Skip to content

– Fast om jag skulle vara borta, var skulle jag vara då till exempel? sa jag till Spunk.

2 augusti, 2012

Ojojoj vilka turgummor vi är! utbrast jag till HumleSpunkarna, när vi kringelikrokat runt i skogarna på jakt efter kantaruller, och plötsligt hamnat rätt ner i en hel liten kantarellby.

Där ser ni att kringelikrokandet lönade sig, skrockade jag förtjust. För Humlehunden var lite orolig en stund, över hur hög vilsenhetsfaktorn var på själva kantarell-letar-kringelikrokandet.

Spunk däremot var inte orolig alls, hon älskar kringelikrokande och funderar väldigt sällan över något överhuvud taget. Men det gör Humlehunden.

Ingen fara alls, hade jag svarat på hennes orolighet. För den här skogen är ju pytteliten. Och det finns grusvägar där och där och där, sa jag pekigt. Så vi kan inte gå vilse här, helt enkelt.

För det kunde vi inte, fastän Humlehunden trodde ingalunda. Men jag hörde inte hennes funderingar just för tillfället, för jag var fullt upptagen med att plocka kantareller.

Titta, här är nog byns Borgmästar-kantarull, stor och tjock sannerligen, sa jag och plockade upp Borgmästar-kantarullen och stoppade honom i påsen. Och här är nog Prosten-kantarullen, stor och tjock sannerligen den också.

Och titta, här är nog byns skvallertanter, hu vad tätt de sitter ihop. Och om man lyssnar riktigt noga så kan man nog höra ett tisslande och tasslande, sa jag och höll örat mot kantarell-tanterna. Men jag hörde bara Spunks smaskande, för hon höll på att fynda blåbär. Som huvudpersonen i ett flipperspel for hon mellan blåbärsris-tuvorna, och smaskade ljudligt.

Och till slut var jag färdigplockad. En hel hundpåse, nästan.

Tänk att en hel liten by får plats i en hundpåse, sa jag, och med mening lät jag bli att kalla hundpåsen för ”hundbajspåse” när det låg kantareller i den. Nu har vi så det räcker till kantarellomeletten ikväll, nu kan vi gå hem.

Och så reste jag på mig, och plockade bort lite mossa ur håret. Och tittade mig omkring.

– Fast… mumlade jag.

Vadå ”fast…”?! utbrast Humlehunden.

Vilket håll kom vi ifrån? sa jag och kliade mig i huvudet.

Vi är vilse, eller hur?! Vad var det jag sa?! sa Humlehunden väldigt nosvist.

Vi är inte alls vilse, vi vet ju var vi är, sa jag.

Var då? sa Humlehunden.

Här ju. Här där vi är, sa jag.

Mäh, sa Humlehunden.

Om det är nåt som är vilse så är det ju hemma-huset, för det vet vi ju inte var det är, sa jag och tittade i mossan om jag kunde se nåt fotavtryck från mig själv åt nåt håll.

Vi är vilse nu igen, suckade Humlehunden till Spunk som tjoade förbi bland träden.

Okeeej, jättebraa! tjoade Spunk tillbaka, synnerligen glatt. För ”vilse” betyder ”mer tid i skogen”, så för Spunk är ”vilse” synonymt med ”jätteroligt”.

Vi är inte alls vilse, vi ska bara klura ut åt vilket håll hem är, så är vi tillbaka i ett nafs, sa jag och tittade mig omkring. Det var väldigt vad alla träd ser likadana ut. Ska vi gå mot solen, tror ni?

Gå du mot ljuset, hälsa Sankte Per om du ser honom, sa Humlehunden muttrigt.

Spunk, ropade jag. Kan du lukta lite i backen och nosa upp varifrån vi kom? Om mina fötter-skor kanske lämnat ett Hans-och-Greta-brödsmule-doft-sko-spår. Du vet?

Vavah? sa Spunk förvånat. Man fick ju inte bakspåra sa du?

Nä, vi behöver inte kalla det för att bakspåra. Vi kallar det för… personspår? Eller nåt annat valfritt bruksigt.

Men personspår, då måste ju nån person vara borta väl? sa Spunk.

Inte en aning. Låtsas att det är mej du letar upp då, sa jag.

Men du är ju här? sa Spunk.

