Skip to content

– Fult att spela ut människans-bästa-vän-kortet när det är hundratrettio grader varmt, säger Humlehunden och masar sig upp.

27 juli, 2012

Kom era slöfjantar, nu ska vi bärga höet! säger jag till de apslöa HumleSpunkarna som inte gör ens ett knop i denna värmen.

Vah? säger Humlehunden och lyfter ointresserat inte på ögonbrynet, om hon nu haft nåt.

Jomen visst, gräsklippet höet från häromdagens klippning är jättetorrt nu och redo att bärgas. Och vi har bråttom, för det ska bli regn i helgen, säger jag och låter väldigt bondmorisk och lantlig.

Vi bor inte på landet längre, och vi har inte några hästar längre, säger Humlehunden, så vi behöver inte bärga hö. Vi har hästlösa gatlyktor på de asfalterade gatorna i den här byn till exempel, och det har man inte på landet.

Mäh. Hönsapönorna behöver lite ombonat lull-lull i redena, annars värper de inte där utan överallt annars. Och värper de överallt annars, utom i redena, då hittar inte jag äggen. Och jag har bestämt att det fina, fina gräsklippet höet som nu är torrt skulle passa utmärkt som lull-lull i redena. Dessutom tänkte jag putsa lite på solbrännan, säger jag och drar på mig makens badshorts och min bikinitopp. För jag har hört att man blir jättebrun om man rör på sig i solen, och det hade väl varit kul även för er att putsa lite på solbrännan?

Men då tittar bara Humlehunden frågande på mig, och Spunk också. Storögt frågande.

Om man nu inte varit lurvig såklart, säger jag och låtsas som om jag inte vet om att de är lurviga. Då är det kanske inte så lätt. Ni kan ha rätt i det. Men. Marsch pannkaka och håll mig sällskap nu när jag ska hö-bärga-skörda. Eller är inte hunden människans bästa vän eller, som ska hänga med på vad som helst när som helst?

Fult att spela ut människans-bästa-vän-kortet när det är hundratrettio grader varmt, säger Humlehunden och masar sig upp. Och måste jag, så måste du med också, säger hon med ett bläng-pek på Spunk.

Mähbah, säger Spunk på tonårs-språket och masar sig med.

Väl ute på stora gräsplanen så börjar jag räfsa, sådär lantligt räfsigt, fastän jag har bikinitopp på mig. Humlehunden lägger sig i skuggan vid björnbärsbuskarna och tittar på.

Tänk er ett huckle och snickarbyxor, säger jag glatt, snacka om lantlighetspoäng då eller va?

Fast jag tror inte Spunk hinner tänka så långt som att räkna lantlighetspoäng, för hon tycker räfsan verkar jätterolig.

Åhå, en gigantiskt lång kampleksak i tuggvänlig plast, tänker hon tror jag. För strax efter den troliga tanken flaxat förbi, så biter hon sig fast i själva räfs-delen på räfsan.

Å hu nej, det här är ingen kampleksak, säger jag och drar i räfsan. Inte alls. Det här är som en dammsugare fast för gräs, fast utan själva suget. Och dammsugare tycker ni ju inte om, så sluta kampa med den är du snäll.

Så säger jag, eftersom HumleSpunkarna verkligen inte gillar dammsugaren. Och samtidigt som jag säger det, så gör jag dammsugar-brum-ljud med munnen, så gott det går.

Bruhmbruhm, säger jag på dammsugar-språket, med puttrande mun.

Fast det går inte riktigt hem, jag låter uppenbarligen inte som en dammsugare fastän jag försöker mitt bästa, för Spunk släpper inte räfsan.

– Oj vad du kampat duktigt nu. Du måste ju vara jättetrött helt plötsligt, efter allt det kampet här i solgasset. Kanske gå och lägga dig i skuggan med Humlehunden kanske, kanske? säger jag.

Och – då gör hon det.

