Skip to content

– Du fick väl inte ett hål i huvvet eller så? sa jag oroligt till Spunk.

17 juni, 2012

Vi hade precis fnittrat färdigt en svängom på agilityplanen, och jag stod böjd över Spunk och lirkade loss kampleksaken. Precis när jag fått loss den, och innan jag hunnit räta på ryggen, så kastade hon sig upp i luften som en raket, för att få tag i kampleksaken igen.

Att mitt huvud råkade vara mellan kampleksaken och henne själv, var detaljer som hon i stundens hetta bortsåg från. Krocken var därför oundviklig.

Pang!

Med en smäll, nästan lika stor som The Big Bang itself, for hon med huvudet före rätt in i mina framtänder.

Aahj! hoade jag av smällen och såg plötsligt stjärnor överallt, vilket egentligen var något helt normalt om man tänker sig att smällen var så stor som The Big Bang.

När stjärnorna blinkat bortåt, och fåglarna slutat kvittra, så kände jag försiktigt på min framtand. Tack och lov satt den fortfarande fast, men för mitt inre såg jag att den måhända var lite inputtad.

Hur gick det för för dej kära nån? sa jag till Spunk, som hoppade runt helt oberört över gräsmattan bland tusenskönorna och undrade vad jag höll på med.

Du fick väl inte ett hål i huvvet eller så? sa jag och ropade in henne för att känna igenom huvudet. För om min framtand kändes inputtad efter smällen, så borde ju Spunks huvud ha ett framtandshål i sig. Och man vill ju inte att något viktigt ska trilla ur huvudet på Spunk.

Men jag hittade ingenting. Nada. Inte ens en nybörjar-bula.

Har du ett plåthuvud måhända? sa jag och var en smula tacksam över de plåtliga kvalitéer ett Spunkhuvud besitter, eftersom hon till och med överlevt en framtands-skallning. Det borde ju innebära att jag nu kan släppa tankarna på en säkerhetshjälm, tänk bergsbestigar-hjälm, till Spunk när vi är i skogen. För det är sällan så att hon tänker innan hon gör. Lite som en sån där ekorre med fallskärms-skinn mellan fram- och bakben som kastar sig mellan trädtopparna, amerikanska ekorre-varianter tror jag, så beter hon sig. Ungefär. Utan fallskärmsskinn, då.

Men lite onödigt att smälla i huvudet sådär, sa jag och försökte gnugga mig lite om framtanden för att det skulle se ut som om jag hade jätteont, för det hade jag, men det är inte samma sak att gnugga sig om en framtand som det är att gnugga sig om ett skrubbat knä eller så. Jag tror att det mer såg ut som om jag glömt borsta tänderna i morse, än som att jag hade ont i tanden.

Spunk förstod ingenting i alla fall, utan plumsade vidare över gräsmattan, synnerligen bekymmersfri.

Och nu, några timmar senare, så har jag inte ont i tanden längre. Däremot om käken. Jag kan knappt öppna munnen. Eller tugga. Eller prata.

Det sistnämnda är maken glad över, eftersom det är fotboll på TVn och han påstår att jag stör med mina djupanalyserande expertkommentarer om viktiga saker. Som jag tycker är viktiga, då. Inte nödvändigtvis han.

Undrar om det är dumt att det knakar i käken när jag försöker tugga? försöker jag fråga maken, men jag är inte säker på att han hör vad jag säger.

Däremot hörde jag Spunk mumla med Humlehunden förut.

Och veet du vad hon gjorde? sa Spunk inlevelsefullt till Humlehunden. Hon HÖGG mig i huvudet!

Vaah? Gjorde  hon?! sa Humlehunden med stora ögon.

Japp, det gjorde hon. Med framtanden. Helt oprovocerat.

Näh? sa Humlehunden förskräckt.

Händer det igen så får vi sluta leka kamplekar med henne. Eller ta bort henne helt enkelt. Jag menar, hon är ju inte särskilt liten. Det är ingen liten chihuahua vi har att göra med, liksom. Hugger hon så kan det ju gå hål eller så.

Hu, sa Humlehunden och skakade på huvudet. Jag har ju sett tendenser, eftersom hon är väldigt vaktig om sin mat. Man får aldrig smaka från tallriken precis eller så. Men att det var likadant med leksakerna? Att hon till och med hugger efter en? Hu igen.

