Skip to content

Men verbala boff-bitch-slaps delade hon ut ändå, vid några väl valda tillfällen.

4 augusti, 2012

Idag har Spunk och jag tittat på förtokat underbar agility – live – nästan hela dagen. Galet roligt, kan man alltså säga att vi haft.

Och Spunk har skött sig ypperligt, lufsat runt eller lagt sig varsom helst för att ta en tupplur, eller bara för att vara.

Ypperligt har hon skött sig, förutom några verbala bitch-slaps som hon delat ut vid några tillfällen och lite random, till okända hundar hon tyckte kom för nära/tittade konstigt på henne/försökte stjäla ”hennes” väska/fanns inom en meters avstånd och såg i hennes tycke konstiga ut. Ett boff-bröl-morr-skall, som försvann lika snabbt som det kom.

Varför gör du så, egentligen? sa jag till Spunk.

Mäbah såbah, svarade Spunk på tonårs-språket.

Så inte begriper jag varför. Och jag är inte säker på att hon gör det heller. Men verbala boff-bitch-slaps delade hon ut ändå, vid några väl valda tillfällen.

Något jag inte heller begriper är det här med tävlandet. Jag försökte verkligen känna efter om jag ville tävla eller inte, om jag ville gå runt och vara sådär nervös som träningskompisarna sprang runt och var, med mening eller inte. Och jag kom inte på varför jag skulle vilja vara det, denna gången heller.

Men vill du inte kolla av hur bra ni är jämfört med alla andra? var det nån som sa.

Fast nä. Jag vet ju att jag just den tävlingsdagen, i just det ögonblicket, kommer vara bättre än några och sämre än några. Så svaret på den frågan har jag ju redan.

Men du kan ju inte bara avfärda något som du inte provat på? var det nån som sa.

Jomen visst kan jag det. Jag har till exempel aldrig sprungit med huvudet före in i en tegelvägg, men jag tänker inte prova på det heller ”bara för att”. (Dessutom har jag faktiskt tävlat i agility. En gång. 1986 var året. Inte som igår precis, men ändå.)

Men vill du inte ha en bekräftelse på om du tränat rätt eller inte? var det nån som sa.

Fast det får jag ju på träningarna hemma, minus tävlingsnerver. Om Spunk fnittrar jättehögt, lika högt som jag, så vet jag att jag tränat jätterätt. Om hon tar kontaktfälten rätt, eller låter bli att riva, eller följer min handling som jag tänkt, det spelar mindre roll i jämförelse. För fnittrar vi tillsammans, så kan vi också lösa eventuella konstigheter på kontaktfälten, eller handlings-kommunikations-fipplerier. Bara vi fnittrar högt, tillsammans. Då tränar vi helrätt.

Så nä. Jag måste nog komma på varför jag ska tävla. Så jag vill. För om jag vill, så kommer jag klara av den här tävlingsnervsgrejen. Ungefär som när man bestämmer sig för att bli gravid och föda barn. Man vet att det kommer göra tokont att få ut bäbis-grejen, men man gör det ändå. För man är motiverad. Ungefär så.

Och jag har ännu inte kommit på vad som skulle kicka igång mig på att tävla. Så därför är jag inte tillräckligt motiverad för att brottas med tävlingsnerverna. För jag vet att jag innan en agilitystart med allra största sannolikhet kommer gå runt hörnet och kräkas, eller stoppa huvudet i en skorsten, eller nervositets-skaka så pass mycket på händerna att jag inte ens kan dricka mitt morgonkaffe. Och ska jag avstå mitt morgonkaffe (what?!) till förmån för att tävla, så måste jag vara något alldeles galet tävlings-motiverad. Sanna mina ord.

Så jag ska bara hitta det där ”galet”  och ”motiverad” som i ”galet tävlings-motiverad”. Hur man nu gör det.

Däremot är jag väldigt tacksam mot alla som vill tävla. För hu vilka roliga lopp vi sett idag, och det hade vi inte gjort om alla resonerat lika fjantbarnsligt som jag. (Jag vet att jag gör det, på insidan är jag faktiskt bara fjorton även om utsidan säger nåt annat.)

Vi har fått beundra klubbkompisar och träningsvänner och bloggbekanta som kört otroligt vackra och helspeedade lopp, i full rulle och med en härlig attityd. Gode mitt jehu, vad imponerade vi är, Spunk och jag!

(Och ett extra hej till alla okändingar som sagt hej till mig och pekat på Spunk och frågat om det är Spunk jag har i kopplet. Kul att träffas!)

Klass två och klass tre-banorna såg vansinnigt roliga ut, sådär så man skulle velat prova dem på studs. (Om det inte fanns en sån himmelens massa människor överallt som satt och tittade på.)