Fast om jag skulle vara borta, var skulle jag vara då till exempel? sa jag med en hint mot ett eventuellt doftspår i mossan.

Man kan inte ställa frågan så, för hade du varit borta så hade du ju inte varit hemma, och det är ju hemma hon förslagsvis ska leta upp, sa Humlehunden och himlade med ögonen.

Men. Om jag gått baklänges genom skogen, och jag var försvunnen på tvärtomsättet, vilket håll hade jag varit åt då tror du? sa jag till Spunk på mitt mest pedagogiska icke-bruks-språk.

Vah? sa Spunk.

Om jag haft en väldigt mumsig köttbulle på köksbänken hemma, och jag sagt att du hade fått den, vilket håll hade du sprungit åt då för att äta upp den? försökte jag.

Vah? sa Spunk igen.

Om mina fossingar promenerat till början av en regnbåge, vart hade guldet i slutet av regnbågen varit då? sa jag och funderade på om Spunk var bekant med såna fabler. Troligtvis mer bekant med sånt, än vad jag är med bruks-prylar i alla fall.

Vah? sa Spunk igen.

Det matteliga tov-huvudet undrar vart hem ligger, sa Humlehunden trött.

Jaha, men säg det då, sa Spunk och for iväg mellan träden.

Det är meningen att du ska följa efter nu, sa Humlehunden.

Åhå? sa jag.

Och sen skuttade vi efter Spunk genom skogen, med en hel kantarell-by i påsen, och minsann om hon inte hittade hela vägen ut till hemåt-grusvägen igen.

Men hallihallå, grusvägen? Menar du att du hittade? Var det av misstag eller med mening? sa jag till Spunk.

Mähbah såhbah, svarade Spunk obegripligt på tonårs-språket och flärpte en extra gång med öronen som pricken över i:et.

Där ser du, sa Humlehunden.

Fast jag såg ingenting om jag ska vara ärlig, och förstod ännu mindre.

Hur gjorde hon det här? Och kan hon göra det igen? Ska vi gå vilse i morgon igen, och se om Spunk hittar hem då också? sa jag till Humlehunden.

Fast då bara tittade hon på mig med en muttrig blick, jo jättemuttrig, för hennes blickar kan vara väldigt talande faktiskt.

Eller så tar vi en runda på stigarna istället, lite sådär vanligt och hem-hittningsbart och o-vilset, sa jag.

Tack för det Televerket, sa Humlehunden och fortsatte promenera hemåt på grusvägen.

Eh okej, sa jag och promenerade efter.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 2 augusti, 2012 19:09

    Det är så underbart att läsa din blogg! Tack för många härliga fniss! Och grattis till hund(bajs)påsen med kantareller. Själv tog jag med en hel korg och letade. Hittade sådär en fem-sju stycken, när jag hade tröttnat och börjat fundera över var jag kunde tänkas vara. För nog för att det finns stigar här och var, men pytteliten är inte skogen! =D

  2. 2 augusti, 2012 19:34

    Tack, vad glad jag blir av att du får dig ett fniss när du kikar in här, vilken härlig komplimang 😀

  3. 2 augusti, 2012 21:43

    Kombinationen klok Humlehund och spårSpunk verkar oslagbar i vilseskogen… Kramis!

  4. 3 augusti, 2012 00:11

    😆 Som vanligt garvar jag när jag läser din blogg. Du SKULLE ju kunna kolla var ni är om du har en sån däringa smartphone, men det kanske är roligare att leka Följa Spunk? :mrgreen:

    • 3 augusti, 2012 07:33

      Tack, härligt att du får dig ett skratt här 😀
      Och jag tror Spunk är lättare att följa än en smartphone, för en smartphone har väl inga fötter? Kan vara svårt för den att röra sig i terrängen här, tror jag. Spunk däremot svingar sig fram i talltopparna utan problem, plättlätt säger hon 🙂

  5. Agneta Alriksson Olofsson permalink
    3 augusti, 2012 21:14

    OJ – vad jag känner igen mej i dej – när du inte hittar hem – tur vi har våra hundar! Tack för trevlig läsning

  6. 3 augusti, 2012 21:54

    Hahaha, det var roligt att läsa och igenkänningsfaktorn är hög! Bajspåsar med kantareller , jo, det är vardagsmat här och att gå så där lagom vilse, det sysslar vi också med ibland. Det kryddar tillvaron lite grann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s