till HumleSpunkarna en smula veligt, så det kändes lite mer bekant. Och det tyckte de också att vi skulle göra, så det gjorde vi.

Sen sak-letade vi massor. I såväl medvind som motvind, eftersom den envisades med att byta blås-håll och inte kunde bestämma sig lika bra som HumleSpunkarna och jag.

Nu har jag gömt kotten i blåbärsriset, fast det säger jag inte så ni hör det, tjoade jag till HumleSpunkarna och släppte iväg dem en och en för att leta kotte.

Nu har jag grävt ner den i mossan, fast det säger jag inte så ni hör det, tjoade jag till HumleSpunkarna och släppte iväg dem en och en för att leta kotte.

Och nu har jag satt fast den i en tall-stump-gren, fast det säger jag inte så ni hör det, tjoade jag till HumleSpunkarna och släppte iväg dem en och en igen.

Och sen fikade vi på kaffe (jag) och har-poop (Spunk) och blåbär (Humlehunden) och sen letade vi efter kotten lite till, både här och där, och både i medvind och i motvind.

Tänk vilken tur att vi har en så duktig kotte som gillar att leka kurragömma så vi kan göra sånt här bruksigt, sa jag till HumleSpunkarna, och de tyckte som jag. Vi är rätt lika så.

Och sen gick vi hem, nöjda med infirandet av höstens första dag.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 21 augusti, 2012 01:13

    Vind hit och dit, det där tycker jag är fånigt. Man bör la träna för alla förhållanden, för man kan inte bestämma hur det blåser när man tävlar, och inte hålla på med att byta håll och annat tjafs mitt i alltihopet, och om man ska leta på någonting/någon som är borta så har man ju inte tiiiid att kolla åt vilket håll vinden blåser. Jag tycker ni gjorde helt rätt som körde på ändå.
    Och shit vad kul att du skriver igen! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s