Kan du rita av banorna i huvudet så vi kan prova dem hemma? sa jag därför till Spunk, och det svarade hon så glatt att det kunde hon inte. Och inte jag heller. Var är en penna när man behöver en?

Så i väntan på att banskisserna förhoppningsvis ska trilla ut på nätet, så plockade vi inspiration och några roligheter och klurigheter och knepigheter från de banor vi sett idag, och möblerade ihop en alldeles egen träningsbana.

Så sånt här roligt ska vi fnittra ikväll, goa Spunk och jag.

Och vi kan låtsas att vi är på tävling när vi kör den här kombinationen, bara för att se hur det känns och om det känns roligt eller inte, sa jag till Spunk. Och det tyckte hon med att vi skulle göra. Vi är rätt lika, så.

Annonser
21 kommentarer leave one →
  1. 4 augusti, 2012 20:33

    Jag tycket du gör helt rätt som inte tävlar bara för att eller för att bevisa för någon annan hur duktiga ni är. Ditt resonemang får mig att fundera på varför jag tävlar. Jag har ju dessutom en hund som inte är särskilt förtjust i att springa fort en hel bana och som om det regnar och är blött inte alls vill köra. Jag tror det är så enkelt att jag gör det för adrenalin kicken man får när man har kört loppet. Jag blir inte kräknervös, kanske för att jag inte känner någon press eftersom jag vet att vi inte kan ge de bästa en match. Men ändå får man en sådan skön känsla när loppet är klart. Så kanske måste man ge sig ut och prova för att se om den härliga känslan uppväger den jobbiga känslan man har före loppet. Men det bästa är ju att man får göra precis som man själv vill. Och du vet ju att du och Spunk skulle springa upp i trean i ett naffs ändå. 🙂

    • 4 augusti, 2012 20:48

      Angående sista raden – nähäe, inte med mina tävlingsnerver 😉 Vi skulle troligtvis harva runt i klass 1 ett par hundra lopp innan jag skulle bli så pass vardagligt onervös att jag fixar att handla runt Spunk en hel bana utan att bryta ihop, haha 😉

      • 4 augusti, 2012 21:09

        Haha, det skulle väl vara för det då. Hur gick det för Lena och Bea idag?

      • 4 augusti, 2012 21:47

        På pappret så diskade de sig i ena och fick 10 fel i andra loppet, men livs levandes i verkligheten så körde de riktigt fina lopp, Bea var heltaggad och helt härlig att titta på 😀

      • 4 augusti, 2012 22:18

        🙂

  2. 4 augusti, 2012 23:41

    Vet inte om det finns tävlingar i sällskapshund, men jag skulle inte ställa upp i alla fall. Jag vet ju att jag är mattes och husses allra bästa sällskap ändå… Kramis!

  3. 5 augusti, 2012 01:04

    Jag gillar att tävla, eller gillade. Jag har stenhårda tävlingsnerver – när jag tävlar själv. När kompisar (eller landsmän, i OS till exempel) tävlar, då är jag JÄVLIGT nervös. Jag vet, inte klokt. Nu har jag ju inte direkt tävlingsmaterial. 🙄 ❤

  4. 5 augusti, 2012 17:16

    Men du har ju motiveringen, du säger det ju själv! Att andra ska få titta på och njuta av att se er träna/tävla! Annars får du nog börja lägga upp lite filmer, det kanske är en bra start? Då kan du ta bort dem som känns helt felgalna, och visa de braiga för måååånga människor som tittar!

  5. 5 augusti, 2012 22:43

    Skönt att höra att det inte bara är min tok som håller på med tonårsfasoner (om jag fortfarande får skylla på sånt vill säga) 😉

  6. Åsa Nilsonne permalink
    6 augusti, 2012 09:19

    Några skäl att tävla:
    1. Om man har tävlingsnerver och harvar runt i klass ett i en evighet av den anledningen så är det ett ypperligt tillfälle att träna bort sin nervositet. Billigare och roligare än en psykoterapeut. Någon gång i livet kanske det kommer ett tillfälle (viktigare än en agilitytävling) där man har stor nytta av att inte längre vara nervös i tävlingssituationer.
    2. Att tävla med sin hund är ett nytt äventyr. Det händer nya, roliga och oväntade saker som inte händer när man tränar eftersom det finns ett yttre ramverk som man måste förhålla sig till, i motsats till träning då man ju kan göra precis som man vill. Jobbigt men nyttigt.
    3. Det är roligt när det går bra – man blir rent löjligt glad över ett bra resultat – och intressant när det går dåligt.
    4. Det är socialt – man lär känna nya människor, i medgång och i motgång.
    5. Man tvingas ta itu med det man inte är så bra på….
    Ja, jag kan säkert komma på fler, men nu ska vi ut och träna övergångar…

    • 6 augusti, 2012 10:59

      Haha, du är ju hopplös 😉
      Jag ska läsa och begrunda din lista, verkligen 🙂

      • 6 augusti, 2012 20:52

        Den listan var toppenbra! Dessutom, om du tävlar så får ju andra njuta av att se fantastiskt fina Spunk med bästa öronflärpet på banan. Tänk så synd det är om dem nu när de missar det!

