Skip to content

Fast när jag försökte blinka till med ena ögat så upptäckte jag att det var tydligen en ansiktsmanöver jag inte gjort på väldigt, väldigt länge.

15 maj, 2012

Spunk och jag gick skogsvägen fram, bland nybörjar-gröna lövträd och kvittrande koltrastar och försiktiga små gullvivor som trevade sig nyvaket och nyfiket upp i gräset.

Hur försomrigt känns det inte idag liksom, sa jag till Spunk som höll med mig jättemycket om att det kändes synnerligen försomrigt idag. Vi är rätt lika så.

Plötsligt dök det upp en rundmagad liten farbror på skogsvägen, och han promenerade med väldigt bestämda steg, trots att armarna var ganska stillsamt hängande vid sidorna.

Vilken besynnerlig kombination – bestämda steg men obestämt hängande armar, viskade jag till Spunk, som om farbror-kroppen inte var riktigt överens med sig själv om den skulle promenera bestämt eller obestämt, skulle man kunna säga.

Spunk tittade till på farbrorn för att själv beskåda den besynnerliga bestämdhets-konflikten i den farbroderliga kroppen, och sen tittade hon på mig.

Mycket bra skvallrat! sa jag och belönade med torrfoderkulor och Spunk mumsade och tittade på farbrorn igen och tittade sen på mig igen, och då belönade jag henne igen. För här pågår skvallerträning nästan jämt.

Mutar du hunden? sa farbrorn som nu hunnit fram ända till oss.

Eller belönar, sa jag och tänkte att jag inte går in på skvallerträningens principer eftersom han kanske upplever en energikrävande bestämdhets-konflikt inombords och inte behövde mer saker att hålla redan på. Fast snäll såg han ut ändå.

Eller mutar, sa farbrorn då, förvånansvärt bestämt.

Och då var jag tvungen att fundera över hur det hängde ihop att farbror-benen var bestämda, armarna var obestämda, men huvudtoppen var jättebestämd.

Å andra sidan inledde han vårt samtal med en fråga? Räknas det som obestämt? Fast frågan kanske var retorisk. Och då räknas den ju inte.

Eller kanske belönar, sa jag och försökte mig på ett sånt där fnittersamt blink med ena ögat bara för att visa att jag inte är farlig och att jag noterade att han sa samma sak två gånger fast med olika tonfall och att jag har en blinksam humor och att jag tyckte han såg snäll ut.

Fast när jag skämtsamt försökte blinka till med ena ögat så upptäckte jag att det var tydligen en ansiktsmanöver jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Ansiktet kom inte riktigt ihåg hur man gjorde, utan ögat drog med sig hela kinden på ett jättekonstigt sätt. Och om kinden drogs med så öppnades munnen utan att jag hade tänkt att göra det, väldigt snett, så hela ansiktet hamnade i obalans. Och jag kan ge mig tusan på att själva ögonlocket blinkade baklänges också, bara för att det är omöjligt att göra, men det kan jag inte såhär i efterhand bekräfta.

Det här känns som en grimas och inte som ett fnittersamt blink, sa jag telepatiskt till Spunk och då tittade hon på mig och nickade tyst att det var verkligen en konstig grimas jag fick till, som inte hade någon som helst samhörighet med ett fnittersamt blink. Rackarns.

Farbror tittade förbryllat på min grimas och höjde sina ögonbryn.

Vad bra, höja ögonbrynen kan jag! För att reparera grimas-skadan är det bäst att jag höjer ögonbrynen också så jag skapar en känsla av samhörighet, sa jag telepatiskt till Spunk och höjde på ögonbrynen jag också.

Fast då sänkte farbrorn sina ögonbryn igen och liksom knölade ihop dem på något besynnerligt sätt ovanför näsroten.

Sällsynt ansiktsmuskel-akrobatiskt, sådär skulle inte jag kunna göra tror jag, sa jag inte telepatiskt till Spunk utan tydligen högt till farbrorn, hoppsan, och då fick jag raskt peka på farbrorns ögonbryn för att förtydliga vad jag menade.

Fast då bara skakade han på huvudet och gick med bestämda steg och obestämda armar och bestämt huvud och ansiktsmuskel-akrobatiskt ansiktsuttryck vidare på skogsvägen.

Vilken rolig och annorlunda farbror, sa jag och log mot Spunk, som också tyckte att farbrorn var rolig och annorlunda. Jättemycket, tyckte hon det. Vi är rätt lika så.

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 15 maj, 2012 22:12

    Tror inte att moment-22-farbrorn hade förstått konceptet skvallerträning faktiskt. 🙄 Duktiga Spunk! 🙂

  2. Åsa Nilsonne permalink
    16 maj, 2012 08:32

    Är det inte märkligt att helt okände människor så gärna kommenterar vad vi gör med våra hundar?n Och i nio fall av tio är det för att berätta att vi gör fel i deras ögon… Fast för ngt halvår sedan lät jag mina små hoppa upp på en parkbänk när en rottis skulle förbi. Där stod de och åt godis, och när rottisens matte hade kommit förbi hörde jag henne säga ”Så bra!”. Eftersom hennes egen hund bara gick helt avslappat i slakt koppen antar jag att ”bra”et var till oss…

  3. 16 maj, 2012 10:53

    Men vad var det för en liten tomte ni träffade på? Han kanske gick hem till tomtemor och berättade om mötet med samma ord fast tvärtom…

  4. 16 maj, 2012 11:04

    Fast han var väldigt rolig, liknade John Cleese i Pang i Bygget när han promenerade, fast kort och rundmagad då. Rolig helt enkelt 🙂
    Jag vill bara förtydliga att jag inte ”klankar” på honom, trots att han kommenterade lite konstigt, utan upplevde honom som väldigt rolig i sitt kroppsspråk och sin mimik 🙂

  5. 18 maj, 2012 12:20

    Helt underbart! Fantastiskt snällt att låta oss ta del av återberättandet av den spännande ansiktsakrobatiken. Snyggt skvallrat också! Toppen att få öva på farbröder med tvetydiga gångstilar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s