Skip to content

…och jag klappade på min fina, fina ”very small dainty bitch”.

21 maj, 2012

Har ni någon gång fått höra någon säga ”Glöm inte att det är samma hund du åkte iväg med som du har med dig hem”? När det är utställning eller tävling eller nåt annat sånt viktighetsaktigt?

Det har jag fått höra. Och jag har aldrig förstått talesättet riktigt, för det är väl självklart att man har med sig samma hund hem?

Men det är inte det, förstår jag nu. För jag kom inte hem med samma hund jag hade när jag åkte, faktiskt. Väldigt förmärkligt, men så var det.

Och så här gick det till.

————–

Nu gäller det Spunk, nu är det utställningsdags, viskade jag till Spunk när vi närmade oss utställningsplatsen, och så försökte jag låta lite allvarlig. För utställning är tydligen något allvarligt, tror jag. Fast jag vet inte egentligen om det är allvarligt, det är bara som jag tror det kanske, för jag är ingen utställningsmänniska alls. Och Spunk förstod absolut inte alls det eventuella allvaret i utställningsheten, utan bara fnittrade än hit och än dit, lite som prästens lilla kråka for hon runt.

Om du vill får du hemskt gärna gå fint i kopplet, så vi ser lite ordentliga ut, sa jag och sneglade på alla andra hundar som såg synnerligen väluppfostrade och välfriserade ut.

Tur att du är välfriserad i alla fall, viskade jag till Spunk och sen struntade jag i att utställning kanske var allvarligt och petade ”sicken blås” i magen på Spunk istället så hon fnittrade jättemycket och jag med. Vi är rätt lika så.

Spunk var den enda som skulle ställas ut i sin klass, junior och tik, och det var ju bra.

På så vis kommer du ju vinna klassen plättlätt, sa jag och lät bli att berätta att man automatiskt kommer sist också, om man är alldeles själv i klassen.

När det började närma sig Spunks tur att äntra den fyrkantiga ringen, så strök jag henne över ryggen och viskade uppmuntrande små ord i de välfriserade öronen, så hon inte skulle vara nervös som jag. Fast när jag strukit henne över ryggen så blev ju pälsen lite platt där jag klappat henne, och när jag spanade på alla de andra världsvana utställarna, så pluffade de ju upp pälsarna på sina hundar.

Man ska tydligen pluffa upp pälsen, sa jag till Spunk och baklänges-strök henne över ryggen istället, för då blir pälsen automatiskt lite upp-pluffad. Men när jag baklänges-strök henne över ryggen så trodde hon att jag petade ”sicken blås” igen och började fnittra hiskeligt, och då fnittrade ju jag med.

Vi är verkligen sugiga på att ta saker och ting på eventuellt allvar, sa jag till Spunk och försökte se allvarlig ut igen. Men det gick sådär. Och precis när vi gav upp försöken att se allvarliga ut, så var det Spunks tur att visas.

Uppfödar-Sophie hämtade Spunk och tog på henne det röda utställningskopplet (för det fina i läder var för stort, hä hä) och sprang runt i ringen, än hit och än dit, och Spunk travade så vackert och hoppade jämfota bara ibland. Och hon stod (nästan) alldeles still när hon skulle och travade vidare när hon skulle.

Och allt gick jättebra tror jag, ända tills det var dags för tandvisning. För då trodde Spunk, gissar jag, att det var dags för mer päls-ryck i öronen. Så då sa Spunk tack och hej och ville inte vara med mer. Jag fick därför smita in i den fyrkantiga ringen en liten stund för att förklara för Spunk att det inte alls var öron-ryckar-dags igen, utan tandvisningsdags.

Tandvisning, som vi har tränat på jue, sa jag förbryllat, men Spunk gick inte på den lätta. Hon var övertygad om att det sista lurvet på öronen skulle ryka nu, och fortsatte åla sig som en katt och vägrade att gapa.

Men käre jistaness, viskade jag till Spunk, du kan ju inte åla dig som en katt när det är hund-utställning förstår du väl?

