Skip to content

Och vi tycker om att Flyga Full Rulle. Möe.

2 augusti, 2012

Ska vi fnittra en flygig kortbana idag, tidigt nu på morgonen innan det blir varmt? sa jag till Humlehunden när vi drack morgonkaffet i soffan. För hon har inte varit med på en enda agilityträning på klubben den här veckan, och kanske att hon var lite sugen på att flyga agility.

Ta med dig lite älgstek du, så ska vi se om det kan gå för sig, svarade Humlehunden.

Spunk behövde jag inte ens fråga. Hon är med på allt, jämt. Förtokade, underbara sprakhund.

I de digra arkiven hos Clean Run så hittade jag en långhoppsövning från 2009, Bridge Over Troubled Broad Jumps.

Ska vi utgå från den, och bara flyga och tokspringa? sa jag till HumleSpunkarna. Inga krusiduller, inga bakifrånhopp, inga supertajta svängar. Bara runda eller raka linjer, i full rulle?

Och det tyckte de lät som en ypperlig idé. Jag med. Vi är rätt lika så.

Vi lade till ett hopphinder, och ändrade och lade lite i hinderordningen så det blev ”raka rundor” i full rulle, och sen flygfnittrade vi tre olika varianter. Jag försökte handla varje variant olika varje gång vi körde den, framför allt kring långhoppet. Både framförbyten och bakombyten och blindbyten. Men även om handlingen var olika, så var det full rulle varje gång.

Tjoho! kvittrade Humlehunden när hon flög över långhoppet, och då kvittrade jag tjoho! också, bara för att det var så roligt att se Humlehunden kvittra och flyga samtidigt.

På den Runda ljusa ringen-banan, där startade vi i tunneln för att få lite extra tjoho-fart, och sen var det egentligen bara raka, runda spåret runt hela banan. Förfnittrat roligt, med bakombyten och framförbyten och blindbyten vid långhoppet.

Och ska man hinna med ett blindbyte efter andra långhoppet så får man springa fort.

Mäh, full rulle jue, spriiing! skrek Spunk rakt i örat på mig, när vi nästan krockade.

På den Runda mörka ringen-banan var det roligt vid åtta-nio-tio-elva också, att leta upp en rak linje fastän hindren stod i sicksack. Sånt roligt äger Spunk på, fast egentligen tror jag hon är så bra på det för hon springer så fort och inte hinner bromsa.

Humlehunden däremot kan stanna på en ett-öring, jättelite pengar alltså, och ”frågar” gärna först innan hon hoppar. Och det ser rätt roligt ut.

Fram! tjoar jag och lotsar Humlehunden framåt med hela kroppen nästan.

Fram? Hur då? Menar du att jag ska hoppa det här hindret eller? säger hon pekigt med blicken.

Absolut det hindret, viftar jag.

Säker? För det är onödigt att hoppa ett hinder som inte ska hoppas. Så du är säker på att det är just det här? Där?

Japp, säger jag.

Då hoppar jag då. Nu gör jag det, bara.

Och så hoppar hon.

Däremot hade hon inga som helst problem att ta ”Fram!” på raksträckan fjorton-sexton, för efter sexton fanns det älgstek i en skål.

(Och på fjorton tog vi långhoppet ”baklänges”, jag vet. Men jag tryckte ihop långhoppet så det inte var så brett, dessutom var det bara de tre första ”brädorna” och inte så högt, så jag tyckte att det kvittade. För jag ville köra spurtrakan i mål. Sån är jag.)

Fyrkantiga banan var det kul att styra in HumleSpunkarna på trean istället för långhoppet. För båda var så inställda på att hoppa långhoppet efter man hoppat tvåan. Och inför långhoppet tycker jag de laddar lite extra. Annars var det mest full rulle på den också.

Och vi tycker om att flyga full rulle. Alla tre.

Fast allra mest tycker jag om mina HumleSpunkar. Möe.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s