  7. 6 augusti, 2012 21:44

    Kom på en sak, du kan inte tävla med Humlehund? Om du blir extra nervös av att köra med Spunk liksom, om du nu kommer fram till att du vill tävla 🙂 Annars kanske du kan åka jättejättelångt norrut (långt förbi Gävle alltså 😉 ) och vara med på pyttesmå tävlingar där ingen vet vem du är (och så kan du stanna förbi här omkring och så kan vi ha en bergerträff 😀 ). Norrland sägs vara fint på sensommaren/hösten 😉

    • 6 augusti, 2012 23:22

      Humlehunden har nog gjort sitt på agilityplanen, vi fnittrar lite kravlöst hemmavid när hon är pigg och glad, men skulle hon hoppa ett kontaktfält eller gå ur slalomet så bara tjoar vi och springer vidare. Och hon tar inte säcken, och inte någon annan gunga än den här hemma längre. Så hon är inte riktigt ”tävlingsbar” 🙂
      (Och jag är faktiskt på G norröver, jag bara väntar på att AnnSofie ska säga att hon har kommit hem igen 🙂 Då mailar jag dig och Linda omedelbums, så har vi en mini-berger-träff vettja 🙂 )

  8. 6 augusti, 2012 23:00

    Man slipper bygga banor själv när man tävlar – och man behöver inte städa efter sig! Och så får man lov att äta mazarin till kaffet 😀

    • 6 augusti, 2012 23:18

      Haha, det skulle väl vara för att man slipper hinder-släpa själv då 😉
      Och på tal om mat – sen gillar jag de där sönderkokta korvarna i bröd som alltid finns att köpa på agilitytävlingar. Det är nåt magiskt med dem, faktiskt. Lite trött senap och trasig ketchup på en sån korv, så hade självaste Ramsey varit supernöjd tror jag. Ungefär så.
      Det är nåt speciellt med agilitykorv, faktiskt.

  9. Berit, Asti och Ferry permalink
    7 augusti, 2012 11:50

    Tycker att Cecilia hade två mycket bra argument…den där listan var också bra. Själv försöker jag avdramatisera mitt tävlande. Det är bara ett agilitylopp och världen går inte under om det går dåligt…..ibland går det faktiskt att styra sina tankar och känslor. Fast när Ferry sprang av plan under en tävling, därför att min gamla hund kallade på honom, då var det nästan jordens undergång……Ps. Vi träffades i Oskarshamn och jag glömde säga till dej hur mycket jag gillar din blogg!Ds

  10. 12 augusti, 2012 13:15

    Åh, Åsas och Cecilias argument kändes helt klart övertygande. Jag har ett till som jag försöker peppa mig själv med; det är ett bra sätt att komma vidare i min träning. Annars harvar jag gärna på mer eller mindre på det som vi är bra på. Men om vi tävlar så har jag liksom något mer att sträva efter. Annars förstår jag dig verkligen, jag är väldigt ambivalent och vet inte om jag tycker det är så kul egentligen… Fast det är ju kul när det går bra, kom jag på nu… Hm, kanske behöver träna på att tackla när det inte går bra då alltså.

  11. 1 februari, 2013 21:08

    Ila bitchar också mot diverse andra stackars hundkrakar, utan minsta anledning till på köpet… Sen älskar hon vissa, ja hon kommer nog för alltid och evigt vara tonårsambivalent i det avseendet…
    Och klart ni ska ut och tävla, tänk så trevligt det är! Man träffar massor med roligt folk, får se tjusiga lopp och känna den härliga känslan när man sätter loppen sådär toppenbra att det bubblar av lycka i hela kroppen. Plus att det oftast är skön stämning och roliga banor med utmaningar som man får klura på hur man ska klara av. Mina hundar blir tusen gånger mer pepp med publik och älskar att tävla, det tror jag minsann att Hicka också skulle göra! =) Det är liksom allt och hela upplevelsen som gör det så härligt! Sen kan det vara nervöst också och skakigt i knäna men det är ganska intressant det med… Klart ni ska tävla, tänk så roligt vi ska ha tillsammans på tävlingarna i sommar!!! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s