Men turligt nog katt-ålade sig Spunk på svenska och inte på franska, och jag passade mig jättenoga för att nämna något om ”chat” som jag tror betyder ”katt” på franska, så jag tror inte att domaren förstod att det var just katt-ålning Spunk höll på med, utan bara ålning i allmänhet.

Till slut så fiskade jag upp en torrfoderkula ur fickan och lade den i gräset framför Spunk, och då satte hon sig blickstilla (som en spunkig hund istället för en ålig katt, tack gode gud) och stirrade på torrfoderkulan istället för att katt-åla sig. Och då gick det bra att titta på tänder. Och sen fick hon mumsa upp torrfoderkulan. Phu.

Sen pratades det en massa på franska, mellan Sophie och domar-Alain, och även om jag försökte höra vad de sa så kan jag inte påstå att jag förstod mer än ”petite”.  Men den skriftliga bedömningen var på engelska.

Very small dainty bitch, in between types at the moment, looks more like a face rase than a long hair.

Excellent proportions for a face rase.

Expressive head though on the small side.

Not easy go over, rather happy when not bothered.

Fine movement.

Bör omregistreras som face rase.

Bör omregistreras som face rase, kan man tänka sig, sa jag till Spunk när vi läste bedömningen tillsammans efteråt. Alldeles nyssens var du en poil long, och nu blev du en face rase. Det är ju som en helt annan hund. Och du blev inte bara en face rase i allmänhet, utan en face rase med ”excellent proportions” till och med.

Och eftersom jag nu plötsligen hade en face rase istället för en poil long, så var vi ju tvungna att kika lite extra när det var dags för face raserna att ställas ut, efter poil longerna. Fast vi blev lite förpaffade, faktiskt.

Käre mitt jehu vad stora alla är, sa jag till Spunk, och hon höll verkligen med.

För Spunk såg ut som en ”very small dainty bitch” i jämförelse med alla gigantiska face raser som äntrade ringen, och giganterna travade runt, runt med sina gigantiska fötter så marken nästan vibrerade.

Jättestora var de, helt enkelt, allihop.

Och när vi satt där i gräset vid utställningsringen och tittade på alla hundar, så tänkte jag tillbaka en stund på när jag letade hund från början, och fastnade för berger-rasen. Den enda tvekan jag hade angående berger-rasen var just storleken. Jag gillar verkligen mindre hundar, är ingen storhunds-människa alls, och jag mindes hur nervös jag var en stund när jag inbillade mig att Spunk tok-växte och skulle bli jättestor.

Och så blev hon inte det, utan istället jätteliten.

Och ju fler face raser jag såg på utställningen, ju mer förstod jag att Spunk var lite… annorlunda. Storleksmässigt. Så att säga.

Vilken makalös tur att jag hittade precis just dej, på många, många sätt och vis, sa jag till Spunk och jag var tvungen att i smyg nypa mig i armen så det nästan blev ett blåmärke, för att kolla att jag inte drömde alltsammans.

Och så kände jag mig riktigt turgummig, sådär pass turgummig så jag borde köpt mig en trisslott, där jag satt i gräset med min petita nyss poil long-hund fast nu face rase-hund. Inte samma hund som jag kom dit med, så att säga, fast ändå likadan fast olika.

Mitt bästa Spunk, sanna mina ord, viskade jag till Spunk och hon flärpte med öronen till svar och glittrade med sina vackraste ögon och jag klappade på min fina, fina ”very small dainty bitch”.

Och sen petade jag en ”sicken blås” så vi fnittrade hialöst båda två. Vi är rätt lika så.

(Bilder från Odågans matte)

Annonser
18 kommentarer leave one →
  1. 21 maj, 2012 19:43

    Vad är det för skillnad på Face rase och poil long???

  2. 21 maj, 2012 20:27

    Ha, ha – så det kan bli och hur en utställningen kan förändra din lilla Spunk å ändå inte!