Men vi får hålla ögonen öppna, så det inte blir värre, sa Spunk igen.

Mmm, sa Humlehunden.

Sen gick de ut i trädgården och fortsatte tissla och tassla.

Mäh…? sa jag fast utan att det hördes mer än i mitt huvud, för äh-ljud kräver en smula öppen mun så egentligen  hördes bara själva mmm-et, och så bestämde jag mig för att jag ska sova med ett öga öppet i natt. Och så hoppas jag att jag vaknar i morgon bitti och inte har ont i käken längre utan kan prata lite vettigt igen. Och tugga.

Tugga hade varit kul att kunna göra.

Och sen ska jag aldrig hålla mitt huvud mellan Spunk och en kampleksak igen. Sånt viktigt har jag lärt mig idag.

Annonser
21 kommentarer leave one →
  1. 17 juni, 2012 22:21

    Hahaha! Kvällen är räddad – jag skrattar så tårarna rinner… Förlåt…jag menar inget illa…hoppas käken blir bättre snart!

  2. 17 juni, 2012 23:00

    Vilket farligt liv ni lever! Jag blev biten i örat en gång, men absolut inte av husse! Tror aldrig att han skulle bita mig – i alla fall inte med flit… Kramis!

  3. Anonym permalink
    18 juni, 2012 09:41

    Din blogg är så himla rolig! Och har man inte hund innan så skaffar man säkert en efter att ha läst om dina.
    Tack för alla roliga inlägg!
    Pia.

  4. 18 juni, 2012 14:07

    Aaaj så ont det måste ha gjort! Och jag hoppas verkligen att det gör mindre ont imorgon.

  5. ingela permalink
    18 juni, 2012 23:07

    Du skriver helt fantastiskt, jag kan inte sluta skratta:-D

  6. Anna-Karin permalink
    19 juni, 2012 10:08

    Helt klart den bästa blogg som finns! Man får sig alltid ett gott skratt av att läsa dina inlägg.

  7. 19 juni, 2012 15:58

    Oj, jag hade missat att du har börjat hugga efter hundarna!!! Se upp så dom inte anmäler dig till någon slags nämnd eller så!

  8. Anjaoflock permalink
    19 juni, 2012 23:31

    1. Jag skrattar mellan tänderna för att inte Chili ska vakna å komma farande som en tok.
    2. AJAJAJ!!!!
    3. Då blir det potatis, gräddfil å matjesill i matberedaren nu till helgen? Släng i lite jordgubbar åxå. Gött mos.

    • 19 juni, 2012 23:34

      Haha, jag mumsade faktiskt väldigt, väldigt kokt färskpotatis till kvällsmat den kvällen 😉
      Men idag känns det mycket bättre, och jag kan prata jättetoppenbra, till makens stora besvikelse. För då kunde jag expertkommentera fra-sve-fotbollsmatchen jättemycket igen. Hähä 🙂

  9. josse med den lilla råttan permalink
    19 juni, 2012 23:35

    Blev sparkade av en av mina gamla hästar i ansiktet. (det höll nästan) ordnationen blev inte tugga på tre veckor. Hade trots det svårt för att gapa fullt ute (gick inte) och käkarna knakade och malde grus. Så det blev sovskena på ett bra tag. Hjälpte helt ok. Mu maler det inte längre har bara en liten hake som käken ska över varje gång jag ska gapa.
    Detta hände för 12 år sedan…
    Men eftersom min käcke höll hyfsat för en hel häst så tål nog din en liten halv galen spunk…:)

    • 19 juni, 2012 23:38

      Men käremittjehu, en hästspark leker man inte med. Plötsligt känner jag mig väldigt lyckligt lottad över att ha blivit Spunk-skallad.

  10. Birgitta permalink
    20 juni, 2012 08:15

    Ja det är bäst akta sig så man inte blir avlivad.på grund av det, den var väldigt bra. Ett gott skratt förlänger livet sägs det så nu lever jag ytterligare en stund. Ha, ha.

  11. Birgitta permalink
    20 juni, 2012 08:17

    Lina glömde fråga: Hoppas du kan äta annat än mosad potatis nu. Kram

  12. 20 juni, 2012 11:28

    Hahahaha! 😀

    (Men hoppas käken är återställd nu!)

Trackbacks

  1. Fast det berättar jag inte för HumleSpunkarna, där jag går och dammsuger fastän solen skiner utomhus. « HumleSpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s