Och då kan jag räfsa vidare.

Gräsklippet är verkligen torrt, och det är verkligen varmt, och solen gassar verkligen, och det var verkligen bra att jag tog makens badshorts och min bikinitopp.

Fatta vad brun jag kommer bli, i min bikinitopp, säger jag till HumleSpunkarna som ligger och tisslar och tasslar i buskarna.

Har du sett vilket konstigt flärp hon har om magen? säger Spunk.

Och om under överarmarna, har du sett? säger Humlehunden.

Det slutar liksom inte röra på sig efter räfs-taget, även om hon skulle stå still tror jag, säger Spunk.

Tror du inte? säger Humlehunden.

Nä. Titta nu till exempel, säger Spunk och skäller till en gång.

Nämen, varför skäller du? säger jag och stannar till och tittar på Spunk.

Titta titta! Nu står hon still, men det flärper fortfarande, säger Spunk fascinerat.

Ta mig tusan om du inte har rätt, säger Humlehunden och stirrar på mina överarmars undersida. Men det liknar verkligen inte flärp det där. Det är ju inte snygg-flärpigt, som dina öron till exempel.

Nä, det har du rätt i, säger Spunk.

Mer som ett vobbel, skulle man kunna säga, säger Humlehunden. Mag-vobbel och gäddhängs-vobbel till exempel.

Japp, vobbel beskriver det bättre faktiskt, håller Spunk med om, och provar att säga vobbel, vobbel några gånger, i takt med räfset, för att se om det passar.

Säg något igen, så får vi se om hon stannar till i räfset, men vobblet fortsätter i evigheters evigheter, säger Humlehunden med ett spännande visk.

Men käre mitt jehu, jag står ju precis här. Jag hör vad ni säger, säger jag.

Åhå, säger Spunk och skäms inte det minsta.

Åhå, säger Humlehunden och skäms inte det minsta heller.

Att ni inte går och lägger er i skuggan under äppelträdet istället? säger jag.

Visst sirru, man är väl en kompis, människans bästa, man gör ju som du säger, säger Humlehunden och blinkar till åt Spunk.

Apselut, säger Spunk och blinkar till åt Humlehunden.

Och så går de iväg och lägger sig i skuggan under äppelträdet, där de låg alldeles nyssens, och slappar vidare. Och de slappar sådär gott och med mening, väldigt förnöjt och intensivt, så jag undrar för ett ögonblick om alltihopet var en lömsk plan för att få slappa vidare. Kamp-räfset och vobbel-visket.

Men det tror jag inte. Inte mina HumleSpunkar inte, människans bästa vän och allt.

Och sen står jag kvar i solgasset och räfsar gräsklipp bärgar hö jättelänge, fastän det är jättevarmt och tok-soligt. Och jag har varken huckle och snickarbyxor, men jag har  skyhöga lantlighetspoäng ändå. Bärga hö, liksom. Säger sig självt.

Till skillnad från HumleSpunkarna, som ligger lojt i skuggan under äppelträdet och är allmänt lantlighets-poängs-lösa. Och lurviga.

Och dessutom har jag makens badshorts och min bikinitopp. I solgasset. Fatta vilken solbränna jag kommer få. Tror jag, i alla fall.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. Irmelinis permalink
    27 juli, 2012 21:47

    Hahaha älskar dina historier! De får mig alltid att skratta gott.

  2. 27 juli, 2012 23:44

    🙂 Haha, störtskönt! Vilken underbar historia!

  3. 28 juli, 2012 01:34

    Hahaha! 😆 Jag tänkte när jag satt på tåget i helgen att när det åker fram och tillbaka i sidled, så rör sig mina dubbelhakor långt efter att det slutat röra sig. 😕

  4. 28 juli, 2012 23:24

    Mysigt med flärpiga matar… Kramis!

  5. 29 juli, 2012 16:32

    Precis på pricken så där var det säkert…tror vi!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s