  3. Anna-Lena permalink
    21 maj, 2012 21:47

    Vad bra det gick! Hon är så söt denna lilla näpna hund oh ja – vilken liten FR hon är! Tänk att Sophie föder upp FR nu;)

  4. Ann-Sofie, Pascal & Kaos permalink
    21 maj, 2012 21:50

    Ja, vilken tur att just du hittade just Spunk för ni passar minsann osedvanligt bra ihop, det kan vem som helst se som får äran att se er tillsammans!

    Hon må vara liten, men med den energi hon besitter och den glädje till livet hon har matchar hon lätt de där jättarna till rasfränder, och jag skulle nog påstå att där når hon högre än de flesta. Det är minsann inte alla som sprakar så mycket som Spunkhunden.

    • 21 maj, 2012 22:15

      Jättetack för de goa orden! Nu blev jag alldeles hjärteglad faktiskt 😀
      Du är en sån härlig människa och jag är så glad över att ha lärt känna dig 😀

  5. 21 maj, 2012 22:13

    Spunk är ju onekligen den sötaste face race tiken EVER! Så är det bara.

    • 21 maj, 2012 22:22

      Tack goa du! Och det var så himmelens kul att träffa dig och Odågan, ni passar så bra ihop 🙂
      …och de där hemliga ”byta-plats-planerna” vi pratade om borde vi faktiskt ta tag i när det blir dags, om du vet vad jag menar 😉

      • llowa permalink
        22 maj, 2012 13:03

        Absolut! Jag gick och finulade lite på dom planerna under gårdagen faktiskt =)

  6. 21 maj, 2012 23:19

    Va spännande att få hem en helt annan hund! Besvärligt med sån där rasstandard, men Spunk är ju MYCKET sötare än de flesta andra, oavsett standard… Kramis!

  7. 21 maj, 2012 23:47

    Alltså, jag har i hemlighet undrat lite i smyg om Spunk inte är lite liten, men jag har å andra sidan inte haft direkt någonting att jämföra med. Känner en PL och en FR och de är båda hanhundar så det gills liksom inte. Nu kanske jag också kan erkänna att jag tycker att de är lite finare som liiite mer korthåriga, så jag tycker din Spunkhund är alldeles utmärkt på det planet också. Liten och FR, det låter utmärkt i mina (inte håriga, tro’t den som vill) öron. :mrgreen:

  8. Åsa Nilsonne permalink
    22 maj, 2012 08:22

    ”Small dainty bitch” – är det inte fantastiskt vackert! Lyckans ost som hittade just henne!

  9. 22 maj, 2012 11:49

    Hur hög är hon nu? *nyfiken* Det enda ”negativa” jag har emot face rase är just storleken, så det låter ju alldeles förträffligt bra med en liten face rase! 🙂 Spunk låter verkligen som en underbar spunkvovve 🙂

    Jag hade funderat på att åka och kika på bergerlägret faktiskt, då hade jag ju fått se Spunk ”i egen hög person” också, men valde tyvärr att bli sjuk istället. Mycket dåligt val såhär i efterhand kan man tycka…

    • 22 maj, 2012 12:07

      Ja det var ju dumt att bli sjuk just då 😉

      Jag mätte henne igen när jag kom hem och hon är mellan 38-39 cm hög 🙂

  10. 22 maj, 2012 21:31

    Haha, så knasigt! Men man kan omregistera dem när de blir vuxna alltså? Så att du faktiskt KAN omregga henne till en face rase?

  11. 25 maj, 2012 18:02

    Vilken fin kritik! Speciellt med tanke på att hon inte var tänkt att bli en FR och blev dessutom bedömd av Alain 🙂 Håller med dig helt och hållet om att små hundar är väldigt praktiska, jag brukar tänka på Mide som en stor hund men när jag ser alla andra FR-giganter så inser jag att hon är rätt normalstor 😉

Trackbacks

  1. – Det är mer än vad Humlehunden har, och hon får minsann leka kurragömma, sa Spunk. « HumleSpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s