Skip to content

– Alla har en gräns, och min gräns är ungefär här, sa jag och pekade på nuet.

14 juli, 2012

Kom HumleSpunkarna, för vi ska flytta ut i skogen nu! sa jag förbluffande irriterat. För nu fick det vara nog.

Möss överallt och mygg i sovrummet och getingbo på vedbodstaket och spindlar i kryddskåpet och nu även virus i datorn.

Vi pratar virus i datorn också.

Alla har en gräns, och min gräns är ungefär här, sa jag och pekade på nuet. För så kände jag.

HumleSpunkarna ville absolut flytta ut i skogen, eller åtminstone ta en promenad – inte visste de att jag tänkte stanna i skogen för evigt – så de kom glatt skuttandes.

Jag tänker leva på osköljda blåbär och smultron, mumsade direkt från skogen, och drabbas av dvärgbandmask på köpet, men det struntar jag i. För det märks inte med en gång att man har dvärgbandmask, det tar ett par år. Och jag lever i nuet.

Jo, så sa jag. För så trött var jag.

Och ut i skogen gick vi, HumleSpunkarna och jag. Och vi hann inte mer än några hundra meter så plumsade jag rätt på ett helt gäng kantareller.

Se, lyckan ler mot oss redan, sa jag och började plocka.

Tänker du äta dem råa eller, du som flyttat ut i skogen? mumlade Humlehunden förnuftigt, fast jag struntade i mumlet och plockade vidare.

Du kan ju hjälpa till att leta kantareller du också, sa jag till Humlehunden som faktiskt kan det där med kantarellsök. Förutom den lilla detaljen att hon ska bara berätta var de är. Inte apportera dem. Och då går kantarellerna sönder.

Men hon ville inte alls vara med, utan satte sig under ett blåbärsris och mumsade på ett blåbär.

Hej på dej Blåtunga! sa jag till Humlehunden och låtsades att hon var en fisk.

Blåtunga är en sjukdom, inte en fisk, mumlade Humlehunden tillbaka. Synnerligen o-road av mitt fisk-skämt.

Men om en blåtunga hade varit en fisk så hade skämtet faktiskt varit roligt, eftersom du får en blå tunga när du mumsar blåbär. Roligt, säger jag, sa jag.

, svarade Humlehunden.

Hmrfp, sa jag då. Obegripligt jag vet, men så sa jag.

Spunk var inte alls inblandad i diskussionerna, hon for runt i sicksack snabbare än en trimmad symaskin.

Vad skönt att se att du är pigg igen, sa jag till Spunk när hon swischade förbi.

Pigg och pigg, flämtade Spunk och spurtade vidare.

Jo, du är ju trots allt mitt i höglöpet nu. Jag trodde du skulle bli ännu slöare, men det är skönt att se att du är piggare, sa jag.

Mhmm, sa Spunk och sprang åt andra hållet.

Hon letar ju efter grabbarna, fattaruväl, sa Humlehunden mellan blåbärstuggorna.

Var ääär ni?! skrek Spunk mellan tallarna.

Vah? sa jag.

För att vara tikägare är du rätt trög faktiskt, mumlade Humlehunden ohörbart.

Åhå, sa jag, full av insikt om min påstådda tröghet.

Fast sen skrek jag. Högt.

Titta! sa jag och pekade på en hel kantarellfamilj som stod vid sidan om skogsvägen vi gick på. De är helt moosade!

Någon väldigt vårdslös traktorförare hade slirat på ratten och kört över och mosat hela kantarellfamiljen. Säkert en sex-sju stora kantarell-finingar låg alldeles mos-platta i mossan.

Hur kunde han?! sa jag och tog fördomsfullt för givet att traktorföraren var en han.

Vad är så hemskt nu då? sa Humlehunden.

Kantarellerna är ju alldeles mosade! sa jag.

Vad är skillnaden mellan en potatis och kantarell egentligen? För du mosar potatisar jättemycket och med mening, det vet jag för jag har sett det själv, sa Humlehunden.

Mäh. Att mosa potatis med en potatismosare med mening, och att mosa en hel plockbar kantarellfamilj med ett traktordäck av misstag, det är faktiskt en jätteskillnad på det, sa jag. Ät ditt blåbär till exempel.

Och sen slutade jag lyssna på förnuftiga Humlehunden, och Spunk bara for runt och var inte vettigt pratbar hon heller. Så jag promenerade vidare genom skogen, ensam fast tillsammans med HumleSpunkarna. Med en hel hundpåse kantareller. Som skulle vara jättegoda om man smörstekte dem, till exempel.

Smörstekte dem. Och en dutt salt på det. Och lite bröd undertill.

Finns det nån spis här? Och lite smör? sa jag. Men min fråga studsade obesvarad mellan tallar och stubbar och kottar och mygg.

Dessutom hade jag inget kaffe med mig.

Kaffe? Någon? sa jag och tittade upp i himlen som om Gud allsmäktig skulle råka tappa en kaffetermos på mig. Men ingen svarade.

Och sen ringde jag maken.

Jag kommer hem alldeles strax. Med en massa kantareller vi kan smörsteka. Kan du sätta på kaffe så länge?

Och det kunde han.

 

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 14 juli, 2012 21:59

    Det är ju det där att man är lite bekväm av sig, när det kommer till kritan… 😉

  2. 14 juli, 2012 23:33

    Åh, ni skulle se hussens fåniga leende när han läser om era strapatser… Kramis!

  3. 15 juli, 2012 10:14

    Det känns lite som att rymma hemifrån när man var barn detdär 🙂 En stund räcker så väl 😉

  4. 15 juli, 2012 11:01

    Aj då vad ni har råkat ut för! Vi hittade också de första stora kantarellerna igår. Och att leva utan kaffe kan inte vara lätt. Så jag förstår absolut!

  5. 15 juli, 2012 16:29

    Hmm, det är nog mest synd om dig ändå… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s